tag:blogger.com,1999:blog-55052834458435598192023-11-16T10:31:15.501-08:00Som det är ibland så hamnade du härUnknownnoreply@blogger.comBlogger263125tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-86937282194810431262014-06-09T13:51:00.001-07:002014-06-09T13:51:10.520-07:00"Just leave and never come back"Ibland känner jag mig som en parodi av mig själv. Just nu är jag en sådan parodi, kvinnan som längtade bort men samtidigt längtade efter ett hem. Kvinnan som vill bryta sig fri, men samtidigt vill rota sig.<br />
Den som saknar äventyret men längtar efter en trygg vrå. Allt är svart eller vitt, aldrig grått.<br />
Jag tror jag håller på och går sönder sakta inombords när alla dessa sidor mals mot varandra, det svider, ömmar och jag längtar.<br />
Men jag vet inte efter vad, jag kan inte sitta still nog för att vara hemma, då gräver jag ett trädgårdsland eller städar. När jag åker bort längtar jag aldrig hem, jag vill bara fortsätta, ta sakerna och vandra vidare.<br />
<br />
Jag hittar ingen ro, förutom när jag är med andra, det är som att dra ett djupt andetag, där jag bara kan få vara i stunden. Sen rasslar verkligheten in, vi lämnar varandra, flyttar och försvinner.<br />
<br />
Men jag vill inte längre, jag vill inte börja om, dom där stunderna med er andra slutar alltid med att jag tänker på att snart är dom slut. Den enkla glädjen byts ut mot skräcken, snart är det slut. Alltid slut. Allting försvinner.<br />
<br />
Jag borde andas och acceptera förändringen, men det vill sig inte längre. Ska förändringar ske vill jag vara den som gör dem, inte den som måste stå kvar.<br />
Visst förändring kan leda till nya möjligheter, men jag är trött nu, jag vill inte ha förändring. Jag orkar inte med mer nu. Jag vill ha trygghet, jag vill kunna balansera på gränsen och veta att någon fångar mig.<br />
<br />
Men allt jag bryr mig om går sönder, akta er jag gillar er som Emil Jensen säger.<br />
<br />
Snart orkar jag inte gilla mig själv mer, för då kommer jag gå sönder helt.<br />
Det är det här som gör att jag snart måste packa väskan och ge mig av, i slutet av juli brukar jag ha hittat tillbaka till mig själv igen. Hittat ett egenvärde jag kan leva i, ett som jag själv kan acceptera.<br />
<br />
Just nu är det nog problemet, jag jagar, jagar mig själv och vet inte vad jag ska finna när jag hittar henne. Vem ska stå där på andra sidan när jag sprungit alla dessa mil, undersökt alla dessa hörn, när vi uppfunnit hjulet för 8:e gången.<br />
Vem kommer jag att vara när jag fångat mig?<br />
<br />
För just nu vet jag inte vem jag är, fotbollspelaren, ryttaren, feministen, läraren, singeln, vännen, hundägaren, konstnären, löparen, bokmalen, skönheten, älskaren, den deprimerade, äventyraren, trädgårdsmästaren, kontrollnörden, musikälskaren, frihetsälskaren... Det finns så många titlar för mig, men jag vet inte vem av dem som passar just mig.<br />
<br />
Ibland vill jag bara vila, veta att någon ser till att jag kan vila, att någon finns där och ser till att livet inte går åt helvete när jag utmattad faller mot marken bara för att känna hur världen stannar upp en stund.<br />
Kan någon bara hålla kvar mig en stund?<br />
Håll hårt för jag kommer kämpa emot en stund, innan jag landat och kan se igen. Se världen för vad som finns, istället för att oroa mig för det som ännu inte är.<br />
Se till att jag vet att ni håller mig, när allt är på väg att springa iväg, för jag kommer inte sluta själv.<br />
Inte innan jag själv faller handlöst.<br />
<div style="text-align: right;">
<br /></div>
<div style="text-align: right;">
För det vet jag hur man gör.</div>
<div style="text-align: right;">
Falla</div>
<div style="text-align: right;">
Skrapa upp sig</div>
<div style="text-align: right;">
Blöda</div>
<div style="text-align: right;">
Ligga kvar flämtande</div>
<div style="text-align: right;">
Med tung själ förakta det man blivit</div>
<div style="text-align: right;">
För att sen kämpa sig upp mot hatet.</div>
<div style="text-align: right;">
Hatet mot mig själv</div>
<div style="text-align: right;">
För att jag </div>
<div style="text-align: right;">
Föll.</div>
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-3632122608422738282014-05-19T07:19:00.003-07:002014-05-19T07:19:54.091-07:00This time... I tell you...Never Ever, aldrig någonsin... Ord som nästan aldrig stämmer. Du vet när du tänker, aldrig mer att jag är så dum, idiotisk, ramlar dit igen...<br />
<br />
Sen gör du det, du vet att du redan har gjort det och hoppas att, du kanske, om du har tur inte kommer få samma slut en gång till.<br />
Men sen sitter du där efteråt och inser att livet går lite på repeat, samma misstag och frågan är om du lärde dig något?<br />
<br />
Antagligen inte, lite mer kraschad, lite mer saker att tänka på eller att välja ignorera.<br />
Det här gäller det mesta, kärlek, relationer, hälsa, resor, vänner och arbete.<br />
Idag är en sån där dag när jag bara har lust att kasta saker åt sidan, packa och dra. Det känns lite hopplöst, jag orkar inte riktigt med mig själv just nu och saken är det att det finns ingen övertydlig anledning varför.<br />
Okej hälsan svajade lite, lågt blodsocker efter en helg med värme och slarv med maten. Svimmade nästan på jobbet, behövde fokusera på trappstegen för att inte ramla. Men efter lunch ramlade saker på plats och energin kom tillbaka igen.<br />
<br />
Men förutom den lilla missen så borde livet vara i tipp topp.<br />
Men något är där och kliar igen, något gräver sig in och jag vet inte riktigt vad det är. Det känns som jag bara vill ta sakerna och flytta på mig. Hitta luft igen, andas ut och känna mig nöjd med mig själv. Saker... Saker bara dränker mig från olika håll.<br />
<br />
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhqGZNEtled6sHHtC_MTAO-tsv5NTNER7sdrUWJps2jgFge16uGnUK0XZevMMD4mImczyhyvDlUXKZpJOXpY7D9hxd0tVMLx6kh9jOZ5iGNLZE5vQ0tF680-fvXir2H-tePiPSzYm_a-MoZ/s1600/Dublin-Edinburgh-Sverige+054.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhqGZNEtled6sHHtC_MTAO-tsv5NTNER7sdrUWJps2jgFge16uGnUK0XZevMMD4mImczyhyvDlUXKZpJOXpY7D9hxd0tVMLx6kh9jOZ5iGNLZE5vQ0tF680-fvXir2H-tePiPSzYm_a-MoZ/s1600/Dublin-Edinburgh-Sverige+054.jpg" height="400" width="300" /></a>Det mesta är ju bara I-landsproblem vilket dessutom gör saker så tragikomiska. Hur kan välfärd bli ett problem?<br />
Om man genomgår livskriser så börjar jag ana att jag har en livskris ungefär 2ggr per år. En gång inför våren och sen inför jul. Varje år.<br />
Alltid samma frågor dessutom.<br />
Vart står jag nu?<br />
Vart har jag kommit?<br />
Varför har inte det där hänt ännu?<br />Vart ska du?<br />
Vad vill du med dig själv?<br /><br />
Men snart måste jag komma på att det gör inget om du inte har svaren på frågorna just nu.<br />
Sluta pressa du missar saker hela tiden när du gör det. Du missar att se det du har och tänker hela tiden på imorgon istället.<br />
Andas for fuck sake!<br />
<br />
Så istället för att sitta här tar jag ut hunden och går och andas en stund...<br />
Det ser ut att bli regn.<br />
Skönt.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-88331646578665364482014-04-09T06:25:00.000-07:002014-04-09T06:25:10.017-07:00And my heart beats...huvudet har ett vakum, ett totalt dimmigt litet hål som sakta äter upp mig. Mina ögon observerar inte längre, allt är avtrubbat och livet saknar på något sätt luft.<br />
<br />
Jag håller andan veckan går, sakta, förbi... Ibland kan jag få en sipp av luft för att sen åter sjunka in i det vakum mitt liv har blivit.<br />
Arbete för arbetets skull, själsdödande, kliver in i klassrummet, andas in och andas ut.<br />
Stiger in i nuet, utanför den dörren finns inget annat, i mitt huvud finns bara jag och mina elever. Vi pratar om människor, djur, livet och hur provet nästa vecka ska gå. Hur vi alla har våra små saker som påverkar oss.<br />
<br />
Ser jag ett skratt kliva över era ansikten har jag lyckats och jag lyckas om och om igen. Plötsligt är tiden slut och sinnet slutar åter igen fungera, håller andan, kliver från min scen in i det där andra.<br />
<br />
Sittandes i min isolation vid skrivbordet längtar jag tills jag kan få kliva in igen, känna hur ni fascineras av min enmansshow en stund. Hur ni tålmodigt står ut med mina förklaringar, försöker lära er saker som kan verka helt oviktiga... Hur jag betalar er tillbaka genom att tålmodigt stå ut med frågor kring det ni inte hörde, för instagram, twitter eller facebook erbjöd något bättre.<br />
<br />
Och däremellan slår mitt hjärta, men jag är aldrig så mycket i nuet som när jag står framför 20 studerande ögon, någonstans mellan gud och djävul.. Jag äger stunden, men det är bara för att ni ger mig den.<br />
Att vara lärare är att vara skådespelare och att vara sig själv samtidigt. En magisk kombination av "människa" och "purfekt rollmodell".. och när eleverna varnar biologi läraren under sexualkunskapen att man får akta sig så man inte framstår som en sexgalning...<br />
Då ler du bara tyst en stund...<br />
<br />
<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-20371948507968844412014-03-07T14:24:00.002-08:002014-03-07T14:24:15.288-08:00För jag vill ju bara vara vacker....Susar runt utan underkläder, jag vet att jag måste åka in och ta ut pengar, troligtvis måste jag handla på ICA också. Suckar tungt över det aber detta kommer medföra. Först måste jag ju åtminstone fläta håret. För jag vill ju inte se ut som en afghan i en vindtunnel.<br />
Under tiden jag flätar detta lååånga aber av hår blänger jag surt på mina ögonbryn. De stämmer inte, allt ser skevt ut. Faan jaha då måste jag plocka ögonbrynen också. Svidandes svärandes och efter ett tag nästan på jakt efter en sax och en tuschpenna så konstaterar jag att nu ser ansiktet jämnare ut. För jag vill inte se ut att ha fått en stroke innan jag fyllt 30.<br />
<br />
Ut från toaletten, flätat hår och svidande ögonbryn. Nej just det ja, jag måste ju ha linser också, men vänta var inte min BH där inne? Det finns flera BH:ar, obekväma sådana som jag inte tänker ha idag, så vart är den sköna BH:n? Den som mest funkar som en skärm för att brösten inte ska svinga fritt och visa allt för tydliga bröstvårtor. Gömd på arbetsstolen hittas denna skärm mellan mig och resten av världen. För jag vill ju verka "normal" och inte se ut som en mjölkko på sommarbete.<br />
<br />
Början på underkläder hittad, det är inte en jeansdag, det är en tights dag och till dom en stor skön tröja som inte behöver visa så mycket. Jag skall ju bara på affären övertalar jag mig själv.<br />
Hittar en lagom stor tröja, men hade ju helt glömt det här med linser, tvingar in dessa ibland smått irriterande plastbitar i mina ögon och konstaterar att jag fortfarande har en look av förvirrad flätad pudel.<br />
<br />
Håret får en omflätning nu när synen är återställd, dax för avfärd till metropolen, men stop! Nej det här går inte, tröjan jag har valt slutar precis över rumpan, och jag orkar inte ha människor stirrandes på min icke befintliga <span style="background-color: white; color: #545454; font-family: arial, sans-serif; font-size: x-small; line-height: 18.200000762939453px;">derrière</span> runt hela ICA-butiken. Av med alla ytterkläder, sliter av mig denna förargliga överdel och hittar en längre skjorta.. För jag vill inte bara bli sedd som ett sexobjekt.<br />
<br />
Så nu är hedern bevarad även i tights, fram med regnkläder, raggsockar och läderkängor, scarfs och mössa. Ica nästa och det bara efter 35 minuter... för jag vill ju bara vara vacker.<br />
<br />
<img height="305" src="http://www.bubblews.com/assets/images/news/1317586082_1391873501.png" width="320" /><br />
<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-14934651417602618162014-02-12T10:37:00.002-08:002014-02-12T10:39:17.453-08:00Dont let it.... get you...<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i>Låt inte tankarna äta upp dig</i></span></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i>Tappa inte ditt förtroende för mänskligheten</i></span></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i>Låt inte ditt hjärta vara tungt</i></span></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i>Det här är inte slutet</i></span></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i>Vi finns nu </i></span></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i>Men imorgon går solen fortfarande upp</i></span></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i><br /></i></span></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i>Dränk inte livet i tystnad</i></span></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i>Låt inte ensamheten tynga dig</i></span></div>
<div style="text-align: center;">
<i style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Det är bara tid det kommer att passera</i></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i>Fortsätt, försök andas och se skönheten i ditt liv, se styrkan som jag ser i dig.</i></span></div>
<div style="text-align: center;">
<br /></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i>Leta inte efter kärlek i ansikten eller platser, det är i dig du kommer finna den</i></span></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i><br /></i></span></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i>Se styrkan i den krusade ytan under dina fötter</i></span></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i>När du går över vatten djupare än du trodde du skulle klara</i></span></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i><br /></i></span></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i><br /></i></span></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i>Lägg inte din tillit i väggar, för väggar kommer krossa dig när dom faller.</i></span></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i><br /></i></span></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i><br /></i></span></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif; font-size: x-small;">// ett hopplock av Ray LaMontagne Be here Now och mina egna tankar.</span></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif; font-size: x-small;"><br /></span></div>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif; font-size: x-small;">för jag ska försöka att göra precis just så.. och inte lägga min tilltro till väggar som kan falla.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif; font-size: x-small;"><br /></span>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjQAlHrvwpR9A0pS7ysDOf18riW1EU_Glya6rQ6PiKBsSQgEJu_Y6nk7apSqyxYrRyOmUbPWu6cir4mZHHnlNTrQQ58jqrsRXM-XZQISzjDNhkAhG6T7nPTMykz93alxpARFu4Mr4X7X7O5/s1600/CIMG1225.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjQAlHrvwpR9A0pS7ysDOf18riW1EU_Glya6rQ6PiKBsSQgEJu_Y6nk7apSqyxYrRyOmUbPWu6cir4mZHHnlNTrQQ58jqrsRXM-XZQISzjDNhkAhG6T7nPTMykz93alxpARFu4Mr4X7X7O5/s1600/CIMG1225.JPG" height="240" width="320" /></a></div>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif; font-size: x-small;"><br /></span></div>
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-12802954847193169602014-01-12T06:43:00.003-08:002014-01-12T06:43:46.841-08:00Sakna, glädjas och acceptera... som livet är för det mesta..<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<iframe allowfullscreen='allowfullscreen' webkitallowfullscreen='webkitallowfullscreen' mozallowfullscreen='mozallowfullscreen' width='320' height='266' src='https://www.youtube.com/embed/9MUA9hoDa40?feature=player_embedded' frameborder='0'></iframe></div>
<br />
Den här musiken är kvällens mood setter.<br />
För ikväll saknar jag någon, någon som jag inte borde sakna, någon som inte borde tänka på att den är saknad.<br />
Men oftast är jag den som reser bort, lämnar, byter miljö, men nu är det någon annan i en helt annan del av världen.<br />
<br />
Saken är den att milen mellan oss känns, dom skaver som en dåligt anpassad sko. Tillslut kommer det börja blöda igenom innan det kan läka ihop runt allt det här som skaver.<br />
Så det får skava, jag får längta och vara lite ledsen, en dag kanske vi ses igen. Vem vet när det sker igen.<br />
<br />
Men samtidigt vet jag att jag alltid kommit hem från resor som en ändrad människa, med helt andra prioriteringar, dom som är hemma har inte alltid passat i den nya världen jag upplevt. <br />
Det är som att du vet en hemlighet ingen annan gör, det blir så svårt att anpassa sig igen till den världen.<br />
Nu kommer jag vara den där världen som står utanför kunskapen, det där som inte passar och så avslutas saker, eller det är det jag är mest rädd för. <br />
<br />
Förändringar som leder till att den jag saknat inte längre är den jag längtade efter, eller att jag inte är den som någon en gång letat efter. Inombords försöker jag att acceptera den tanken, att svälja den sura läxan.<br />
<br />
Så vad försöker jag säga? <br />
Att jag längtar, att jag räds för hur saker kommer bli sen, att jag tror något kommer förändras, att jag försöker glädjas för någon annan, att jag försöker acceptera hur saker kan bli. <br />
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-67596028159574420712013-12-22T12:17:00.002-08:002013-12-22T12:26:58.505-08:00Någon typ av förändring pågår, inom mig...Något stämmer inte, det ömmar i själen, kliar i gamla sår, jag känner mig orolig, nervös och öm i själen.<br />
Om jag sitter still för länge springer det ikapp mig.<br />
Det gäller att hålla igång, gör något, hela tiden...<br />
Kom ihåg att äta, fast att du inte är hungrig.<br />
Kom ihåg att sova fast att du inte är trött..<br />
<br />
Stå inte still<br />
Sitt inte stilla utan att ha något i dina händer.<br />
Tänk inte<br />
Låt inte saker komma ikapp.<br />
Min hjärna springer från något och jag ser inte vad det är.<br />
Jag vet inte längre, kan jag gömma mig ifrån det?<br />
<br />
Varför känns rädslan för det okända som förföljer mig som störst i ensamhet?<br />
Varför dränker sorlet av andra människor ut tanken som försöker väcka mig.<br />
Jag letar i alla gamla hål<br />
Ligger det här?<br />
Är de det här jag inte orkar med längre?<br />
Är det detta jag saknar?<br />
Men inget räcker till, den finns fortfarande där.<br />
<br />
En ömmande kliande känsla i magen.<br />
Som en obehandlad sorg som väntar på att sticka till och lämna mig i ruiner av mig själv.<br />
Jag kan inte vara lycklig för jag kan inte slappna av.<br />
Det är sekunder av lycka sen ligger tanken där igen.<br />
<br />
Ogripbar töjer den mitt sinne<br />
Äter mitt psyke<br />
Och jag kan inget göra förrän den bestämmer för att visa sitt riktiga ansikte.<br />
Är det...<br />
Ensamhet?<br />
Sorg?<br />
Misslyckande?<br />
