Nytt liv Ny luft inte riktig samma jag längre...

När självständigheten växer till den grad att du faktiskt är mer än det du utför, när jag inser att jag har en stadig inkomst, en säkerhet så lägger ett lugn sig och jag inser att vissa saker förtjänar inte jag.
Jag förtjänar inte att bli bortglömd, sårad och irriterad av människor som borde värna om mig. Jag är så pass självständig att människor som stör sig på det stör inte mig längre. Det är ju inte mitt problem eller hur.
Jag trivs på mitt jobb, ser en möjlig framtid och känner mig som att jag har har landat i den här fjällmiljön och livet här. Köpte längdskidor som ska tas upp på öppna fjället på söndag om vädret tillåter. Jag vet inte men jag har klivit ur melankolin. Jag har slutat ta på mig ansvar som inte är mitt och insett att jag har mycket goda vänner runt om i Sverige. Självgod ja kanske men den som nyttjar ordet kanske skulle behöva lite mer av just det.

Jag har alltid trott om mig själv att jag kan bli precis vad jag vill bara jag bestämmer mig och inser nu när den här utmaningen börjar bli vardag, utmaningen att flytta till en liten ort själv utan körkort och överleva, att man växer och ja jag kan verkligen bli precis vad jag än sätter mig för... Varför satsa på något så enkelt som att bli rik? Varför inte satsa på att bli riktigt lycklig och slippa bli styrd av alla andras ideer om dig själv? Det är det svåra! Rik kan vilken apa som helst bli, lycklig bara vissa få.

Jag växer utanför ramar andra vill finna mig inom och blir förvånade av när man kliver utanför dom. Förvånad var väll ett snällt sätt att framföra det på, irriterade och kanske lite chockade.
Ibland finner jag denna nya livsglädje lite jobbig, man ska inte njuta av livet när man har 39 graders feber och ligger sjukskriven hemma för första gången. Men jo lite gjorde man det men samtidigt visst var de lite synd om mig också?
Men jag tog mig igenom det också och mår helt okej idag första feberfria dagen med en skidtur i kroppen, varför vänta när man kan vara död imorgon?

Därför försöker jag leva efter mina nya regler, är de något som försöker göra att man mår sämre och man inte förtjänar det varför bry sig? Och om man bryr sig låt någon som är orsaken till det få veta exakt hur illa sårad man blir av deras beteende, för det är inte din sak att bära ensam.. men jag har aldrig varit något för att hålla saker inom mig, vilket dom som läst den här bloggen borde veta vid det här laget.

Over and Out från Lofsdalen