Hatar att vara begränsad av mig själv..

Det är en sak att vara begränsad av ekonomi, världsläget mm. Men när sjukdom kryper in och påminner oss om vår skörhet då blir jag bara arg.. Eller först blir jag lite eller ganska mycket ledsen, grät faktiskt en liten skvätt över hur ont det gör och hur trött jag var och ingen hjälp fanns att få enligt vc. Men sen blir jag förbannad, Nr 1 det är min kropp, den känner jag bäst. Vc kan inte påstå något om den för jag vet hur det känns när jag hostar så jag kräks, inte kan andas när jag vaknar på nätterna, knappt kan svälja mitt eget saliv för halsen skriker. Det vet inte dom, dom var inte där inatt när allt bara var ont..
Nr 2, varför tror min kropp att den får bete sig så här. Få mig att må riktigt illa och sen inte vara tillräckligt sjuk för att bli behandlad.

I grunden är jag nog mest arg på att inte kunna styra över det här, jag hatar verkligen att bli sjuk. Samtidigt är jag lite rädd, what if liksom.. What if jag verkligen inte får luft, What if jag inte orkar sköta mig själv, What if... Det värsta med att vara sjuk och bo själv är att det är läskigt..