När ilska övergår...

...ramlar hjälplöshet in, när det talas om att omorganisationer och indragningar bara för att spara pengar. När man själv inte vet om arbetet finns kvar, när allt bara känns hopplöst..
Vart finns då ens hjälte? Den som man kan vila huvudet mot? Och känna lugnet..
Tryggheten och säkerheten..
Nej man får alltid klara den biten själv, ingen axel erbjuder sig, ingen vill ta steget ut och lyssna, höra och se vad som pågår.
Förstå, orka, för ibland vill man inte bära allt själv.
Det är när man känner det så här som man avundas alla med partners.
Jag har en sjuk inställning att dom alltid har en stödjande partner.. Men samtidigt knackar verkligheten på och berättar att det troligtvis inte är så..
Stämmer den där drömmen när man kan komma hem och spotta och svära över jobbet och bara få känna att någon annan än du behöver bära din oro. Delad oro är alltid lättare..tror jag, det var ändå 4 år sen sist..
Eller nej det var inte 4 år sen jag var kär, men när någon inte kan ta emot allt jag vill ge då kan det inte vara aktuellt för det jag vill. Det finns inget mellan läge med mig, det är allt eller inget.. Mellan läget orsakar bara en störande känsla hos mig.

Att jag inte får vara mig själv och det sliter på mig något enormt, jag behöver få vara det där emotionella vraket som sitter uppe natt efter natt bara tänkandes, funderandes, filosoferandes och ofta med papper och penna, tecknandes eller skrivandes.

Det är då jag mår som sämst, men också då jag lever som mest, när allt är upprivet och livet går sönder lite i taget. När den allmäna gråa världen bara ramlar bort och blir ett hav av rött och blått som övergår i klara gula och gröna drag med ett musikstyckes mjuka toner. Hur huden knottrar sig under tonerna från ett pianosolo och tårarna rinner av en vacker röst.
Så totalt ostabil och så helt underbart levande.

I den stunden vill du bara fortsätta men det där ögonblicket dansar förbi och försvinner så snabbt när hjärtat börjar läka igen..