Från solen in i dimman

Jag åkte idag från en del av Sverige fångad i värme.
En plats där man vaknar nybadad på morgonen, dränkt i sitt eget svett.
Myggbiten och ett sant hat mot fästingar har jag med mig hem.
Efter att ha lämnat Sveg, 6.5 mil härifrån började man finna tillbaka den vilda delen av Sverige.
Värme trycket finns kvar, men i horisonten täcks bergen av dimma så tät att bergen bakom endast ser ut som kulisser.
Luften luktar regn och syre halten i luften gör mig hög.

Det är så att man får lust att bara ströva runt i något som känns som en riktig vildmark.
Här är inte det största du kan finna en snok.
Här finns det inte en människa bakom varje hörn.
Här är jag verkligen känd efter bara 6 månader på orten, vilket ioförsig kanske inte är så konstigt om man ser på antalet invånare men ändå.
Idag kändes det verkligen som att komma hem.
Mitt hus hälsade mig och friden i naturen sväljer mig hel.

Här känner jag mig trygg, här är inte den ensamhet jag upplever på resande fot så direkt, min relationsstatus blir verkligen synad i sömmarna av såväl föräldrar, släkt och taxi chaufförer under dessa 5 dagar.
Folk frågar varför man är ensam, hur länge man varit ensam och ser så sorgset på mig, tragisk, sorglig och ensam. Man hör hur dom utgår från sina egna liv och applicerar dom på mitt.

Jag har levt i ensam i 3½ år nu, och ibland känner jag det stora behovet att få vara svag med någon, att ha någon där som undrar och någon man finner ro tillsammans med. Någon att dela mitt liv med.
Men jag har slutat leta, visst har det under den här tre och ett halvt års perioden funnits någon med jämna mellanrum, men det har inte lett till den kärlek som någon viljat dela eller jag viljat dela med någon annan. För i jakten på kärlek är vi inte mer än offer, frågan är alltid vem som kommer ur det hela med hjärtat i behåll, det är som ett spel där insatsen är ens mentala hälsa, stora delar av ens liv och tankekraft.
För man går aldrig ur någon romans utan att ha förlorat eller vunnit något in i eller ut ur sitt liv.

Visst saknar jag den mjuka kramen när man kommer hem, någon som längtat efter mig och någon som undrar hur man har det. Jag saknar att kunna få göra detsamma mot någon, bara få ge en del av mig. Huset är tomt när man öppnar dörren, alla tankar inuti mig kan inte delas med någon som vill lyssna, man talar för tomma väggar och döva öron som slutat höra för många år sen.

Tänk att få bete sig som en nyförälskad tonåring igen, bara få le med hela hjärtat mot den man älskar och bara få vara precis så där dum som man är. Men hela tiden ser jag hur hela den där guldtonade lyckoperioden bara kan slås ut, förvandlas till något grått och till slut rinna bort.
Hur hela ens själ längtar tillbaka dit, till den där rusiga kärleks stunden med han/honom men det går inte. Stunden dog, försvann, kvar står man i ruinen av en ide och dröm om hur saker skulle bli för det kändes ju precis så där bra.

När jag bor här uppe så vet jag att den stunden är så långt borta den bara kan vara, att mellan mig och någon som helst möjlighet till den typen av lycka är det mil, många mil. Mil som någon måste avverka, en säkerhetszon som skiljer mig från resten av världen som kan lämna en stående där i ruinen av allt annat.
När jag reser söderut ser jag precis allt jag hade kunnat få, men inte får, alla dom potentiella mötena som kunde skett men inte skedde. Det är som en glasbit i min själv som vibrerar i resonans av närhet till andra människor. Den svider och gör ont när chanserna är för många och inget sker, när möjligheterna finns men ingen tar dom, när jag blir förbisedd.
Här uppe kan inte det ske, det är en dimma mellan mig och resten av världen, en tät tjock dimma. En illusion om att det är avstånden som avgör, en illusion jag vill ha vissa kvällar för att förklara för mig själv varför jag lever ensam.
När jag egentligen inte vill.



Numquam se minus solum quam cum solus esset.