Alla er borde jag känna igen...<br />
Så det kan inte vara ni.<br />
Vad är du som försöker äta mig och dödar mitt fokus.<br />
<br />
Kom fram<br />
Snälla... för jag måste få vila snart.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgTN9GN5ym9hySdsKzrMm0c9_nhI3V47sgrFqmcSmwzHk4AlZ9Gc-kz13OKkAOWUnybI4Q-LQ8AtKhkgmUr288ZtOZs8FDalAPFgDFP0CU4J6KDev4GJC_kJAeGLdcH4FNwQqMPJl6ERrN2/s1600/CIMG1267.JPG" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgTN9GN5ym9hySdsKzrMm0c9_nhI3V47sgrFqmcSmwzHk4AlZ9Gc-kz13OKkAOWUnybI4Q-LQ8AtKhkgmUr288ZtOZs8FDalAPFgDFP0CU4J6KDev4GJC_kJAeGLdcH4FNwQqMPJl6ERrN2/s320/CIMG1267.JPG" width="240" /></a></div>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-51458824519715971482013-12-06T10:00:00.001-08:002013-12-06T10:00:21.257-08:00Som det är ibland så hamnade jag just här...I ett hus i skogens slut.<br />En gång i tiden bodde en ensam ung kvinna i en liten by.<br />
Den lilla byn låg under de höga molnen, på kanten av en bergssida med en klar kall sjö som speglade livet hos alla de människor som andades den kalla luften där under molnen.<br />
Oftast var sjön blank, lugn, aldrig varm nog för ett bad men en livsgivande källa för de ömma själar som speglades varje dag i dess djup.<br />
De som gjort ont, väntade på isen innan de vandrade ner till sjön, som för att fly från de onda de själva såg där i vattnet. Isarna kom och gick, bar människorna under den bistra vintern till bergen på den andra sidan.<br />
På våren brast den upp, bar med sig resterna efter en lång vinter och rensade den lilla byn från mörker.<br />
<br />
Men en dag flyttade den unga kvinnan, sjöns vatten fylldes av vindar, den svalde själar som försökte vandra över dess tunna isar.<br />
Den unga kvinnan försvann, flyttade till en by som fylldes av en stjärnklar himmel i ett hus i skogens slut.<br />
<br />Huset, kallt, tomt och slitet hade saknat en själ i många månader. Tyst varje morgon klev hon upp. Tände i köksspisen och tittade ut över ängarna som rann ner mot den stora sjön långt borta. Sakta började värmen stiga i huset, husflugor och spindlar delade med sig sin varma närvaro och påminde om vackra sommardagar igen.<br />
<br />
Tyst tjänade kvinnan huset en tid, för att en dag komma hem och se huset leva igen. Där under stjärnhimlen, på en snöfylld trapp, i skogens slut stillnade äntligen den klara sjöns vatten och lugnet sänkte sig. Tyst satt hon kvar och såg åter livet klart.<br />
<br />
"Som det är ibland hamnade jag just här..." tänkte hon tyst.<br />
<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-28362234075722870032013-11-22T10:57:00.000-08:002013-11-22T10:57:42.616-08:00Bucket lists, bra eller ej?Jag satt idag på facebook som så många gånger innan, såg en väns foton från hennes "bucket list" och blev lite avundsjuk. Tanken satte sig att det där måste jag också ha!<br />
<br />
Efter lite googlande runt hamnade jag här: <a href="http://www.bucketlist.net/lists/all_lists/?page=3" target="_blank">Bucket List</a> .<br />
Något slog mig då, att det var så otroligt många "normala saker" som stod på vissa människors bucket lists.<br />
<ul>
<li>Se norrsken </li>
<li>Kyssa sin pojkvän när klockan slog 12 på nyår</li>
<li>Färga håret i en annan färg</li>
<li>Tatuera sig </li>
<li>Simma med/se delfiner</li>
<li>Gifta sig</li>
<li>Donera blod</li>
</ul>
Osv....<br />
<br />
Alltså.. Av alla dom sakerna som står här har jag ju redan gjort alla utom två. Gifta mig kommer nog inte in på listan.<br />
Därför blir jag fundersam. Vad är syftet med listan när jag redan gjort så otroligt många roliga saker.<br />
<br />
Tänk om jag begränsar mig själv genom en lista, tänk om jag siktar in mig på ett mål och sen dyker massor av andra chanser upp och jag tar inte dom vilket gör att jag missar saker som kanske skulle stå på min Bucket List!<br />
Läskig tanke!<br />
<br />
Så jag hamnar någonstans i mina tankar att jag kanske ska lista saker som jag tycker varit häftiga som jag gjort, istället för att lista saker som jag vill göra... För att inte glömma alla dom häftiga sakerna man redan klarat av.<br />
<br />
Det här krävs lite tanke...<br />
<br />
Här kommer ett utkast över mina bästa upplevelser.<br />
<br />
<ul>
<li>Arktisk ekologi kursen i Abisko</li>
<li>Bodö resan med tumlare, trålfiske och Artfjällets grottor.</li>
<li>Se delfiner i Röda Havet med min lilla syster.</li>
<li>Vara fodervärd åt Stjärna i 8 månader</li>
<li>Att äga hund, Salza och Tösen.</li>
<li>Alla helt Underbara människor runt om i världen! Umeå (så klart), Halmstad, Dublin, Edinburgh, osv osv</li>
<li>Resa utomlands ensam!</li>
<li>Sticka på festival ensam!</li>
<li>Roadtripar 1 (Lofsdalen, Växjö, Halmstad, Jönköping) och 2 (Lofsdalen, Dalarna, Gräsö, Gotland, och upp igen och mycket tältboende.)</li>
<li>Alla härliga vandringar med och utan sällskap.</li>
<li>Schamanträffarna</li>
<li>Läsa Religion med alla smarta människor.</li>
<li>Alla underbara turer upp till Umeå igen, mitt andra hem...</li>
<li>Midnattspromenad på isen i Lofsdalen med -25 grader runtom mig och norrsken.</li>
<li>Skoterturer på fjället.</li>
<li>Fiske i Hemsjön en spegelblank sommarkväll.</li>
<li>Längdskidsturer på fjället en molnfri dag.</li>
<li>Se vilda russ på Lojsta Hed.</li>
</ul>
Det är svårt att förklara vissa upplevelser som pågår under en sån lång tid som vissa av mina studier har gjort, men jag älskade verkligen att läsa på universitetet. Bli utmanad och känna att jag lär mig nya saker, men mest att få debattera med människor med så många olika åsikter.<br />
<br />
Men en sak är säker, det måste bli mer resor utomlands. Central Europa nästa eller ska vi åka mer utanför det trygga EU kanske?<br />
Vi får väll se, först ska vi byta jobb och flytta till det nya boendet. Ett äventyr i sig!<br />
Jag tror jag lämnar min Bucket List till att bli ifylld i efterhand, för jag vet ju inte vad jag vill förrän jag redan har gjort det!<br />
<br />
Vi håller nog på den gamla stilen, säg aldrig nej till ett erbjudande! Jag tar chansen när den kommer!<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj-yGZlYaWtmdnVPLWGfF0PnodsZ46hsV2ZJ7rWUpjk_b3S491JvmhxE1PDiyWvZAWgYKxv0fcvqsKcVH90RETqyY1zeFKUTi6Wcn8o7OWHlDDIKGb_x8IbgsgZKSFcdFD2C2P8zO2kEkT1/s1600/IMG_20130717_104658.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj-yGZlYaWtmdnVPLWGfF0PnodsZ46hsV2ZJ7rWUpjk_b3S491JvmhxE1PDiyWvZAWgYKxv0fcvqsKcVH90RETqyY1zeFKUTi6Wcn8o7OWHlDDIKGb_x8IbgsgZKSFcdFD2C2P8zO2kEkT1/s320/IMG_20130717_104658.jpg" width="240" /></a></div>
<br />
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-4501033272785620422013-10-26T14:33:00.001-07:002013-10-26T14:33:11.247-07:00Ett lik som luktar lite illa Oavsett vem vi är eller vart vi bor är vi matade med tanken om den.<br />
Hur känslan ska få hjärtat att hoppa, läppar som magiskt möts för första gången, ömsesidig förståelse och delade liv med gyllene lördagsmorgnar.<br />
<br />
Vi väver in våra liv i en tanke om att en dag, en dag kommer det vara något mer än det tillfälliga telefonummret klockan fyra på natten. Eller den trötta kommentaren "Du jag måste sova så du måste nog gå nu...".<br />
<br />
Fast jag är ledsen, ni får bära den drömmen själva för jag har slutat drömma. <br />
Någonstans långt inuti mitt hjärtas svartaste vrår har tanken på kärlek dött. Skrumpnat ihop till en litet torrt lik som luktar lite illa och det har en grimas som talar om ett tyst döende sista skrik.<br />
<br />
Jag tror inte längre på de gyllene ögonkasten, rosenbladstäckta sängar och en djup kärlek efter år av prövningar.<br />
Jag kan tro på någon typ av bekvämlighets lösning skapad av en stunds attraktion som fick bränsle av bekräftelsen mellan två organismer drivna i grunden av tanken att föröka sig.<br />
<br />
Men saken är att jag tror inte ens på det för mig själv längre, its stuff of legends, not for me.<br />
<br />
<a href="http://open.spotify.com/track/1Mtdh7trF8bsI89HOTwfNa">The London Ensemble – Requiem for a Dream - Lux Aeterna</a>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-24127308418851402402013-10-12T11:29:00.001-07:002013-10-12T11:29:27.781-07:00Waiting for the girlfriend experience....Oh ja jag vet att det är en fras som mer passar in bland prostituerade eller eskorter... Men den kändes passande utan att för den delen handla om att bli köpt per timme för sexuella tjänster. Jag blir ju köpt per timme i vilket fall varje dag på mitt jobb men det är en helt annan sak... enligt vissa.<br />
<br />
The Girlfriend experience, jag tror att jag någon gång, när var jag 21 eller 22 kan ha haft den, jag vet att jag absolut hade den när jag var 17-18. Men det känns så otroligt länge sedan att jag vet knappt vad man ska förvänta sig...<br />
<br />
Oh missförstå mig rätt jag har haft "the dating experience" många gånger, men jag vet inte om det kan räknas.<br />
Jag har kommit till en slutsats att mina dating experience kanske inte riktigt "räckt till" för att kunna utveckla sig till något mer... Så kanske har jag inte haft just DEN dating upplevelsen som jag borde ha haft. Du vet med allt puttinuttande, beundrande, osv osv...<br />
<br />
<br />
Om jag mot förmodan skulle en dag ramla in i något annat än singel livet och spontana möten med udda personer tror jag att jag skulle inte ens känna igen eller veta hur man är flickvän. Jag skulle fortfarande vara mig med en ny roll som jag inte riktigt vet hur jag skulle hantera... Lite som att se barn leka vuxna tänker jag mig.<br />
