"Just leave and never come back"

Ibland känner jag mig som en parodi av mig själv. Just nu är jag en sådan parodi, kvinnan som längtade bort men samtidigt längtade efter ett hem. Kvinnan som vill bryta sig fri, men samtidigt vill rota sig.
Den som saknar äventyret men längtar efter en trygg vrå. Allt är svart eller vitt, aldrig grått.
Jag tror jag håller på och går sönder sakta inombords när alla dessa sidor mals mot varandra, det svider, ömmar och jag längtar.
Men jag vet inte efter vad, jag kan inte sitta still nog för att vara hemma, då gräver jag ett trädgårdsland eller städar. När jag åker bort längtar jag aldrig hem, jag vill bara fortsätta, ta sakerna och vandra vidare.

Jag hittar ingen ro, förutom när jag är med andra, det är som att dra ett djupt andetag, där jag bara kan få vara i stunden. Sen rasslar verkligheten in, vi lämnar varandra, flyttar och försvinner.

Men jag vill inte längre, jag vill inte börja om, dom där stunderna med er andra slutar alltid med att jag tänker på att snart är dom slut. Den enkla glädjen byts ut mot skräcken, snart är det slut. Alltid slut. Allting försvinner.

Jag borde andas och acceptera förändringen, men det vill sig inte längre. Ska förändringar ske vill jag vara den som gör dem, inte den som måste stå kvar.
Visst förändring kan leda till nya möjligheter, men jag är trött nu, jag vill inte ha förändring. Jag orkar inte med mer nu. Jag vill ha trygghet, jag vill kunna balansera på gränsen och veta att någon fångar mig.

Men allt jag bryr mig om går sönder, akta er jag gillar er som Emil Jensen säger.

Snart orkar jag inte gilla mig själv mer, för då kommer jag gå sönder helt.
Det är det här som gör att jag snart måste packa väskan och ge mig av, i slutet av juli brukar jag ha hittat tillbaka till mig själv igen. Hittat ett egenvärde jag kan leva i, ett som jag själv kan acceptera.

Just nu är det nog problemet, jag jagar, jagar mig själv och vet inte vad jag ska finna när jag hittar henne. Vem ska stå där på andra sidan när jag sprungit alla dessa mil, undersökt alla dessa hörn, när vi uppfunnit hjulet för 8:e gången.
Vem kommer jag att vara när jag fångat mig?

För just nu vet jag inte vem jag är, fotbollspelaren, ryttaren, feministen, läraren, singeln, vännen, hundägaren, konstnären, löparen, bokmalen, skönheten, älskaren, den deprimerade, äventyraren, trädgårdsmästaren, kontrollnörden, musikälskaren, frihetsälskaren... Det finns så många titlar för mig, men jag vet inte vem av dem som passar just mig.

Ibland vill jag bara vila, veta att någon ser till att jag kan vila, att någon finns där och ser till att livet inte går åt helvete när jag utmattad faller mot marken bara för att känna hur världen stannar upp en stund.
Kan någon bara hålla kvar mig en stund?
Håll hårt för jag kommer kämpa emot en stund, innan jag landat och kan se igen. Se världen för vad som finns, istället för att oroa mig för det som ännu inte är.
Se till att jag vet att ni håller mig, när allt är på väg att springa iväg, för jag kommer inte sluta själv.
Inte innan jag själv faller handlöst.

För det vet jag hur man gör.

Falla

Skrapa upp sig

Blöda

Ligga kvar flämtande

Med tung själ förakta det man blivit

För att sen kämpa sig upp mot hatet.

Hatet mot mig själv

För att jag 

Föll.

This time... I tell you...

Never Ever, aldrig någonsin... Ord som nästan aldrig stämmer. Du vet när du tänker, aldrig mer att jag är så dum, idiotisk, ramlar dit igen...

Sen gör du det, du vet att du redan har gjort det och hoppas att, du kanske, om du har tur inte kommer få samma slut en gång till.
Men sen sitter du där efteråt och inser att livet går lite på repeat, samma misstag och frågan är om du lärde dig något?

Antagligen inte, lite mer kraschad, lite mer saker att tänka på eller att välja ignorera.
Det här gäller det mesta, kärlek, relationer, hälsa, resor, vänner och arbete.
Idag är en sån där dag när jag bara har lust att kasta saker åt sidan, packa och dra. Det känns lite hopplöst, jag orkar inte riktigt med mig själv just nu och saken är det att det finns ingen övertydlig anledning varför.
Okej hälsan svajade lite, lågt blodsocker efter en helg med värme och slarv med maten. Svimmade nästan på jobbet, behövde fokusera på trappstegen för att inte ramla. Men efter lunch ramlade saker på plats och energin kom tillbaka igen.

