När modet sviktar att tro på det du ser, andas

Livet vandrar i bågar, människor kommer och går, men vissa, ja dom blir som kvar ett långt tag i samma båge som du.
När min hjärna inte vill tro på det jag känner, tro att det jag känner skulle vara bemött med samma känsla blir kaoset totalt. Jag behöver jorda, tänka mig ner till en klippa som pekar ut över en hemkär sjö. Tänka att vissa saker är bara som dom är, inte svårare eller enklare, dom bara är. Precis så kärleksfulla och tysta som du inte tror.

Att du tänkt på om vi kan bo ihop, att du längtar och undrar precis som jag, plötsligt dränks jag av allt det som jag känner. Det som gör att jag hade så gärna sett dig idag, nu, nyss. Kysst dig och krupit ner bredvid dig bara för att få vara där. Om så bara för 1h för att sen åka hem, längtande men lite lyckligare, lite mer omladdad än innan.

Allt bara dränker mig, som en ovetande om sin simförmåga kastar jag mig efter en livboj som inte finns, flyr mot torrare stränder i rädsla för vad vattnet kan bjuda på. Ibland behöver man bara stanna upp och flyta med en bit. Simma kan vi, det föds vi med, förmågan att våga testa den simförmågan är däremot utvecklingsbar.
Lämna det trygga boet för att satsa lite till.. Bränt barn skyr elden, ja men då får bränt barn frysa också.

Jag vill inte frysa, jag vill krypa in i hjärtat på elden, se den blåa varma lågan sluta sig kring mig en gång till. Och kanske denna gången, bränner den inte mig.