Vi sa.

Vi skrattade och pratade över telefon under en timmes tid.
Sa till dig att du kan inte få några löften på papper om vad vi är för varandra. Frågan kom om det kanske kunde ske en gång i framtiden.. "Ja om du sköter dig" svarade jag.
Vi lade på när tiden var slut för oss, men något gnagde på mina ben och hjärterot.
Vad var du fått mig att säga?
Vad var det du alltid frågade? Hur jag kände för dig?
Vad var det du kallade mig inför andra?

Ilskan växte inom mig, vem var du att sätta upp namn, ord och benämningar kring vem jag var och vad jag känner? Vem var du att pressa in mig i vad jag inte riktigt visste var.
En lista ramlade ut på papper där alla dina misstag stod.
Arg, skickade ett meddelande ring mig.
I panik i tron att jag åter hamnat i en olycka ringde du.
Nej den här gången var det du som hamnat i problem.
Hur vågar du sätta den frågan inför mig, att tvinga in mig i en position där jag inte ville vara!
"Men varför har du inte sagt ifrån?" klämde du ur dig..
För att jag gör det nu blev svaret.
Varför pressar du mig dit jag inte vill vara?
" Det har jag inte gjort!" Försvarade du dig..
Jo i mina öron är det vad du gjort, du frågar saker du inte ska fråga, saker jag inte kan besvara, saker jag blir tvungen att besvara, då jag inte kan stå svarslös.
Frågar om förhållanden, kärlek, relationer, och känslor. Ord som järnstänger som bygger in min själ i ett fängelse jag inte vill ha, och som jag inte kan acceptera.
Som jag revolterar och rymmer ifrån.
Inte ska du kunna bygga dig själv på mig, var stark ensam först
Inte ska du kunna känna att du vet vart du har mig

"Kanske skulle du ha frågat innan du nyttjade termen flickvän" sa jag
"Det handlar ju om drömmar och en önskan!" svarade du
Men tanken att du tog rättigheten från mig att välja kanske gick in... arg upprörd och spänd sa jag godnatt och sen gud vet..
Du verkade irriterad, arg, trodde något allvarligt hade hänt..
Det hade det men det insåg inte du riktigt.
Du hade klivit in på mitt område där du inte hade något att göra, klivit in genom dörren satt dig i soffan och inte förstått att du tagit dig friheter.
Kränkt mig som person, tagit saker för givna.. hur kan man kränka någon med ömma känslor kan man undra, genom att ta dom för givna!
Så kliv ut ur mitt område fort som fan!
Kanske tog det mig tid att se vad du försökte med, kanske tillät jag dig att kliva över för mycket men inte idag.. något har gnagt på mig och nu vet jag vad.

Du sa att du förstod, att du inte hade något problem med att backa och vänta på mig.. du lät butter och irriterad.
Frågade om det var något annat som hänt som påverkade hur jag reagerade.
Nej sa jag, men jag vill dra en gräns, för det här skrämmer mig, skrämmer mig så mycket att jag fräser ifrån och ber dig backa.
Okej, det hade gått in svarade du.. tiden var slut och du hade inte mer tid att prata för, vi lade på och jag var fortfarande uppjagad och fundersam över vad som sagts och vad som uppfattats..
Hur det skulle bli sen för vi sa...
Vi sa att ingen av oss var dom som backade ur och flydde.
Jag har inte flytt men blivit skrämd, backat och står nu och ser ut över vidderna för att försöka förstå vad som hände och vad som kommer hända.
Det går aldrig att veta..