Nostalgi

Hm när man sitter och tittar på Eternal sunshine of the spotless mind så blir man nostalgisk. Det är en så totalt underbar film, jag kommer ihåg första gången jag såg den. Råkade låna den på biblioteket av alla ställen, tyckte den verkade lite tråkig, men efter att konstaterat att det var brist på andra aktiviteter så satte jag igång den. I början var jag nästan besviken, men den växte. I slutet kunde jag inte riktigt släppa den, så jag såg den igen. Sedan dess har jag inte kunnat se den utan att få en klump i bröstet, tänk hur ofta man önskar att allt bara kunde raderas ur din hjärna.

Att saker bara inte skulle ha skett, men då tänker man inte hela vägen. För då skulle alla andra personer du lärt känna också raderas med minnet av den förlorade pojkvännen osv... det är ju inte riktigt det du vill eller hur?

Nej det är verkligen en vacker film... Väl värd att se, även om man kan få en liten tår i ögat och ont i hjärtat av den.

Skägget i brevlådan

Ja skägget hamnade i brevlådan när jag skrev att det förflutna det var vi klar med. För jag skriver inte mycket om perioden innan gymnasiet här. Den när man växte upp i en liten inlands by som har så stora likheter med filmen mas jävlar så att jag nästan skäms. Men alla karaktärer har 2 sidor. Efter surfning, jagning och snokning så ramlade jag över fler människor som jag som spiller sina hjärtan tankar och små irriterande fluglortsliv på nätet. Och vissa var faktiskt facinerande, så facinerande att de fick till och med en kommentar. Vilket inte jag får av någon av mina läsare vilket visar på statusen på mitt eget lilla fluglortsliv...

Men i alla fall så råkade författarna av denna midnattsläsning komma från min hembygd. Så med koffein och adrenalin studsande runt i kroppen som en astronaut på månen började jag gotta ner mig i andras skrifter. Är vi inte ett enormt skriftstyrt land? Skrivs det ner så är det viktigt bla bla bla...vilket bull shit.

Det visar sig att kvinnor som jag känner, eller vet vilka dem är, yngre och jämnåriga, ploppar ut barn i imponerande takt. Min inställning till barn är ju ganska allmänt känd, skulle det gå att ordna barnfria zooner så skulle jag offra mitt liv för en plats just där. Men i alla fall så ramlar jag rakt ner i det normativa tänket, Barn NU? Är det det som är den nya flugan för generation 87 ?

Please save me, ska jag bli sedd som sämre nu för att jag vägrar bära en snyltare i 9 månader, för att senare offra minst 18 år för att den ska överleva. Dessutom kommer den hata mig i 8 av dem åren och det ska jag bara ta...

Visst det kommer en dag när någon blå, brun, grönisch ögd sak med snygga muskler och en hjärna som kan mer än att le vid tanken på Pamela Anderson, skotrar, motorer och vapen lyckas övertala mig att familj inte är fel och barn hör till familjen osv.
Och ja jag kommer jollra åt andras barn i vissa tillfällen men inte lika mycket som alla andra. För mina barn kommer vara en helt annan sak än andras barn. När jag själv valt att stå ut med barn ( ja jag vet att det finns glada fördelar osv osv men det struntar jag i just nu alla mödrar/fädrer där ute) då kommer jag av ren jävleskap manipulera och tvinga folk att acceptera mina barn samt att dom ska agera annorlunda mot mig! För jag är ju mamma den fulländade kvinnan.

Vilken framtid och den är helt grundad på att jag råkade läsa om hur folk från samma inlandsby skaffar ungar på löpande band...

Snacka om att "Om dem hoppar från en bro kommer du också göra det ?" scenariot inte kunde vara mer aktuellt. Nej denna fria människa ( IRONI) ska bända datorn ur fingrarna sluta leva i hyper fart och få ner koffein halten till minimum...för imorgon är det sovmorgon, precis som alla andra lediga dagar! Och jag ska ta en lång shopping tur utan barn, barnvagn, blöjbyten, skrik och panik. Lycka till med det ni småbarnsföräldrar...

Happy happy days

Ja 2009 måste kunna slå 2008, året har dock börjat med en influensa runda, därav bilden, det är så man andas ute när lungorna kollapsar av att du öppnar kylskåpet...

Jag har hunnit säga nej till män och skriva en tenta, jag har kommit på att jag är nöjd med livet som singel och jag skrämmer mig själv med den insikten. För innebär det att jag kommer vara singel hela livet? Det känns skönt på ett sätt att veta att ingen annan än jag kommer ha något att säga om saker i mitt liv (om vi bortser från arbete, djur och studierna) men deprimerande på ett annat sätt... För kärlek är ju rätt mysigt, men känner man mig så brukar allt bara börja om igen när jag väl kommit till insikten att jag som singel kan faktiskt också ha ett liv utan någon annan. Så våren ska bli intressant, den är helt tom nämligen. Inga planer alls så jag är fri att skapa mina egna planer. Lite kärlek hinner säkert den här snyggingen med det brukar ju vara så.

År 2008 var det värsta år jag någonsin haft, det kan inte bli sämre om jag inte skulle drabbas av en dödlig sjukdom eller liknande... Så snälla ni som om möjligen läser det här gör 2009 till ett bra år för er...då kanske det kan smitta mig...
För visst är vi klara med 2008 nu? Det är färdigt med att leva i det förgångna future here we come.