Idag vet jag inte egentligen vad jag vill berätta, vad mitt liv kan tillföra alla andras. Så egentligen borde jag inte skriva, bara sitta här och vara       ...tyst..

Det är så långt ifrån vem jag är så det hade ju knappast hänt.

Tystnad är för dyrbart för att slösa det på en blogg.

Vilka projekt snurrar hjulen den här veckan, jag skriver ytterligare ett manus, manusförfattare trodde jag aldrig att jag skulle bli, men tack och lov enbart för små skolpjäser.

Årets tema, ack så välkänt, låt oss resa jorden runt.

Men låt oss göra det till en parodi!

Självklart har vi den intelligenta akademikern från uganda, den mycket skolade indiska läraren, den kinesiska läkaren och ja amerikaner dom får stå för humorn. 

Vad har man dom annars till?

Europeer vi är den ständigt okunnige, som kan allt,

It's funny because it's true..

Vem ska vara boven?

Hur ska de sluta?

Hur ska vi lyckas få upp det här på scenen med barnen..

Ja återkom 3 veckor innan jul så vet ni..

Sen så reser vi norrut på fredag, försöker se de som en äkta roadtrip, avfärds tid okänt, ankomst tid ännu mer okänt, första hållplats Umeå så klart..

Därefter får vi se hur långt hjulen tar oss..

Läste igenom min egen blogg för första gången på länge idag, slogs av hur ofta jag påpekar min egen lycka och skönhet, undrar om det är för att det är sant. Eller för att jag försöker göra det sant genom att återupprepa det igen och igen.

Men det är så många olyckliga, osäkra, ensamma, deprimerade och sorgsna människor därute som skriver.

Och ingen som läser, så jag kände för att ha en period av happiness och ingen som läser.

Bara för att den här bloggen är barntillåten skrivs inte alla mina tankar.

Inte alla mörka små hemligheter rotar sig ner här

Oftast bara en glimt av dagens sanning.

Som är morgondagens lögn.

Snacka om en klyschig mening...

Just nu sitter jag och funderar vad jag gör om 10 år, har jag gett upp min frihet för något annat..

Rotat ner mig och är sisådär lycklig med en människa som duger.

Eller jagar jag fortfarande det ultimata livet

Är jag i Bolivias djungel eller i en förort utanför Östersund.

Är jag lycklig, om inte och jag råkar läsa det här.

SLUTA NU.

Det finns ingen mening att du som 35 åring inte ska försöka skapa den idealiserade världen du tror på nu.

För någonstans tror jag på att den värld vi accepterar runt om oss är precis så som världen blir.

Om vi väljer att inte acceptera vissa saker

Vara ärliga med oss själva

Och fundera på saker som sker kring oss

Så blir det bättre

Så ge inte upp.

Igår gjorde jag en analys över mig själv

Varför jag tände en låga efter våld och hat vid en viss stund.

Vad som föder en sådan känsla när du egentligen aldrig skulle kunna tänka dig att agera så.

Följande ord dök upp i en ganska kort analys: vanmakt, kontroll brist, sorg, hämnd och allt detta grundas i en känsla, rädsla.

Rädd för att det åter ska ske, rädd för att folk skulle tro att de är tillåtet att agera så här, rädd för att det ska hända igen pga att jag inte agerat just med våld, det mest uttrycksfulla sättet att säga ifrån som vi har.

Flight och fight, det mest basic du  kan komma med i en mänsklig själ.

Så någonstans gror allt våld, känsla att våld behövs, att finna nöje i en tanke av våld, i en rädsla.

Vi räds det som kan göra ont, vilket vi vet av erfarenhet.

Eller som vi tror kan orsaka smärta.

Kan vi inte fly vill vi kämpa för att inte hamna där.

Men vi är inte stenåldersmän längre

Och tur är väll det

Fast ibland kan man tvivla när man tittar på vissa nationer...