Speciellt när barn ska leka vuxna som är i relationer.. Min upplevelse av den leken från skolan är mest att man tjatar på varandra om vem som hämtar barnen, flyttar från sin säng för att barnen ska kunna sova i den, bråkar, läser läxor, lagar mat och eventuellt åker på semester där man gör exakt samma saker fast på ett annat ställe.... Och dricker Resorb, för det har jag hört av eleverna att barnfamiljer gör på semester....<br />
<br />
Det gör även 20-30 åriga singlar på semester, men jag undrar om det är av samma anledning...<br />
<br />
Så om jag någon gång skulle hamna i något som liknar en relation med dig som läser det här blir inte förvånad om jag "leker" flickvän, för jag kommer nog inte ihåg hur jag är som flickvän längre... Den rollen har ramlat ur repertoaren och jag måste nog få ett par månader för att hitta rätt... eller år.<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-52608582420598197422013-09-22T21:58:00.001-07:002013-09-22T21:58:32.163-07:00Listor <div><p dir=ltr>Saker jag inte trodde skulle hända i helgen.<br>
1. Minusgrader <br>
2. Blivit extra mycket Singel <br>
3. Sömnproblem <br>
4.  sprungit 4km. </p>
<p dir=ltr>Saker jag kan se framemot. <br>
1. Mycket egen tid. Det har jag ju aldrig haft problem med. <br>
2.Jag har rätt att tycka synd om mig själv aka. Bridget Jones style, whiskey och cigaretter. <br>
3.Jag är ledig ett par dagar extra på höstlovet, weekend, själv kanske? <br>
4.Jag får vara arg, ledsen och jag får vara egoist. <br>
5.Jag tänker vara egoist. <br>
6.Jag tänker sluta dejta män för ett tag. Det är inte värt det längre. Om dom inte direkt/inom en vecka kan komma med ord som "distanrelation inget problem, det är du värd!" eller "jag älskar att åka långt, hur skulle jag kunna säga nej till dig!". <br>
7.Distansen från punkt A till punkt B är alltid värd det om man har det rätta hjärtat/känslorna. ALLTID </p>
<p dir=ltr>8.Fuck this God morgon måndag. </p>
</div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-78332234122253857902013-08-11T09:25:00.002-07:002013-08-11T09:32:46.374-07:00Den tysta konflikten... <div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div style="border-bottom: medium none; border-left: medium none; border-right: medium none; border-top: medium none;">
<br /></div>
Den tysta konflikten, den rosa elefanten i rummet, det vi tiger ihjäl men alla vet. <br />
Leende tar jag mig igenom after worken och samlingen av människor, inombords registreras den kalla känslan. Vem som inte talar med vem, vem som absolut bara talar med någon. <br />
<br />
Vilka vi hälsar på, vilka vi knyter an våra kontakter. Vi accepterar er existens men erkänner den inte.<br />
<br />
<div style="border-bottom: medium none; border-left: medium none; border-right: medium none; border-top: medium none;">
"Vilken konflikt det finns inget att tala om, nej nej vi kommer så bra överrens, eller hur?"</div>
Leende lägger man armar runt varandra, ler över bardisken till kvinnan du en gång träffat och starkt ogillade, varför vet du inte. Det inre leendet slocknar och noterar hennes ofokuserade blick, klockan är bara åtta, ömkan bara växer över hennes sorgliga framträdande. <br />
Eller när jag hälsar glatt till mannen som spenderade hela förra kvällen att stirra ner i din urringning och ignorerade alla inlägg du kanske hade framfört.<br />
<div style="border-bottom: medium none; border-left: medium none; border-right: medium none; border-top: medium none;">
Varför orsakar vi oss själva det här? Varför går vi igenom ett rum som osar, konflikter, oliktänkande och möter inte diskussionen? </div>
<br />
Vad är vi rädda för, att finna att andra människor är olika från oss själva? Att alla andra kanske dömmer oss som personer? Helt korrekt.<br />
<br />
<em>"But Man cannot live alone—he must enter into relationship with his fellows if he is to develop and maintain adequate mental and physical health."</em><br />
<em><span style="font-size: x-small;">//The Western Socialist, Vol. 29 - No. 226, No. 2, 1962, pages 20-21</span></em><br />
<div style="border-bottom: medium none; border-left: medium none; border-right: medium none; border-top: medium none;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiHyDxQR4moG4o9LdmruH2ReJcQgbKskRl2QZlh0-yEG-v5IPErDtzTvnvJCPd5BYtm1InMMF5iKD2zBUnc38YtMb94KO9c3SnE_KXRtPY_VYK17Hn2E2tgmeQQGtdqscgu3dHRrcVLv6gr/s1600/CIMG1073.JPG" imageanchor="1" style="clear: right; cssfloat: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" height="240" jsa="true" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiHyDxQR4moG4o9LdmruH2ReJcQgbKskRl2QZlh0-yEG-v5IPErDtzTvnvJCPd5BYtm1InMMF5iKD2zBUnc38YtMb94KO9c3SnE_KXRtPY_VYK17Hn2E2tgmeQQGtdqscgu3dHRrcVLv6gr/s320/CIMG1073.JPG" width="320" /></a></div>
Vi människor är sociala djur, hela vår värld är beroende av dessa tysta konflikter, dessa ögonblick av maktprov. Vem kan starta en konflikt ingen vågar ta? Vem vågar ta en konflikt när någon vågar lyfta på locket? Vem äger rummet i det ögonblicket?<br />
<br />
Möta makten, ifrågasätta verkligheten och skapa om den, väg varje ord i guld, men guld är bara en metall som gör ont när den träffar den du diskuterar med. Så kasta försiktigt, låt dom ha möjligheten att fånga, beundra och äga dina ord. Då kommer de vilja ha mer. <br />
Mer av den kanske sinande källan av rikedom, så länge du vågar tala om den tysta konfliktenUnknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-86350810395938190512013-07-20T12:11:00.000-07:002013-08-11T09:38:53.969-07:00Se problemet, erkänn det och....<span style="font-family: "Courier New", Courier, monospace;">Rubriker </span><br />
<ul>
<li><span style="font-family: "Courier New", Courier, monospace;"><a href="http://www.dn.se/nyheter/sverige/kvinna-skots-ihjal-pa-centralstation-i-umea/" target="_blank">"<strong>Kvinna skjuten på Umeå centralstation</strong>"</a></span></li>
</ul>
<br />
<ul>
<li><span style="font-family: "Courier New", Courier, monospace;"><a href="http://www.dn.se/nyheter/varlden/flera-doda-i-tumult-i-egypten/" target="_blank">"</a><strong><a href="http://www.dn.se/nyheter/varlden/flera-doda-i-tumult-i-egypten/" target="_blank">Flera döda i tumult i Egypten"</a> </strong>protesterna fortsätter, för Egypten och även Syrien tog den arabiska våren inte slut.</span></li>
</ul>
<br />
<ul>
<li><span style="font-family: "Courier New", Courier, monospace;"><a href="http://www.dn.se/nyheter/varlden/maten-inneholl-insektsgift/" target="_blank">"<strong>Insektsgift i maten som dödade barnen</strong>",</a> en indisk skola där 23 barn dog.</span></li>
</ul>
<br />
<ul>
<li><span style="font-family: "Courier New", Courier, monospace;"><a href="http://www.dn.se/nyheter/varlden/massprotest-mot-frikannande-dom/" target="_blank">"<strong>Massprotester runt om i USA</strong>",</a> Trayvon Martin rättegångens slutspel.</span></li>
</ul>
<br />
<ul>
<li><span style="font-family: "Courier New", Courier, monospace;"><a href="http://www.dn.se/nyheter/varlden/navalnyj-valkomnas-till-moskva/" target="_blank">"</a><strong><a href="http://www.dn.se/nyheter/varlden/navalnyj-valkomnas-till-moskva/" target="_blank">Frisläppte Navalnyj lovar en hård kamp"</a> - </strong>dömd till fem års fängelse, han har en månad på sig att bemöta domen och försöka ställa upp till Moskvas borgmästare. Med Putin lutande över sig... väntandes på att få slänga bort nyckeln till en mycket låst dörr.</span></li>
</ul>
Bilden som växer fram efter alla dessa rubriker, dom skriker ut sina meddelanden, är att ett människoliv är så otroligt lite värt.<br />
<br />
Människor dör inte av naturliga orsaker, de dör pga att vi dödar dem. Med vi menar jag Homo Sapien Sapiens, arten som arbetar lika hårt med att utrota sig själv som vi försöker att utöka vårt antal.<br />
Vad spelar dessa brio-barnvagnar, bilbarnstolar, villa, volvo för roll när det här är vad barnen sen kliver ut till. Det här är verkligheten för så otroligt många människor. <br />
<br />
Vad är mitt liv värt? <br />
Inte mycket så länge jag kan tolerera en värld som tolerar att en människas värde bestäms från dess etnicitet, kultur, födelseplats, kön och nationalitet. <br />
<br />
Hur kan vi sitta och läsa rubriker som dessa, tänka till <span style="font-size: x-small;"><em>"<span style="font-family: Verdana, sans-serif;">Gud vad hemskt</span>"</em></span> och sen bläddra vidare, utan någon återkoppling till att det här är världen, den är där, precis utanför din dörr. <br />
Ditt barn öppnar dörren säger <span style="font-family: Verdana, sans-serif;"><em>Hej då</em></span> och kliver rakt ut i den och uteliggaren på gatan lever i den hela tiden. <br />
<br />
Gör skillnad, det är inte längre ett val för oss som har råd att öppna en dator och läsa det här inlägget. Lite skillnad idag kan göra större skillnad imorgon. En dag kanske vi har rubriker om hopp istället för rubriker om hur människor dödas av andra människor som en bonde skördar sin skörd.<br />
<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-34619828856015584592013-07-07T13:22:00.003-07:002013-07-07T13:22:51.574-07:00What is reality?Det är en fråga värd att snurra runt ett par ggr, vad är verkligheten?<br />