Men förutom den lilla missen så borde livet vara i tipp topp.
Men något är där och kliar igen, något gräver sig in och jag vet inte riktigt vad det är. Det känns som jag bara vill ta sakerna och flytta på mig. Hitta luft igen, andas ut och känna mig nöjd med mig själv. Saker... Saker bara dränker mig från olika håll.

Det mesta är ju bara I-landsproblem vilket dessutom gör saker så tragikomiska. Hur kan välfärd bli ett problem?
Om man genomgår livskriser så börjar jag ana att jag har en livskris ungefär 2ggr per år. En gång inför våren och sen inför jul. Varje år.
Alltid samma frågor dessutom.
Vart står jag nu?
Vart har jag kommit?
Varför har inte det där hänt ännu?
Vart ska du?
Vad vill du med dig själv?

Men snart måste jag komma på att det gör inget om du inte har svaren på frågorna just nu.
Sluta pressa du missar saker hela tiden när du gör det. Du missar att se det du har och tänker hela tiden på imorgon istället.
Andas for fuck sake!

Så istället för att sitta här tar jag ut hunden och går och andas en stund...
Det ser ut att bli regn.
Skönt.

And my heart beats

...huvudet har ett vakum, ett totalt dimmigt litet hål som sakta äter upp mig. Mina ögon observerar inte längre, allt är avtrubbat och livet saknar på något sätt luft.

Jag håller andan veckan går, sakta, förbi... Ibland kan jag få en sipp av luft för att sen åter sjunka in i det vakum mitt liv har blivit.
Arbete för arbetets skull, själsdödande, kliver in i klassrummet, andas in och andas ut.
Stiger in i nuet, utanför den dörren finns inget annat, i mitt huvud finns bara jag och mina elever. Vi pratar om människor, djur, livet och hur provet nästa vecka ska gå. Hur vi alla har våra små saker som påverkar oss.

Ser jag ett skratt kliva över era ansikten har jag lyckats och jag lyckas om och om igen. Plötsligt är tiden slut och sinnet slutar åter igen fungera, håller andan, kliver från min scen in i det där andra.

Sittandes i min isolation vid skrivbordet längtar jag tills jag kan få kliva in igen, känna hur ni fascineras av min enmansshow en stund. Hur ni tålmodigt står ut med mina förklaringar, försöker lära er saker som kan verka helt oviktiga... Hur jag betalar er tillbaka genom att tålmodigt stå ut med frågor kring det ni inte hörde, för instagram, twitter eller facebook erbjöd något bättre.

Och däremellan slår mitt hjärta, men jag är aldrig så mycket i nuet som när jag står framför 20 studerande ögon, någonstans mellan gud och djävul.. Jag äger stunden, men det är bara för att ni ger mig den.
Att vara lärare är att vara skådespelare och att vara sig själv samtidigt. En magisk kombination av "människa" och "purfekt rollmodell".. och när eleverna varnar biologi läraren under sexualkunskapen att man får akta sig så man inte framstår som en sexgalning...
Då ler du bara tyst en stund...

För jag vill ju bara vara vacker....

Susar runt utan underkläder, jag vet att jag måste åka in och ta ut pengar, troligtvis måste jag handla på ICA också. Suckar tungt över det aber detta kommer medföra. Först måste jag ju åtminstone fläta håret. För jag vill ju inte se ut som en afghan i en vindtunnel.
Under tiden jag flätar detta lååånga aber av hår blänger jag surt på mina ögonbryn. De stämmer inte, allt ser skevt ut. Faan jaha då måste jag plocka ögonbrynen också. Svidandes svärandes och efter ett tag nästan på jakt efter en sax och en tuschpenna så konstaterar jag att nu ser ansiktet jämnare ut. För jag vill inte se ut att ha fått en stroke innan jag fyllt 30.

Ut från toaletten, flätat hår och svidande ögonbryn. Nej just det ja, jag måste ju ha linser också, men vänta var inte min BH där inne? Det finns flera BH:ar, obekväma sådana som jag inte tänker ha idag, så vart är den sköna BH:n? Den som mest funkar som en skärm för att brösten inte ska svinga fritt och visa allt för tydliga bröstvårtor. Gömd på arbetsstolen hittas denna skärm mellan mig och resten av världen. För jag vill ju verka "normal" och inte se ut som en mjölkko på sommarbete.

Början på underkläder hittad, det är inte en jeansdag, det är en tights dag och till dom en stor skön tröja som inte behöver visa så mycket. Jag skall ju bara på affären övertalar jag mig själv.
Hittar en lagom stor tröja, men hade ju helt glömt det här med linser, tvingar in dessa ibland smått irriterande plastbitar i mina ögon och konstaterar att jag fortfarande har en look av förvirrad flätad pudel.

