Jag har tänk på en katt..

Ilska rinner bort. Tårar torkar, men minnen, dom sitter kvar länge. Så även om jag inte gråter, även om jag inte är arg så skrapar minnena om lyckligare stunder fram och tillbaka....fram och tillbaka... och ömmar, smärtar. Dom orsakar en längtan utan rationella gränser.
Det är en medvetenhet om sakers slut som lyfter vad du har förlorat.
Jag hoppas att jag inte är ensam om den här tanken
Jag hoppas att någon annan än jag sitter och tänker just det, just nu eller imorgon eller kanske dagen efter det.

Jag tänker inte skriva minnena här, dom är magiska i sig och att bli tvungen att läsa dom i skrift, det gör slutet så tydligt.
Det är bättre om det får vara diffust en stund till så att själen orkar med verkligheten ett litet tag till.
Så att den sakta men säkert att inser att Never More är verkligheten...

Jag har funderat på ett års uppehåll från själva relationsscenen, men omvärderat tanken till att min partner ska vara min bästa vän, då måste man kanske börja där.. Verkligen se människor, tänka på människor som människor och inte som möjligheter till kärlek, familj, ångest mm.. Sen se vart livet för mig.

I sann Hanna Hellquist anda har jag tänkt tanken att skaffa katt.. Jag ska fundera ett par timmar till.. På katthår, kattlådor och livet med en pälsboll till i hemmet. Vad skulle jag döpa den till? You troligtvis, som i Pratchetts böcker, översatt kanske den skulle få heta Du.