Låt oss se på kravallerna i olika städer runt om i världen, ur vems perspektiv skapar vi verkligheten?<br />
<br />
<b>Rättsväsendet</b><br />
Ur det här perspektivet blir kravaller, missnöjesyttringar som människor genomför en olaglig handling. Det är människor som medvetet gör fel och därför ska straffas enligt den lagbok vi gemensamt ska leva efter.<br />
<b><br /></b>
<b>De som utför kravallerna</b><br />
Fight the power, visa ditt missnöje, ingen lyssnar men om vi gör så här kanske någon lyssnar?<br />
I den här verkligheten skapar vi våra egna regler, lagar för vad som är okej, materiell förstörelse, glopord, misshandel mot rättsmakten (aka. poliser, brandmän osv.) allt går att rättfärdiga i stunden. Det är vad som gäller, sen i efterhand kanske insikter infaller om hur rätt eller fel vissa handlingar faktiskt var...<br />
<br />
<b>Människorna som bor i området</b><br />
Ur det här perspektivet finns det fler synpunkter..<br />
OMG människorna förstör MINA saker, MINA bilar, MITT hem och det straffar mig som människa som inte har gjort något fel!<br />
<br />
Eller....<br />
<br />
Ett stöd, en förståelse för frustrationen och en önskan om att bli hörd..<br />
<br />
Eller...<br />
<br />
Mix and match vi är ju ändå människor, ingen sanning är konstant.<br />
<br />
Men frågan är inte vilka olika verkligheter vi har snarare, what is reality?<br />
<br />
Vart ligger verkligheten, är det rättsmakten som äger sanningen om vad som händer, eller är det människorna som lever i situationen?<br />
<br />
Nu skulle ju säkert flera säga att <i>"Ja... Men sanningen ligger någonstans mitt i mellan!?"</i><br />
<i><br /></i>
Okej då byter vi scenario...<br />
<br />
<b>Afghanistan</b><br />
<br />
Vem äger sanningen? USA, Al-qaida, rebellerna, terroristerna? Vem är vad och vem äger sanningen?<br />
<br />
Vad skiljer en rebell från en terrorist?<br />
Väpnat våld?<br />
Motiv?<br />
Eller bara vem som försöker äga sanningen?<br />
<br />
Jag stödjer inte någon typ av våld men är fascinerad av hur lätt en rebell kan bli en terrorist...<br />
Eller är alla rebeller terrorister? Är det vad vi ska kalla alla som väljer att visa missnöje mot ledande makter i ett samhälle?<br />
<br />
Idag är det bara massor av frågor och inga svar.. Men ordet rebell och revolution har en positiv klang i många historieböcker med tanke på de förändringar som kom i spåren av alla dessa människor, jag tror aldrig att ordet terrorist kommer få samma betydelse.<br />
Over and Out<br />
<br />
<b><br /></b>
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-65218170699158330322013-07-07T08:46:00.001-07:002013-07-07T08:46:03.812-07:00Jag vill stanna men det kliar i mig...Imorgon lämnar jag Umeå igen, alltid lite samma tomma känsla av att man borde bosätta sig här..<br />
Livet borde få fortsätta här, med mina vänner och alla gamla minnen. Lämna fjällen och bergen för den här tiden...<br />
<br />
Alla dom här tankarna gör att jag får mer och mer panik inför när det är dax att åka igen, jag vill bara komma iväg snabbare. För jag hade lätt stannat. Stannat i Umeå för ett par år till..<br />
Nu kliar det i mig, imorgon klockan sju kommer jag inte kunna komma iväg tillräckligt snabbt, innan jag får andra tankar och ideer om hur livet skulle kunna vara.<br />
<br />
Oftast känns ju tanken att flytta någonstans oftast som en rosa fluffig dröm om hur livet skulle kunna vara, men jag har ju faktiskt bott i den här staden innan... Jag vet även hur det är i mars när isen ligger tät på gatorna och man bara halkar runt.. Eller i November när jag längtar efter 1m snö, decembermörkret är inte heller den bästa perioden.<br />
<br />
Jag flyttade ju härifrån i längtan efter mer vildmark, jag valde därför att bosätta mig i den ultimata vildmarken... Nu önskar jag att mitt hem och fjäll låg mycket närmare den här staden.<br />
Vi får väl se vad som händer helt enkelt...<br />
<br />
Just nu kliar det i mig, imorgon åker jag för att om två dagar längta tillbaka hit och till alla människor.<br />
<br />
See you soon people!<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-76256851240977988052013-07-04T07:08:00.000-07:002013-07-04T07:10:24.305-07:00Heart, body and mind.Semestern kröp in, en mjuk känsla av päls, luddet lade sig ner runt min hjärna, smekte den lugnt till ett stadie av ignorans sällan skådat.<br />
<div>
Ignorans kring vad som händer sen, för vem tänker på framtiden när nuet fyller upp varenda cell i din kropp.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
I vissa stunder av den här fluffiga världen där varenda dag inte räknas, när varje minut eller timme inte har "något som måste göras" saknar jag stunder när min existens hade lite mer mening. Just nu existerar jag enbart för mig själv, jag har inget jobb, inga måsten och ingen mening förutom att vakna varje dag och genomleva ytterligare en dag av intet..</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Eller det blir ju aldrig intet, det blir något eller mycket litet, inget planerat och inget jag verkligen måste genomföra, ingen effektivitet och ingen utmaning. Jag letar just nu efter det, en utmaning som jag kan känna ger mig lite mer av värde, något som gör att min existens just idag är viktig och kommer fortsätta vara viktig för mig. En utmaning som pressar mig lite vidare i vem jag är utan att vara för lätt...</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Jag är inte gjord för att vara ledig, sökandes och undrande över vad jag ska göra nästa dag, låt mig arbeta och utmanas igen. Men nu är det bara 1 månad och 10 dagar kvar av min semester så snart måste jag väl vara i andra ändan igen ;).</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Helt plötsligt förstår jag vart min impulsiva sida kommer ifrån, den del som ständigt ser en ledig helg, vecka eller liknande och tänker "Nu måste vi resa, vi måste åka...!" Rastlösheten pyr ur en en eld av sökande av något annat som kan fylla upp de tysta stunderna jag aldrig vill höra eller ha. Helt plötsligt flammar en stark önskan om förändring fram, för verkligheten räcker inte till som den är just nu. Sökandes, letandes vandrar man runt tills det inte längre går att gräva i dom gamla spåren.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Ge mig obanad mark och släpp lös mig, låt mig finna det som ni inte sett ännu, njuta av en detalj i det vi alla missar när vi springer från punkt A till B för att tillfredsställa våra instinkter av hem och trygghet. Jag har redan tillfredsställt behoven av trygghet så jag kan göra annat...</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Föd mitt sinne med adrenalin, låt mitt hjärta pumpa hårdare för kicken av frihet.</div>
<div>
Ge mig höjden och djupen av den mänskliga själen.</div>
<div>
Ge mig sorgen och förlusten.</div>
<div>
Visa mig hur depraverade vi i grunden är.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Låt mig smaka era ljuva läppar av äventyr och lust.</div>
<div>
Låt mig hänföras av era klara blickar och se en del av er verklighet innan jag försvinner igen.</div>
<div>
Visa mig vad som ingen annan ser, jag kommer inget att säga jag lovar.</div>
<div>
För snart återvänder jag från en värld dränkt i ideologier och idéer till mitt hem där tanken har plats.</div>
<div>
Plats att växa, längta tillbaka och se en annan skönhet.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
För visst semestrar jag här i den kittel av liv som världen är. </div>
<div>
Men på något sätt känns mitt hem isolerat från detta. Mitt tysta rum i kanten av ett berg, i djupet av en skog där lugnet sätter klorna djupt i dig för att enbart släppa dig när rastlösheten efter resten av världen blir alltför stor...</div>
<div>
<br /></div>
<div>
And then we run...</div>
<div>
<br /></div>
<div>
<a href="http://open.spotify.com/track/1xdZeRTNLrVXRmGOWqdXmr">Mumford & Sons – Hopeless Wanderer</a></div>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-32876726923694192432013-06-20T04:24:00.001-07:002013-06-20T04:24:19.400-07:0010 år sen!Vem hade kunnat tro att man är där man är idag, 10 år efter att jag kom in på älskade Plönninge.. <br />
Som liten sextonåring, fullt beredd på att åka hemifrån och packa ihop hela livet och bara fara från den lilla byn i skogen. Bosätta sig på internat med dom andra en kort resa utanför Halmstad, bara 90 mil hemifrån. <br />
<br />
Jag flyttade in på Skog, vi var minst 25 som delade kök, vardagsrum och allmänt stök. Vattenkrig, duschkrig och disk i hela köket med grön päls. Killen i frysboxen och skon i micron är fortfarande rätt klara minnen, precis som dagen man kommer hem och det är fil i HELA korridoren, verkligen hela! Gud vad det luktade jävligt trots städning.<br />
<br />
Eller kvällen vi rumlat hem från stora Harplinge och somnat i soffan, skolan var utrustad med Securitas vakter för att minska ner den allmäna fyllan, blir väckt av en ficklampa och skrammlet av nycklar.. Nickar lite till vad nu han än sa, troligtvis något vitsigt om hur man mådde, och lindar in sig ett varv till i täcket och somnar om.. <br />
<br />
Och egentligen blev saker inte bättre när man blev äldre, ettan var ett ganska lugnt år i gymnasiet, tvåan blev en början på en rätt stabil relation och det tog väll tonen av det värsta, trean lossnade det mesta..<br />