Håret får en omflätning nu när synen är återställd, dax för avfärd till metropolen, men stop! Nej det här går inte, tröjan jag har valt slutar precis över rumpan, och jag orkar inte ha människor stirrandes på min icke befintliga derrière runt hela ICA-butiken. Av med alla ytterkläder, sliter av mig denna förargliga överdel och hittar en längre skjorta.. För jag vill inte bara bli sedd som ett sexobjekt.

Så nu är hedern bevarad även i tights, fram med regnkläder, raggsockar och läderkängor, scarfs och mössa. Ica nästa och det bara efter 35 minuter... för jag vill ju bara vara vacker.

Dont let it.... get you...

Låt inte tankarna äta upp dig

Tappa inte ditt förtroende för mänskligheten

Låt inte ditt hjärta vara tungt

Det här är inte slutet

Vi finns nu 

Men imorgon går solen fortfarande upp

Dränk inte livet i tystnad

Låt inte ensamheten tynga dig

Det är bara tid det kommer att passera

Fortsätt, försök andas och se skönheten i ditt liv, se styrkan som jag ser i dig.

Leta inte efter kärlek i ansikten eller platser, det är i dig du kommer finna den

Se styrkan i den krusade ytan under dina fötter

När du går över vatten djupare än du trodde du skulle klara

Lägg inte din tillit i väggar, för väggar kommer krossa dig när dom faller.

// ett hopplock av Ray LaMontagne Be here Now och mina egna tankar.

för jag ska försöka att göra precis just så.. och inte lägga min tilltro till väggar som kan falla.

Sakna, glädjas och acceptera... som livet är för det mesta..

Den här musiken är kvällens mood setter.
För ikväll saknar jag någon, någon som jag inte borde sakna, någon som inte borde tänka på att den är saknad.
Men oftast är jag den som reser bort, lämnar, byter miljö, men nu är det någon annan i en helt annan del av världen.

Saken är den att milen mellan oss känns, dom skaver som en dåligt anpassad sko. Tillslut kommer det börja blöda igenom innan det kan läka ihop runt allt det här som skaver.
Så det får skava, jag får längta och vara lite ledsen, en dag kanske vi ses igen. Vem vet när det sker igen.

Men samtidigt vet jag att jag alltid kommit hem från resor som en ändrad människa, med helt andra prioriteringar, dom som är hemma har inte alltid passat i den nya världen jag upplevt.
Det är som att du vet en hemlighet ingen annan gör, det blir så svårt att anpassa sig igen till den världen.
Nu kommer jag vara den där världen som står utanför kunskapen, det där som inte passar och så avslutas saker, eller det är det jag är mest rädd för.

Förändringar som leder till att den jag saknat inte längre är den jag längtade efter, eller att jag inte är den som någon en gång letat efter. Inombords försöker jag att acceptera den tanken, att svälja den sura läxan.

Så vad försöker jag säga?
Att jag längtar, att jag räds för hur saker kommer bli sen, att jag tror något kommer förändras, att jag försöker glädjas för någon annan, att jag försöker acceptera hur saker kan bli.

Någon typ av förändring pågår, inom mig...

Något stämmer inte, det ömmar i själen, kliar i gamla sår, jag känner mig orolig, nervös och öm i själen.
Om jag sitter still för länge springer det ikapp mig.
Det gäller att hålla igång, gör något, hela tiden...
Kom ihåg att äta, fast att du inte är hungrig.
Kom ihåg att sova fast att du inte är trött..

Stå  inte still
Sitt inte stilla utan att ha något i dina händer.
Tänk inte
Låt inte saker komma ikapp.
Min hjärna springer från något och jag ser inte vad det är.
Jag vet inte längre, kan jag gömma mig ifrån det?

Varför känns rädslan för det okända som förföljer mig som störst i ensamhet?
Varför dränker sorlet av andra människor ut tanken som försöker väcka mig.
Jag letar i alla gamla hål
Ligger det här?
Är de det här jag inte orkar med längre?
Är det detta jag saknar?
Men inget räcker till, den finns fortfarande där.

En ömmande kliande känsla i magen.
Som en obehandlad sorg som väntar på att sticka till och lämna mig i ruiner av mig själv.
Jag kan inte vara lycklig för jag kan inte slappna av.
Det är sekunder av lycka sen ligger tanken där igen.

Ogripbar töjer den mitt sinne
Äter mitt psyke
Och jag kan inget göra förrän den bestämmer för att visa sitt riktiga ansikte.
Är det...
Ensamhet?
Sorg?
Misslyckande?
Alla er borde jag känna igen...
Så det kan inte vara ni.
Vad är du som försöker äta mig och dödar mitt fokus.

Kom fram
Snälla... för jag måste få vila snart.