När vinden slutat tjuta och isen sjunger.

Någon gång i natt slutade det snöa och blåsa för första gången på 3 dagar. Sen blev det klart, och kallt..
Det brukar sägas att svenskar är konstiga som alltid måste ut när solen visar sig. Men sanningen är sådan att under vissa delar av månaden är solen en gåva varje gång den visar sig.

Så efter att vaknat vid 11 idag med, så blev det frukost, grand-prix hoppning och sen klädde jag på hunden och mig själv.

Termometern var inte nådig och då hade solen visat sin bleka nuna i hela 2h..

Men inget dåligt väder, ingen snö, snökanonerna arbetar hårt, hela foten av Hovärken är dränkt i ett eget moln av puder snö och lätta slöj moln från okänd ort.

Hunden njöt av snön och pudersnön och själv undrar jag hur andra står ut med vintern när dom inte har utsikten som jag har.

Eller jo det förstår jag, men det är något speciellt att veta att det här är bara början.

Början på en helt ny magisk vinter, vi hade en borttappad vår, en sommar som knappt visade näsan innan den sprang iväg och sen hösten, med 3 veckor av magiskt gult, rött och frost.

Sen kommer vintern.. Det är en årstid utan nåder, en årstid som fryser in våra bilar, snöar in våra hus, leder folk upp för att se det vi bor i. För att ta skidorna ut över vidder som inte är trevliga under myggornas årstid, njuta av solen i en driva i mars-april när solen strålar och glittrar mot isen och mörkret är påväg bort.

Ja allt det har vi framför oss och nu börjar den tiden kännas närmare och närmare än för 2 veckor sedan.

Så första Advent, det verkar lovande inför resten av vintern.


 Så nu kan men leende gå ut i kylan, snart är det jul, nyår, och sen efter det har jag hunnit bli hela 26 och den 3:e januari har jag bott här i 2 år.
Tiden går verkligen fort..