En dag i Sveg

Det blev en dag i Sveg.
Men inte en så tråkig dag som man kan tro att en dag i Sveg kunde råka bli.
Jag hade en trevlig chaufför som jag pratade med hela vägen till Sveg, han visade mig dit jag skulle och gav mig direktiv för dom andra ställena.
Pussade på 5 fina Leonbergers som var på promenad och talade med en medlem till brukshundsklubben och införskaffade lite information om hur den var.
Bra är en god sammanfattning, man får en chans att träna själv och slipper trängas informerade hon mig om.
Därefter tog man en promenad genom ett Sveg som höll på och vakna upp i solljuset, ganska fint faktiskt.
Gjorde en stor införskaffning av dragsele till hunden, lånade massor av böcker och pratade med en mycket trevlig bibliotekarie.
Dagens höjdpunkt var det otroligt intressanta optiker besöket, nu är allt klart för att ansöka om lämpen och börja övningsköra. Fick en förklaring av dom olika undersökningsmetoderna och varför man nyttjade just dom. Optiker har ett mer komplicerat jobb än man tror.

Smet in på det lokala fiket för lunch.
Mycket mysigt och ser bättre ut på insidan än på utsidan.
Råkade tjuvlyssna mig in på ett samtal mellan två lokala förmågor i min ålder som skämtade om gästerna som kom och gick på fiket..
Sen Råkade jag ringa A och råkade redovisa ganska högt för honom inom möjligt hör avstånd för personerna i caféet vad dom hade sagt om alla andra gäster.. det medans jag gick och lämnade brickan.. så de var säkert inom rimligt höravstånd för alla i caféet.
Dom hade gått när jag kom tillbaka från toaletten, fick ett finurligt smil från en gubbe där. Flinade bara tillbaka.
Jag är inte ond.. bara rättvis. Med en gnutta skadeglädje..

Sen blev det badhuset och konstaterade att försöka dyka 3.8m med en ganska ny förkylning är en dum idé.
Tryckutjämningen gick sisådär kan vi konstatera. Därför blev de lite dykning på längden istället och nådde nästan mina 13m som jag försökte få ihop. När jag i min fåfänga och i smyg valde att släppa förbi en äldre pensionär en halv bassäng före för att försöka simma ikapp och förbi så fick jag kramp. KRAMP i hela höger foten, det var plågsamt att paddla sig till grunt vatten och inse att man ska inte göra så när man är otränad.
Men jag hade tagit honom om jag inte fått kramp.. inte illa..
Myste i vattnet resten av tiden, för att sen försöka svimma först i bubbelpoolen och sen i bastun. Lyckades nästan i bastun som vanligt.
Värme och jag är inte en god kombination. Helt slut var man när samma trevliga chaufför plockade upp mig på hemvägen och körde mig hela vägen till dörren.
En dag i Sveg som blev riktigt bra!
Over and Out.

Nytt liv Ny luft inte riktig samma jag längre...

När självständigheten växer till den grad att du faktiskt är mer än det du utför, när jag inser att jag har en stadig inkomst, en säkerhet så lägger ett lugn sig och jag inser att vissa saker förtjänar inte jag.
Jag förtjänar inte att bli bortglömd, sårad och irriterad av människor som borde värna om mig. Jag är så pass självständig att människor som stör sig på det stör inte mig längre. Det är ju inte mitt problem eller hur.
Jag trivs på mitt jobb, ser en möjlig framtid och känner mig som att jag har har landat i den här fjällmiljön och livet här. Köpte längdskidor som ska tas upp på öppna fjället på söndag om vädret tillåter. Jag vet inte men jag har klivit ur melankolin. Jag har slutat ta på mig ansvar som inte är mitt och insett att jag har mycket goda vänner runt om i Sverige. Självgod ja kanske men den som nyttjar ordet kanske skulle behöva lite mer av just det.

Jag har alltid trott om mig själv att jag kan bli precis vad jag vill bara jag bestämmer mig och inser nu när den här utmaningen börjar bli vardag, utmaningen att flytta till en liten ort själv utan körkort och överleva, att man växer och ja jag kan verkligen bli precis vad jag än sätter mig för... Varför satsa på något så enkelt som att bli rik? Varför inte satsa på att bli riktigt lycklig och slippa bli styrd av alla andras ideer om dig själv? Det är det svåra! Rik kan vilken apa som helst bli, lycklig bara vissa få.

