Så hamnar man där, där utan återvändo, med mer minnen än framtid. Med mer sorg än glädje. Bunden till den jord som föder oss, vingklippt. Anden har gått ur oss, sorg gör oss tunga. Livets ungdom känns främmande och vi låser in oss i vårt tungsinne.
På vår utsida skönjas inget av det vårt djup döljer, en vägg av spegel glas möter dig. För inom oss har lågan slocknat.
Som andar rör vi oss i en annan värld när vår inre blivit till aska. Inget som sker omkring mig kan nå de mörka djupen. Inget kan åter tända en levande låga.
Ett ljus för det rädda barn som döljs där i mörkret.
Värme för denna frusna kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar