Så har terminen börjat, pepptalken inför hösten ramlat in både på jobb och pluggsidan. Men för en gångsskull har jag fötterna på fast mark. Välkommen till en kurs om fornskandinavisk religion och samisk religion.
Det kunde inte göras enklare för mig. Så jag tackar och tar emot, läser med glädje om all information folk har om de gamla vikinga gudarna.
Igår blev det en lång promenad med bärplockaren i ena handen och hunden i den andra. Efter att ha raffsat ihop kanske en liter. Så tyckte vi att vi kanske skulle hitta ett fika ställe och ta en paus i hederlig skogsanda. Just då cirkulerade ett stort antal korpar runt oss och flög iväg innåt mot ön. Längre fram såg jag ett större antal som cirkulerade gick ner och kom upp igen.
Nyfiken som jag är så styrde vi om promenaden och gick in djupare i skogen över hyggen och (nästan) över bäckar.
När det enbart låg en myr i mellan men mörkret började krypa in så valde jag att vända, hunden verkade dessutom något avståndstagande till att fortfölja vårt äventyr. Min tanke var att det eventuellt var något kadaver efter älgjakten som låg där och kanske bjöd på fotovänliga korpar. Att dem inte gick ner slog mig inte just då, de kan vara försiktiga om det är nyupptäckt.
Men hinner inte mer än vända mig och titta ner och konstatera att inte för allt så längesedan hade fader björn passerat och lämnat efter lite spillning. Han verkade mest ha kalasat på blåbär och myrstackar. När jag lade ihop de med hundens något ovilliga promenad och hennes konstanta markerande åt vänster, alltså över myren mot korp molnet. Så tyckte vi att de fick räcka.
Visst hade de varit häftigt kunna få se björn på avstånd men jag hade aldrig kunnat med säkerhet veta vart kadavret låg så det fick räcka för dagen. Jag vill inte komma för nära. Korparna fortsatte cirkulera dyka och komma upp igen hela vägen hem..
Men en erfarenhet rikare och med ny kokt lingon sylt i köket så kanske det är dags att plocka mer bär.
