Medvetet mentalt självmord.

Att läsa gamla kärleksbrev är verkligen ett mentalt självmord, speciellt när man vet att det du läser inte existerar längre eller är på väg bort. Det är som att frivilligt knyta upp ett rep och lägga det om halsen, varje ord gräver sig lite längre ner till psykets halspulsåder. Varje ton av kärlek, längtan och förhoppning svider som saltpetersyra i mitt hjärta. Sorg och hopplöshet dränker själen och en förödande tomhet där det som borde förtjäna dessa känslor borde ha funnits. Men inte finns något mer.

Det handlar så sällan om att känslorna är döda, det handlar om att enligt all logik så kommer en fortsättning bara innebära tragik för två sargade själar som inte vill förstå, inte vill se sanningen i vitögat. Att inse att något destruktivt inte är vad som behövs just nu, att det finns behov som inte kan tillfredsställas och en frustration mot varandra just pga av det.
Den insikten svider när det inte är känslorna som saknas, det är matchningen som är fel.. Personligheter som inte i dagsläget kan möta varandra..
Hade känslorna saknats hade inga tårar fällts, hade drömmar och förhoppningar aldrig bildats hade detta mentala självmord aldrig skett.

Men nu i väntan på att någon faktiskt ska släppa en fotbollsmatch och få höra just dessa tankar och hur mina känslor inte är problemet.
Men att det vi står för och upplever hos varandra.. det ska inte fortsättas på. Upplever vi att vi enbart vill förändra varandra ska man lägga ner.. Hur illa det än känns och hur ont det än gör att lämna en känsla man vill hålla kvar. Men det blir inte bra, det blir bara sorg och förvirring. Ingen kärlek, ömhet, sårbarhet inför varandra. Bara en vaktig attityd och elaka samtal.

_____________________________________________________________________

Dagen efter; fortsättning...
Nu ska vi se tror vi någon ringde upp efter fotbollen? Nej...
Vet inte om jag ska vara mest arg eller bara sucka. Men det är inget jag kan påverka för tyvärr där personen ifråga sitter kan jag inte ringa upp honom. Så idag packar jag ner allt som han skickat och returnerar det till författaren. Mentala självmord får inte pågå i all evinnerlighet.
Det är bättre med rena avslut även om den andra partnern inte klarar det eller har förstått hur läget ligger till.
Och ett avslut kan inte bli tydligare än ett meddelande som talar om för personen att inte ringa mig och att det är slut. För det var man ju inte intresserad av att göra igår och få höra det direkt från mig, så det slipper han att någonsin göra.
Mitt liv levs inte på andras premisser om det inte finns en riktigt god anledning till det hela och det gör det inte i det här fallet. Hoppas han får en god läsning när alla brev kommer fram.
Avslut i ett stadie är en början av ett annat..

Det sorgliga är att jag är inte riktigt så arg som jag borde vara men någonstans har väll mitt hjärta insett hur saker ligger till när svaret på frågan om det finns några känslor har under 2½ vecka varit "Jag vet inte". Nej bra men då jag ger jag dig inget val längre, jag tar tillbaka kontrollen över mitt känsloliv och du är en förlorad själ i strömmen.
Det enda jag kan känna är sorg över att vi aldrig var möjliga för varandra.. men inte ilska.

Jag hoppas ditt liv blir så underbart som du vill och att du blir lycklig med någon som passar dig mer än vad jag gör. Jag hoppas alla dina planer och drömmar slår in och att du blir lycklig och gammal.

Det hade jag tänk försöka vara.