Mycket dumheter men gud så jäkla roligt man hade ibland.. Och alla tog vi oss igenom gymnasiet..<br />
<br />
Jag tror aldrig att jag hade varit den jag är idag utan att ha bott på internat med alla andra dårar.<br />
<br />
Men varför jag skriver om det här är för att vi träffas med jämna mellanrum, i vintras var en underbar dam upp till mig! Jag brukar stanna förbi på vägen hem från mina resor söderöver hos alla olika människor, och ikväll kommer en helt magiskt underbar dam hit till mig! <br />
<br />
Två år sen sist vi sågs men tid spelar verkligen ingen roll för oss, vi har umgåtts nästan varje dag i 3 år så 2 års uppehåll är väll en piss i havet ;). Vi plockar upp där vi var förr, och fortsätter framåt. <br />
Det är vad vänner är, vänner som finns trots tid och förändringar. <br />
Jag blir lite facinerad av hur saker bara kan fortsätta oavsett hur lång tid det var sist vi sågs.<br />
Men Glad Midsommar på er där ute!Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-69416400661015544612013-06-17T09:40:00.000-07:002013-08-11T09:39:26.863-07:00När saker inte blir som man vill...<div style="text-align: center;">
<br /></div>
<div style="text-align: center;">
Det är en sak att välja bort det man inte gillar, en annan att välja bort det du så gärna vill ha men inser att det kommer sluta i sorg och missär.</div>
<div style="text-align: center;">
<br /></div>
<div style="text-align: center;">
När jag inser att det här kan inte sluta så som jag vill, men jag brukar inte kunna ge upp... </div>
<div style="text-align: center;">
I mitt liv håller man i något som en bulldog, tar chanserna man får och släpper inte något som jag så gärna vill ha. Men jag ogillar tanken på att göra om ett misstag bara för att stå med bitarna kvar av det jag så gärna ville ha. </div>
<div style="text-align: center;">
<br /></div>
<div style="text-align: center;">
Det är ett misstag jag gjort om så många gånger, jag pratar om människor, kärlek och vad man känner för någon annan. </div>
<div style="text-align: center;">
Det var ett uttryck som fastnade "Man väljer dom pusselbitarna man vill ha och bortser helt och hållet från dom som inte passar, för man vill så gärna få saker att fungera." </div>
<div style="text-align: center;">
<br /></div>
<div style="text-align: center;">
Mitt pussel har ibland haft så få bitar och sakna en så stor del av himmlen att man kan tro att en konstant dimma har täckt mitt liv. Det är bara vitt, vitt av drömmar och tankar som inga bitar lyckats passa in i. </div>
<div style="text-align: center;">
Men jag har en del av ett träd, en liten bit hav, kanske en liten bild av ett korallrev längst ner i ena hörnet där resten av gräsmattan borde vara och i mitten en bild av mig, skuggan av någon annan. Jag håller i små små trådar, en tub lim och en sax, mina bubblor av pussel, där en del av bitarna är mina och jag försöker få ihop dom andra bitarna från någon annan i mitt pussel. </div>
<div style="text-align: center;">
<br /></div>
<div style="text-align: center;">
Klipper formar om mina bitar, men inser att avståndet mellan bitarna inte går att fylla ut hur mycket man än klipper, det blir bara mindre och mindre bitar, men inte fler. </div>
<div style="text-align: center;">
<br /></div>
<div style="text-align: center;">
Någonstans får man inse att pusslet inte räcker, att det inte blir som jag vill.. Som vi kanske vill.. </div>
<div style="text-align: center;">
Så innan bitarna har blivit konfetti måste man vara ärlig med sig själv, pusslet passar inte just nu.. En dag kanske dom gör det, en dag kanske dom bara faller på plats.</div>
<div style="text-align: center;">
Eller inte, det kan vi inte veta idag. </div>
<div style="text-align: center;">
Vi kan bara veta att just nu passar inte pusslet.</div>
<div style="text-align: center;">
Inte för oss.</div>
<div style="text-align: center;">
Det gör lite ont i mig men vad gör man inte för att inte såra någon som inte förtjänar det.</div>
<div style="text-align: center;">
För det gör varken du eller jag.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
</div>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-41944546618705010902013-05-03T12:01:00.001-07:002013-05-03T12:11:20.024-07:00Vem är jag....<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
Jag är en kvinna med ett helvetes jävla humör, jag hatar att bli besviken och sviken. Jag avskyr att förlora, människor, tävlingar eller vänner. Jag vill sällan mer än bara bli gillad och accepterad för den jag är.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi0zqV-lyjqSNh7uLXYZGF8jWjkIXL0DCpi8CTe7sst0YwY07rjhvcVPrLOpYq_bfvH0__4kLSCWXkZQYv6En9ZJCnCKYcX7rmR_RZyV_4ZVPlZJdc_6RX7FDh2lv2Tn6drH_6jZAeQKqnu/s1600/Hov%C3%A4rken+18nov.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; cssfloat: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" height="320" lua="true" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi0zqV-lyjqSNh7uLXYZGF8jWjkIXL0DCpi8CTe7sst0YwY07rjhvcVPrLOpYq_bfvH0__4kLSCWXkZQYv6En9ZJCnCKYcX7rmR_RZyV_4ZVPlZJdc_6RX7FDh2lv2Tn6drH_6jZAeQKqnu/s320/Hov%C3%A4rken+18nov.jpg" width="320" /></a></div>
Jag spelar spel, tränar och ägnar mitt liv åt allmänt lösdriveri. Läser böcker, spårar djur, fiskar och pillar på alla djur och växter jag hittar här i världen.<br />
<br />
Idag är jag en kvinna som känner sig bruten, styckad i delar när jag försöker jämföra mig med någon annan och inser att den jag är inte räcker till. Därför måste jag skriva det här, vem jag är så jag inte glömmer det och försvinner.<br />
<br />
Mitt liv levs i textform, jag skriver, ritar och målar för att få ur mig allt det jag känner. När det inte räcker dövar jag mina känslor genom träning som smärtar eller underbara vänner som får mig att glömma, känna glädje, och försöker dränka en existensiell ångest som faller över mig. <br />
<br />
Idag känner jag att jag inte räcker till.<br />
<br />
Jag har kandidatexamen i religion, en examen som gymnasielärare, jag har spenderat 4.5 år på univeristetet och hatar att behöva definiera mig som akademiker. Är jag inget mer än de böcker jag läst och de papper, prov och arbeten jag gjort?<br />
<br />
Jag är en människa som har stora känslor, små känslor finns inte, oavsett om det är kärlek,ensamhet, lycka, hat, avundsjuka eller ångest är inget någonsin så litet att det inte dränker hela min hjärna. Så jag dränker min hjärna i arbete för att inte behöva känna, för att slippa vara en människa för en stund. Sen kommer helgerna och jag måste leva med mig själv, och jag vill inte. <br />
<br />
Snälla låt mig bara jobba, bränna ut allt det jag känner genom rutiner, genom att få vara kreativ i det jag kan och förstår. Snälla tvinga inte mig att behöva känna efter mer. Jag orkar inte. <br />
<br />
Jag vill lämna ett spår bakom mig, ett spår brett nog för att andra ska se och tänka, världen måste ändras. Här är en människa som försöker, snälla följ mig. Ändra världen. Riv bilden av kvinnor som något annat än människor. Erkänn oss för det vi är. Döda bilden av skillnader som uppstår av nationsgränser, snälla förstå att det du ser runt oss är det vi har och inget annat får vi, ta hand om det.<br />
Någon måste börja, om vi accepterar världen som den är nu kommer det aldrig ske en förändring.<br />
<br />
Jag har så stora, stora krav i mitt liv, stora krav som jag inte kan fylla riktigt.<br />
Krav att vara fulländad, älskad, normal.. Jag har tur om jag klarar av en av alla dessa. <br />
<br />
Ibland har jag gråa perioder, perioder när jag vill tvinga min kropp att känna något, att leva, det är som hela mitt liv dränkts i en dimma som inte glider undan. Jag känner inget, minns inget från dom perioderna, jag kunde lika väl vara död emotionellt sätt. Jag räds alla dessa stunder, men numera vet jag att dom tar slut.. <br />
<br />
Men just idag när jag bråttas med flera stora känslor vill jag dit en stund, eller dit och bort därifrån till den där stunden när jag känner lycka igen. När dimman lättar och man börjar känna sig klar med melankolin<br />
<br />
Jag är inte perfekt, jag är inte normal och jag undrar ibland hur det här ska sluta och när.<br />
Men mest av allt vill jag bara bli älskad, jag vill inte höra "Du förtjänar bättre än mig", jag vill inte vara ensam..<br />
Visst litar jag inte på er första gången jag träffar er, men vinner ni mitt förtroende kan jag nästan ta vilken skit som helst.. Fast ni får ju självklart höra det. Men fortfarande kan jag inte hata er. Någon gång ansåg jag att du förtjänade mitt förtroende och det måste finnas något mer att hämta då än bara tack och adjö vid motgångar.<br />
<br />
Ju mer jag skriver inser jag att det här är inte sunt.. Det här är inte normalt, känner andra så här? Eller är det bara jag som har sjukt ostabilt förhållande med mig själv och min omgivning?<br />
<br />
Jag känner mig som flickan med hjärtat i handen, bjuder ut det till er som kommer nära nog. Det finns där för alla att se, så lätt för alla att beröra, tittar man noga ser man sprickorna från när jag senast limmade ihop det, men det blir bara mindre och mindre bitar. <br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjoQWDli-2I9LY69ToH0JsX3JR4-la6mA2fVbcHLoP9SJb1lnON24hbG282-Do2XX0Ta3D_WALXQP8jDWLXA8Vrivy5KDs-JeKHSfeltGDgzau73pqc18BWAc90qL8knQJRnAu3Kf9D8-bz/s1600/P2160432.JPG" imageanchor="1" style="clear: left; cssfloat: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" lua="true" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjoQWDli-2I9LY69ToH0JsX3JR4-la6mA2fVbcHLoP9SJb1lnON24hbG282-Do2XX0Ta3D_WALXQP8jDWLXA8Vrivy5KDs-JeKHSfeltGDgzau73pqc18BWAc90qL8knQJRnAu3Kf9D8-bz/s320/P2160432.JPG" width="240" /></a></div>
