Friluftsliv för oss normala..

Ja jag har lust att starta en blogg som handlar om friluftsliv för oss som inte vill frysa i 2h varje dag i skidspåren för att orka åka runt hela helags en sportlovsvecka. Eller vi som tycker vandring sker i sin egen takt, inga monsterbestigningar av Keb eller andra höga toppar som kräver enormt mycket teknik och kunnighet.
En blogg för oss som köper saker som inte kostar skjortan utan nöjer oss med mellan alternativet för så aktiva är vi ändå inte..

Men så inser man att jag är en av få priviligerade, jag kan ha 2h friluftsliv utanför dörren. Jag behöver inte satsa allt på att just den där fjällturen ska bli magisk för det är då vi råkar vara ledig. Jag kan åka hem och återkomma nästa dag, för jag bor i det. Andra måste lämna sina fina lägenheter i stan, planera in en ledighet och satsa på bra väder... Tycker jag att det är dåligt väder väntar jag bara tills imorgon.

Idag hade snön ramlat ner, ett tunt lager och pudrat isen och skaren som täcker Lofsdalen just nu. Solen stack ut sin ljusa näsa så redan innan frukost blev det bestämt. Upp på fjället!
Vilket fjäll hade jag inte bestämt mig för, Sömlingshågna kändes lockande, men efter att öppnat dörren och sett vindarna som drog runt där så valde vi om och åkte upp mot Hovärken istället. Oftast är det ju så här, storm och regn på ena sol på den andra ^^.

Jag klädde på hunden, som efter en trimning med saxen är naken på bakdelen och baktassarna. Kollade igenom tassar och fick onda ögat av min hund.

Tydligen är inte röd fleece overall inne i terrier modet.

När vi kom upp låg vinden på så alla skalkläder följde med, men ingen ryggsäck (vilket jag ångrar!). Spåren var bortblåsta men det var helt underbart att bara ha vita vidder, stormande moln och berg runt sig. Inga gränser, det är som själen hittar ett helt annat lugn där uppe. Allt som stormar runt i sinnet bara lägger sig ner.

Jag inser hur obetydliga vi är, för bergen är vi enbart en sekund i deras verklighet, en sekund som inte betyder mycket. Deras stora massor märker knappt av de små fotavtryck vi lämnar, vinden som drar runt snön märker knappt av den där ensamma lilla själen. Kylan gör ingen skillnad på mig och renarna. Salza hittar också en helt annan glädje där uppe, hon och jag, helt ensamma med allt det där stora. Jag skrev nästan att det var vi mot allt det där stora, men vi har inte en chans mot allt det där, vi lever på nåder. Det vi får visat för oss, dom scener vi finner där ute. Dom visas inte för alla. Naturen kan ta lika mycket som den ger. Det gäller att spela med på dess vilkor, det är vad du har.

Med en liten susande terrier, lite klibbande snö under mina skidor och helt underbart bra skarsnö åkte vi över 4 km på 20 min, lätt nedförslut och medvind. Jag önskar att jag hade tagit med mig fika, bara för att få sätta sig ned och titta på allt. Se molnen dra förbi njuta av varmt kaffe och tystnaden. Men nu hade jag ju inte det.. Så nästa gång.

Efter en dryg halvtimma vände vi, skarsnön är inte snäll med hundens tassar så för att spara på henne valde jag att vända. Molnen började mörkna på ännu mer och vinden öka, så vi tog ett spår ner i skogen.
Vi hittade ett ripspår som vi följde, som blev tre ripspår som blev ännu fler ripspår. Jag blir glad av att se att det finns ripa, för det har varit tufft för dom i år.
Men vi fick inte upp några "levande" ripor. Salza är inte en fågelhund av klass.
Nere i skogen minskade vinden så vi kunde leka runt lite, titta på spår, växter, konstiga tallar.
Njuta av utsikten och längta efter kaffe.

Tystnaden i fjällskogen nu innan säsongen är slående, inte en skoter, inga barn skratt, inga människor. Bara vi, jag och en hund i röd fleece. Den lågt stående höstsolen som värmer ack så lite.
Någonstans kan jag förstå människor som inte tycker om friluftsliv, ja det är kallt, svettigt och jobbigt. Men det är också magiskt, okontrollerat, och helt beroende framkallande.
Du är bara mitt i hela det här stora, du får anpassa dig så fullständigt efter vad naturen vill ge dig. Du är så förbaskat obetydlig, alla är lika inför den stora naturen du har runt omkring dig. Här bryr sig ingen om din lön, ditt sociala liv, eller vem du är. Det är helt kravlöst, eller nästan, kravet är att du ska njuta och överleva.
En helt okontrollerad frihet. Tanken slår mig, varför packade jag inte en ryggsäck med all utrustning, sen är det bara att ge sig av, blunda och peka, inget kan stoppa dig. Gränslöst och gränslöst vackert. Lilla jag och verkligheten vem behöver mer?

Visst är stugvärmen alltid skön, och jag hade fått älska att dela det här sinneslugnet som träder in med någon. Men just där och just då, känns saker så fullständiga. Inga gränser, inga hinder, ingen som fokuserar på dig förutom du.

När jag får vara en liten del av det jag ser i naturen

Det är som själen tar ett djupt andetag

Lättar lite och inser

Det du stressar runt

Det är

Inte

Viktigt

Här