Varför kan vi inte se?

Varför sitter man och tänker på det där samtalet man inte utfört eller det där pappret du inte skrivit?
När du utfört 4 lektioner om dagen mellan klockan 8.30-14.30 med några raster, 20 lektioner i veckan, 80 lektioner per månad.. Till det kommer en hel del planering, rättning och utvärdering. Utöver det har jag en praktikant och matematik projekt/ fackliga uppgifter som ploppar upp lite regelbundet.

Ändå sitter jag och nojar över en mycket liten sak som borde ha blivit gjort i höstas trots att jag inte känt att jag hunnit med.. Över dom där papperna som skulle ha skrivits klart innan påsklovet men egentligen behöver vara klara först i slutet av maj.. Jag ville bara ligga lite före..

Ett telefonsamtal bort och en heldag bokad för slöjd utv. och 6h vid en dator så är allt det där borta.. Ändå tär det på mig.
Jag behöver lära mig att jag kan inte vara perfekt, att jag har lyckats med grymt mycket så här långt. Det ska erkännas att när mina elever sa innan lovet, att under de här året har dom lärt sig mer än någonsin innan, så var det verkligen det bästa jag hört på så väldigt länge.

Okej det märks ibland att det snart är lov, att jag är stressad och trött och att eleverna har mycket på sig dom med.. Men dom där små orden gör mig ganska stolt. Eleverna kan alltså själva känna att dom lärt sig något, helt mirakulöst och underbart.

Så kanske ska jag njuta ett tag till av min påskledighet och låta jobbet bara vara jobb och inte 90% av mitt liv.
Kan någon bara berätta hur man gör det?