Samtidigt vet jag, att när jag blir riktigt arg, när inget annat än förakt finns kvar då hade jag inte velat komma ivägen för mig. Det finns inget sätt min hjärna inte kan komma på som kommer få dig att känna dig precis så värdelös som du är i mina ögon.<br />
Den elden som oförätter och förakt tänder i min själ bränner hål på allt annat, det är otroligt kreativt. Jag känner mig så otroligt stark när jag vet att jag förtjänar bättre och världen kommer få veta det.<br />
När jag vet att jag har rätt och du har fel. <br />
<br />
Bara tanken, bara att skriva om ilska, hat och förakt bränner redan ut den tidigare känslan av att inte räcka till som jag skrev.<br />
<br />
Kom igen världen, det finns inget jag inte klarar, det finns inget ni kan hindra mig från att klara! Slå mig, misshandla mig, slit hjärtat ur min kropp och stampa på allt jag står för. När jag brinner kan du aldrig nå mig.<br />
<br />
Det finns inget jag inte kan göra, ge mig Mount Everest, Marinergraven, Moderater och allt annat det finns ingen gräns.. Jag litar på min förmåga att hantera det som kommer.. <br />
Så alla stora skrämmande känslor kom hit, ni ska skärskådas i ljuset av insikten att egentligen finns det ingen som jag, så vad har ni att komma med som påstår att jag inte skulle räcka till? <br />
Mallen för normal är för andra, den är för smal för mig så jag får skapa mina egna ramar.<br />
Eller va fan skit i ramarna, vi freestylar. Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-9692856214017251712013-04-30T13:46:00.001-07:002013-04-30T13:46:59.411-07:00Jag e int bitter.. Grodor!<div><p>News; Jag ger upp, framöver dejtar vi inte för att på något sätt tro att den rätte existerar. Ska jag leva ensam så tänker jag åtminstone ha kul på vägen till ålderdom.. <br>
Visst jag gillar grodor men nu får det vara nog med pussande av grodor i väntan på prinsar. </p>
<p>Jag tror inte längre på prinsar, bara grodor, tills motsatsen är bevisad.<br>
Det är inget fel på grodor och jag har aldrig varit rojalist!<br>
Over and out.</p>
</div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-55781780724460152692013-04-22T10:17:00.002-07:002013-04-22T10:18:13.136-07:00Jag önskar att jag kunde tycka synd om mig själv..Jag önskar att jag kunde ärligt tycka synd om mig själv. <br />
Att jag skulle kunna se att det finns en riktig anledning att gnälla eller klaga. <br />
Visst gnäller jag över mitt jobb, men jag har ett och ser egentligen bara hur det kan bli bättre och roligare.<br />
Visst gnäller jag över mitt hem med våningssäng och lägenhet utan egna möbler, men jag har tak över huvudet och rent vatten i kranen.<br />
<br />
Visst gnäller jag mycket över det som kanske i bästa fall kan kallas för mitt kärleksliv, men sanningen är att jag har (haft) ett mer än en gång i mitt liv och mina vänner väger upp så mycket av det jag saknar.<br />
<br />
Mitt liv har en mening utanför de mest basala behoven, jag behöver inte kämpa varje dag för att klara min överlevnad. <br />
Jag hatar känslan av att sparka på er alla er där ute som kämpar för er överlevnad, som troligtvis inte ens kan läsa det här, på smalbenen och gnälla över det jag har. <br />
<br />
Mitt liv har aldrig varit under svältgränsen, jag har aldrig frusit och inte kunnat välja att värma mig, jag har aldrig stått utanför det sociala skyddsnätet som en god ekonomi innebär. Jag vet ingenting om ert liv eller er kamp. <br />
Men jag vet att det säkert finns dom som vill byta och ha en god utbildning, arbete, ett hem och en bil. <br />
<br />
Jag hör ibland om mina äldre släktingars historier om svält, misshandel, misär och krig, vi är finnar så det finns nog en hel del rejält supande också i bakgrunden. Men jag kan inte sätta in mig i en värld där barnen svälter ihjäl, där vart annat barn dör inom ett par år efter födseln eller där våldet är en vana.<br />
<br />
Jag har tur, jag inser det, tur att jag är född där jag är och att det finns en möjlighet att skapa det jag vill. <br />
Jag kan därför inte förneka flyktingar det här livet, jag kan inte förstå hur någon skulle kunna förneka er chansen att skapa något nytt.<br />
<br />
Hur ska man kunna försvara att hålla alla dessa fördelar som det här landet innebär helt för sig själv och basera det helt på vart en människa är född? Det hade likaväl kunnat vara jag. <br />
Sverigedemokrater, jag önskar att ni var födda i Afghanistan år 2000. Det hade ni förtjänat.Unknownnoreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-57101250421740963432013-04-21T12:56:00.000-07:002013-04-21T13:26:01.102-07:00Don't let me get you.. Alla här vet vid det här laget att ett antal personer har passerat den här dörren och ingen har blivit kvar särskilt länge. Men jag hatar när jag börjar skymta ett mönster.<br />
<br />
Mönstret är så som följer.<br />
<strong>The happy moment</strong><br />
Flörtande som får öronen att rodna. Man är social, det är peppande som fan och mitt självförtroende skjuter något extremt i höjden av allt det intresse som visas. Vi pratar eller skriver i mängder, jag får tydligt förklarat för mig att wow, du är verkligen någon jag gillar och vill lära känna mer. Det finns ingen mer intressant person just då i det ögonblicket verkar det som..<br />
Vilket i min cyniska hjärna just nu betyder ungefär detsamma som <em>"Låt mig klä av dig naken och leka lite i mörkret."</em><br />
<br />
<strong>The almost happy moment</strong><br />
Det här stadiet inträder efter 2 eller kanske 3 träffar, efter the first sexual contact, vi ses, leker som barn i sängen, träffar vänner och hittar på äventyr. Det här stadiet kan pågå i 1-2 veckor eller nästan 1-3 månader.<br />
Efterhand börjar man inse att okej, det där beteendet var kanske inte helt okej, men jag kan acceptera det för jag tycker om personen. <br />
I regel är jag mer tolerant än jag borde, vilket jag har lärt mig den hårda vägen. När dom "inte-helt-okej" beteendena är fler än dom "okej-beteendena" har jag numera lärt mig att säga ifrån. <br />
Vill ni ha exempel?<br />
Nej det är inte okej att... <br />
<ul>
<li>Låta mig åka 30 mil för att sen vara barnvakt åt någon som är sjukt bakis och sen ska hänga med sina vänner.</li>
<li>Låta mig åka 30 mil för att sen låta saker krypa fram om hur synd det är om honom att han inte känner något längre.</li>
<li>Backa ur att träffa min familj/vänner en kvart innan.</li>
<li>Spendera alla morgnar (klockan 4) från maj-oktober i skogen.</li>
<li>"Glömma" bort min födelsedag och allahjärtansdag, samma år.</li>
<li>Inte dyka upp på fester hos mig när så förväntas av alla mina vänner</li>
<li>Bara sticka för ett nytt säsongsarbete utan att säga "hej då" när pendlingsavstådet är 1h och snabbt ökar till 6h.</li>
<li>Använda mig som booty-call när man själv kan röra på häcken precis lika mycket som jag.</li>
<li>Låta mig hämta upp dig 30 mil hemifrån för att du inte riktigt hade tänkt igenom hur du skulle ta dig upp till mig.</li>
<li>Ljuga friskt om hur man avslutar saker för "min skull", jag är inte dum i huvudet, jag hade avslutat det själv för "min skull" om jag velat..</li>
<li>Avsluta ett förhållande och packa alla mina saker åt mig i vår gemensamma lägenhet innan jag kommit hem.</li>
<li>Dra den fina lögnen om varför vi bara ses hos mig när du jobbar utomlands och har en lägenhet i en mellanstorstad i södra Sverige, jag fattar också att du är gift.. </li>
<li>Låta det ta två veckor innan det kryper fram att det inte "klickade". </li>
<li>Först ljuga om att man är bortrest när man hör av sig efter 4år och börjar flörta när man egentligen sitter i fängelse och sen tro att det ska finnas ett stabilt förtroende mellan varandra, när man missar en sådan liten detalj.. </li>
<li>Tro att det ultimata livet för mig är: hemmafru i en lägenhet i stockholms innerstad, sen fixa lägenheten efter att vi har avbrutit relationen och återkomma 5 månader senare med kommentaren "Jag gjorde ju allt för din skull!".. Mm men det här med kommunikation mellan varandra det kanska också ska fungera?</li>
</ul>
Det värsta är att det här är bara början.. Jag brukar ju säga att mitt liv ska vara en bok, efterhand inser jag att den här boken hade jag faktiskt vilja läsa just nu. Alla dom här sakerna är absolut inte från samma man, det är ett hopplock av flera och jag bara kände att det kanske skulle behöva luftas lite exakt vad en kvinna kan ha upplevt innan hon fyller 30..<br />
<br />
Och jag har känslan av att det här är bara början, bring it on.. <br />
<br />
<strong>The very sad moment</strong><br />
Den finns alltid där, när man börjar känna tvivel över den andres känslor och hur seriös personen faktiskt är i sina intressen. Jag har faktiskt i alla mina "påbörjade-relationer/dejtande" de senaste 3 åren varit väldigt tydlig med att det är något seriöst jag är intresserad av och inget annat. <br />
I början funderade jag mycket om jag var psyksjuk som började tvivla så snabbt vissa gånger på den andres intentioner, beteenden som absolut inte är okej, känslor som inte visas osv..<br />
