onsdag 13 juli 2011

Maktlöshet och ångest dom två värsta känslorna man kan ha

Och båda drabbade mig den här kvällen då jag fick veta att en person nära mig diagnostiserats med SLE, en kronisk reumatism sjukdom. Man känner sig helt maktlös, ser bara hur det enda man kan göra är att stödja någon som kommer troligen ha ont i hela sitt liv + kan drabbas av annat. Man kan inte göra någonting för personen som gör en stor skillnad!

Det här är första gången jag gråter så här för någon annan och tycker att Liver Är För Jävla Orättvist. Visst som icke drabbad kanske man tar i i överkant men jag hatar det här, för det finns ingen som förtjänar sådana här sjukdomar INGEN.
Dom kryper in i livet och ändrar saker, styr hur man lever och hur man mår..
Hade det varit jag hade jag kört på som vanligt kraschat mitt liv i smärta och sen försökt igen för att vägra erkänna mig besegrad av min kropp, men det är jag och jag är inte lite trög i huvudet..

Min kropp får ju ta saker som dom kommer, svält, sömbrist, träningstur på träningstur till ren lättja i ett par dagar bara för att det känner jag för. Tur man har arbete så det finns någon rutin i livet..

Men grejen är att jag älskar den där självspäkar känslan där man utmanar sina gränser hela tiden, där man vet att om jag vill kan jag göra precis vad som helst, inga begränsningar, jag tror verkligen att jag klarar precis vad som helst.. och bli precis vad jag vill.

Men när andra då drabbas av en sjukdom som kommer inskränka deras verklighet från den där känslan "Jag kan vad som helst" då blir jag bara så arg och känner mig så maktlös. Jag vill att andra ska ha samma underbara tanke om sig själv. No limits, Bara leva för det som dom vill och orka med det dom vill..
Samtidigt får man ångest för att man tänker så mycket om andras liv och hur dom tänker, för mitt liv är inte deras och vice versus.. så hur fel är det inte att moralisera med utgångspunkt ur sitt eget liv?

Men ja det gör mig hemskt arg och ledsen och jag vet exakt hur arg jag hade varit på min kropp om det varit jag som blivit drabbad.. Vilken svikare, kliver ur vid halvlek för att den inte kan..
Och samtidigt ser jag hur min nära kära kommer få eventuellt omprioritera sitt liv, hitta nya värden utanför arbete och prestation..
Och för mig hade det varit svårt, jag är det jag gör, jag är det jag arbetar med, hela mitt självförtroende är baserat på att jag kan prestera saker ingen annan kan, se saker ingen annan kan och hjälp människor med det som ingen annan gör. Utan det hade jag inte varit mycket..
Jag är precis så snygg som dom mil jag sprungit den här månaden, precis så het som den diet jag klarat följa....jag är så jäkla tragisk när man tittar efter..
Kanske ska vi avsluta den här utläggningen nu? Så jag har någon stolthet kvar?
Godnatt Världen..