Slutat vara tacksam för det jag får..

Jag har den senaste tiden börjat känna mig så extremt gammal, inte närheten av 24, snarare 35-40. Kanske är det för att man inte fått vara lite halvgalen på ett tag (läs hela sommaren) och inte gjort bort sig offentligt nästan en enda gång... fröken städat och tråkig har tagit över. Jag till och med tränar regelbundet... Jisses vad har jag gjort med mig själv?

Sen ungefär samtidigt när man fått för mycket att tänka på så börjar jag tycka att jag är ful, inte bara på vissa ställen som innan utan överallt. Depressions varningarna börjar ringa och jag tränar lite till för att inte känna mig riktigt lika ful längre. Det är ju ett funktionellt sätt att hantera saker.. eller kanske inte.

Så i helgen blev det en tur med ett litet nytt tjejgäng, vilket är ganska ovanligt för mig då tjejgäng inte är riktigt my cup of tea i vanliga fall. Man måste vara så... feminin.. och det råder alltid en högstadie känsla i luften eller inte alltid men det kan vara så. Du vet den sötaste tjejen ber om beundran och de övriga lever för att vara med den personen, och tjejer fungerar bäst i grupper störst om 3.. osv osv not a nice situation oftast.
Så då var en del av mina fördomar om tjejer utlagd.

Jag är ju den som har älskat mina kära vänner som är udda och politiskt engagerade, som lever för mer än barn, pojkvän och vad vi gjorde när vi var 14 (vilket var ungefär lika läskigt som det vi gör idag, har sex med grannpojken och tjuvröker fortfarande när han inte ser).

Nej jag älskar människor som kan ta en diskussion och som kan vara passionerade för saker, släppa loss och inte vara så stereotypiska.

Men för att återgå till helgen, jag hade faktisk ganska trevligt även om jag för tillfället fortfarande är som vanligt.. Full of my self och säger alltid precis det som ramlar ut ur hjärnan, rakt hårt och hjärtligt. Och sen bryr mig ganska lite i vad personer tycker om det.. Kan alltså vara ganska olidlig om man inte tycker om mig..

Så efter ett par timmar av tjejfest var vi lydiga och gick med cyklarna till vår lokala pub och hade en riktigt trevlig och vuxen kväll. Du vet pratar med människor utan att behöva skrika, tar ett par öl och är rent av social. Ett tag där hade jag lust att fråga dom jag pratade med om dom inte tyckte det verkade vara något fel med mig. För jag har alltid känslan av att när folk gillar att prata med mig att dom fejkar och egentligen ser dom hur fel jag är i sammanhanget. Alltså är jag jäkligt osäker.

Träffade en trevlig man, som i slutändan efter en lång promenad hem till mig och lite te kanske inte visade sig vara de jag vill ha men jätte trevlig att prata med. Och trots den lilla gnagande känslan att han inte menade det när han sa att jag var vacker så trodde jag honom.. för han verkade ganska nykter och medvetande om andra saker. Men ibland måste jag be den där lilla gnagande rösten fara åt helvete, annars kommer jag titta på mina bilder när jag är 55 och se en underbart vacker kvinna som jag vet gick runt och bara hatade sig själv.. Ville ändra saker och känna sig älskad och trodde inte man kunde älska henne för den hon var då.
Och då har jag nog missat en hel del av mitt liv.

Nu är det snart semester, då ska jag och hunden packa väskan och kanske ge oss ut på en roadtrip, söderut eller norrut vet vi inte riktigt ännu, oavsett vilket kommer jag vara den vackraste jag kan vara och försöka älska varje ögonblick ;). Yeh right... och kor kan flyga. Men ska man vara realistisk så måste jag börja bryta den här inre mobbingen jag har som snurrar i mitt huvud..
Den har ju alltid varit där men nu när man är mer ensam än innan blir den hemsk..