Jag växer utanför ramar andra vill finna mig inom och blir förvånade av när man kliver utanför dom. Förvånad var väll ett snällt sätt att framföra det på, irriterade och kanske lite chockade.
Ibland finner jag denna nya livsglädje lite jobbig, man ska inte njuta av livet när man har 39 graders feber och ligger sjukskriven hemma för första gången. Men jo lite gjorde man det men samtidigt visst var de lite synd om mig också?
Men jag tog mig igenom det också och mår helt okej idag första feberfria dagen med en skidtur i kroppen, varför vänta när man kan vara död imorgon?

Därför försöker jag leva efter mina nya regler, är de något som försöker göra att man mår sämre och man inte förtjänar det varför bry sig? Och om man bryr sig låt någon som är orsaken till det få veta exakt hur illa sårad man blir av deras beteende, för det är inte din sak att bära ensam.. men jag har aldrig varit något för att hålla saker inom mig, vilket dom som läst den här bloggen borde veta vid det här laget.

Over and Out från Lofsdalen

Nytt liv nytt jobb men samma gamla ideer.

Jag har påbörjat min tid som förskolelärare i Lofsdalen, en helt annan verklighet än den jag är van vid från min utbildning men samtidigt en erfarenhet som behövs någonstans.
Efter två veckor så börjar man landa i livet som arbetare, man börjar inse att när jobbet är slut är det slut, det måste inte med hem och behöver inte avhandlas på ledig tid.
Jag är inte upptagen längre, jag har inte saker som måste utföras på ledig tid.. jag har tid för att ha ett liv utanför min huvudsysselsättning..
Det har jag inte haft på 4.5 år och känner mig redan lite handfallen. Det är svårt att vakna upp och se att mina händer är tomma på vardagskvällarna och inget pockar på mig att det behöver bli utfört. Jag har tid att ta det lugnt och att skapa annat, en hobby och jag vet inte vart jag ska börja.

Positivt den här veckan, dom har äntligen skottat mitt tak och de har slutat låta, dock verkar lite spån läcka ner från taket till min bostadsvåning via en av pelarna under skottningen, så trycket måste varit massivt känns det som. Men nu är de borta och borta är en av mina största orosmoment och borta är en sak att engagera sig i... tragisk man är ibland.
Kanske skulle man försöka bli en duktig poet, eller en godkänd tecknare, kanske lära sig knyppla men det känns så jäkla meningslöst... vad leder det till? Jag som alltid identifierar mig i det jag gör, när man inget gör så är man inget, hårt liv eller hur?

"Så du saknar begåvning och talang? Du kanske ska bli lärare?" ur Terry Pratchetts Mort.

Jag skrattade gott åt det här skämtet idag, för ibland är de så man känner sig, du är inte bra på något specifikt så du kanske ska utbilda andra till det? Hjälpa andra att förverkliga drömmer du aldrig lyckades med, men va fan jag har aldrig misslyckats med att förverkliga någon av mina drömmar hittills så vad sitter jag och säger?
I mina bästa ögonblick brukar jag få tanken att jag skulle kunna bli exakt vad jag vill om jag bara bestämde mig, för så skicklig är jag.. och tjurig och bestämd.
Men samtidigt så inser man att om det är så varför är du inte det? Eller är jag det jag vill? Jo kanske, jag är ett steg närmare i min plan till att bli självförsörjande och ha en stadig ekonomi som kan ge mig möjligheterna att förverkliga mina idéer och drömmar. Vissa har 5 årsplaner..jag har 20 årsplaner.. med möjligheter till tillägg och modifikationer. Men med tydliga mål!

Nej nu ska jag författa ett brev i mitt chick lit liv som det blev kallat förra veckan till min atypiska chick lit manliga bekant. Mitt liv är en klassisk chick lit för jag är tjejen med utbildningen och livet i stora staden som söker livet på landet i ett litet samhälle. En kultur krock och dessutom med en komplicerad kärleksbakgrund som återkommer och blir aktuell i livet igen. Jag hade läst den och kanske tyckt om den... men samtidigt är mitt liv så billigt?
Nej nu blir de Bridget Jones dagbok för hela kvällen i mina rosa pyjamasbyxor och duntofflor..
Over and Out