Men jag har lärt mig just under det här året, att den där första tvivlande känslan har en sund grund. Det är bara att dra isär fluff fluff gardinerna och ta ett steg tillbaka för att se lite klarare. <br />
Jag försöker verkligen låta folk vara dem som de faktiskt är, jag blir galen om människor ska ändra på mig så varför skulle jag ändra på någon annan.<br />
<br />
Sen kan det börja gå utför, i regel har man ju börjat bygga upp rätt många bra känslor till den här personen i det här stadiet. <br />
Jag vill inte se, jag drar mig ifrån att skåda verkligheten i solljuset. Istället offrar man lite till av sin personlighet, mår lite sämre, tar skulden på sina egna axlar. Tills det inte går längre.. <br />
Det kommer ett stadie när motståndet är större än vinsten av att offra lite mer av sig själv. Då sätter man ner foten. <br />
Försöker vara vuxen, försöker ta ett vuxet samtal med den andre och alla gånger utom en, har jag haft rätt. Det är något som inte stämmer.. <br />
Sen står du där <a href="http://open.spotify.com/track/1VMW5hTQQ0C0pt19cc6Vi7">P!nk – Please Don't Leave Me</a><br />
<br />
Jag önskar att jag kunde vara Drama queen, arg, skrikandes och hatandes över att ha blivit så totalt lurad. Men jag gillar ju faktiskt dessa människor och vill inte tro det om dem. Accepterar jag att någon lurat mig, då är det jag som ska skämmas, det var jag som lät mig bli lurad. <br />
Det dessutom av en människa som jag vill tro hade ärliga känslor för mig, nej jag blir aldrig en drama queen.<br />
Inte förrän efteråt.. För mig själv..Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-44258085845164916902013-04-19T13:25:00.002-07:002013-04-19T13:25:51.170-07:00Jag är inte rädd längre för vad ni ska se, kom och tittaDet här inlägget ska egentligen handla om hur bra jag trivs med mitt liv just nu, jag har spenderat 1 vecka med att vara sjuk och samtidigt försöka lägga en hel del tid på att träffa en underbar människa som nu har lämnat fjällvärlden. Bara för att ta vara på tiden innan den sprungit bort tillsammans med det instormande smältvattnet som rör om och ändrar om i världen runt oss.<br />
<br />
Vilket känns som en humoristisk sak att säga när jag nästan bara har legat i sängen och kvidit av smärta. <br />
Nu är jag behandlad mot min magkatarr, friskare, rastlös och irriterar mig mer på min ensamhet än jag gjorde som stackars sjukling. <br />
<br />
Allt skriker vår här, snön rinner bort, fåglarna skriker ut sitt habegär i varje buske och i min kropp kliar det efter nya äventyr och jag blir bara mer och mer rastlös för varje plusgrad. Varje gång väderkartan kommer upp tittar jag på alla andra länder och tänker, men dit då, dit kanske vi ska resa.. Eller dit! Så jag missar nästan alltid vilket väder vi ska få om det inte bara är lokala väderrapporter. <br />
<br />
Men i den här rastlösheten finns det ändå en trygghet i mig själv, jag ser tillbaka på de två senaste vårarna jag har varit här och inser att jag mer och mer börjar uppskatta mig själv. När jag lyckas med det då kan jag dessutom reflektera över alla andra människor runtom mig på ett annat sätt. En lärare har svårt att inte se alla människor som projekt som kan behöva lite hjälp och stöd för att "bli något".<br />
<br />
Men jag känner mer och mer att jag fascineras av alla människor jag möter, alla dessa personligheter och historier som finns där, jag ser dom som faktiska personer och inte som projekt. <br />
Vissa mer än fascinerar, dom trollbinder och jag kan inte sluta att vilja veta hur dom tänker, hur deras tankar vandrar och vad som får dom att vara dom. Jag som inte har något tålamod brukar ju då ta chansen att fråga ;).<br />
<br />
Nej när man slutar vara rädd, och slutar tänka och lägga onödig tid på alla dessa tankar kring sig själv och hur andra ser på mig som person då hinner man plötsligt att se det där andra som finns runt omkring. Och vem vet vad som döljer sig i gruppen av människor. <br />
En dag kanske det är ett annat hjärta där som vill dela allt det jag tänker och gör. Vilket är en hel del om jag ska vara ärlig.. <br />
<br />
<a href="http://open.spotify.com/track/6c5j3svG4OAmrq19QloU5V">Tomas Andersson Wij – Oroshjärta</a><br />
<br />
<br />
<br />
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5505283445843559819.post-56999669349424265442013-04-03T02:20:00.000-07:002013-04-03T02:20:02.193-07:00Våren 2004...Min farmorUnder våren 2004 spenderade jag min påsk i Torup med min farmor. Hon levde fortfarande då och jag var 17 futtiga år. <br />
Idag när jag ser blommor och slås av lusten att skissa dessa blommor fastnar alltid mina tankar hos henne.<br />
För det var vad jag gjorde den där påsken, tecknade, jag kommer så väl ihåg hur jag letade bland alla hennes blommor och fastnade för en tunn tanig liten blomma, inte mer än ett strå med en ljuslila klocka längst upp. Så jag satt där i timmar, med den gamla klockan högt tickande i mina öron, med en doft av gamla böcker och ett varmt levande hus strömmande runt mig. <br />
¨<br />
Farmor var då så dålig att hon rörde sig med rullator men hon fick fortfarande bo hemma. Jag skäms nästan efteråt att jag inte förstod bättre och tog tillvara på tiden med den här underbara kvinnan. Visst förstod hon säkert att en 17 årig tjej hellre hade busat runt med dom andra tonåringarna och festat vilt alla kvällar på påsklovet. <br />
<br />
Jag älskar att komma ihåg henne i trädgården, plockandes bort döda blommor med försiktiga fingrar, hur hon kunde namnge varje växt i sin trädgård och komma ihåg vad som växte där förra året. Hur hon gick runt med en vattenkanna bland sina stora hibiskusar i vardagsrummet och varnade oss för att pilla för mycket på blommorna som då kunde ramla av. <br />
Eller hennes vävstol på övervåningen, där hon vävde alla dessa stora bonader, med små gubbar och vackra färgade stråk, en del så mörka och hemska och andra ljusa och glada. <br />
Jag kommer så väl ihåg en stor läderinbunden bok, den om djurens alla sjukdomar, den står hos min far nu. Pärmarna är slitna men vackra, pappret är otroligt tunt och kan nog beskrivas som min bibel i unga år.<br />
Ja jag sörjer att jag inte tog vara på den tiden mer men jag tror hon förstod, min farmor förstod mer än man trodde. <br />
<br />
Jag skulle kunna skriva i timmar om hur spännande det var som barn att kliva ner i hennes källare, hur svalt och kallt det var, hur lukten av källare vällde över dig. När hela familjen sov över spenderade vi barn timmar under kvällarna och hittade på läskiga historier om saker som gömde sig i mörkret. Eller jag kunde hitta på historier och mina syskon fick bli rädda, vi skämtade om hur brorsans "råttfälle-säng" skulle slå ihop om natten och sluka honom. Eller hur den stora skrämmande hunden skulle komma krypande i mörkret. <br />
Och alla sov vi där nere i källaren under dom manglade lakanen tysta som möss tills solen kröp fram och väckte oss med ljud från övervåningen. Doften av kaffe och farmor i sina skor som smög lite försiktigt runt på övervåningen.<br />
<br />
Det är konstigt hur detaljer som träskor fastnar i huvudet, men jag kommer så väl ihåg dom, farmors träskor, vita med gummisula. Hur hon gick klädd i kjol, blus och strumpbyxor, jag kommer speciellt ihåg dom blåa kjolarna med de vita blusarna. De tunna strumpbyxorna runt hennes smala ben. Hur tunn hon blev efterhand i blusarna och hur hon nästan försvann mot slutet. <br />
<br />
Vem var då min farmor, hon var en kvinna som tillsammans med min farfar arrenderade mark och drev lantbruk med massor av olika djur i många år. Jag kommer ihåg bilder ifrån när hon var yngre, och vi är rätt lika, långa men ändå inte taniga. Hon uppfostrade fem barn, förlorade sin äldsta son i cancer och skiljde sig senare från sin man. Hon var otroligt jordnära i mina ögon, bestämd men ändå förlåtande. Varför skulle annars lillebror komma undan med att äta köttbullar när vi andra fick fisk? Det fanns inte en enda växt hon inte kunde få att blomma om och om igen i sitt hem.<br />
När vissa har gröna fingrar då måste den kvinnan ha haft ett grönt hjärta som blommade ikapp med växterna i hennes hem. Min farmor var nog min hjälte när jag var yngre, men jag har inte insett det förrän nu när jag är äldre. <br />
Ibland försöker jag bortse ifrån att hon var helt klar i huvudet i slutet, när kroppen inte orkade längre. Det känns som ett grymt straff som hon inte förtjänade i slutet av livet.<br />
<br />
<br />
Eller att jag inte var ner på begravningen, jag har varit ner till gravstenen i efterhand och bett om ursäkt. Den är där hennes äldsta son ligger så jag tror jag skulle kunna hitta dit i sömnen. Vi har varit där så många gånger tillsammans, jag, mina syskon, och farmor, bytt blommor och pratat med kyrkogårdsvaktmästaren. Sist jag var ner verkade han känna igen mig, han tittade länge på mig och verkade fundera på vart han sett mig innan.<br />
<br />
Men idag 9 år senare kan jag verkligen uppskatta min farmor, mer än vad jag gjorde som upprorisk 17 åring med en stor frihetslust. <br />
Jag hoppas att jag ärvt mer hennes namn och att jag kanske kan vara lika vis och ha samma tålamod när jag blir gammal.<br />
<br />
<a href="http://open.spotify.com/track/7uPN9NLnNNxrG8lfwDv9Ja">Martha Tilston – Milkmaid</a><br />
<br />
Unknownnoreply@blogger.com0