Maktlöshet och ångest dom två värsta känslorna man kan ha

Och båda drabbade mig den här kvällen då jag fick veta att en person nära mig diagnostiserats med SLE, en kronisk reumatism sjukdom. Man känner sig helt maktlös, ser bara hur det enda man kan göra är att stödja någon som kommer troligen ha ont i hela sitt liv + kan drabbas av annat. Man kan inte göra någonting för personen som gör en stor skillnad!

Det här är första gången jag gråter så här för någon annan och tycker att Liver Är För Jävla Orättvist. Visst som icke drabbad kanske man tar i i överkant men jag hatar det här, för det finns ingen som förtjänar sådana här sjukdomar INGEN.
Dom kryper in i livet och ändrar saker, styr hur man lever och hur man mår..
Hade det varit jag hade jag kört på som vanligt kraschat mitt liv i smärta och sen försökt igen för att vägra erkänna mig besegrad av min kropp, men det är jag och jag är inte lite trög i huvudet..

Min kropp får ju ta saker som dom kommer, svält, sömbrist, träningstur på träningstur till ren lättja i ett par dagar bara för att det känner jag för. Tur man har arbete så det finns någon rutin i livet..

Men grejen är att jag älskar den där självspäkar känslan där man utmanar sina gränser hela tiden, där man vet att om jag vill kan jag göra precis vad som helst, inga begränsningar, jag tror verkligen att jag klarar precis vad som helst.. och bli precis vad jag vill.

Men när andra då drabbas av en sjukdom som kommer inskränka deras verklighet från den där känslan "Jag kan vad som helst" då blir jag bara så arg och känner mig så maktlös. Jag vill att andra ska ha samma underbara tanke om sig själv. No limits, Bara leva för det som dom vill och orka med det dom vill..
Samtidigt får man ångest för att man tänker så mycket om andras liv och hur dom tänker, för mitt liv är inte deras och vice versus.. så hur fel är det inte att moralisera med utgångspunkt ur sitt eget liv?

Men ja det gör mig hemskt arg och ledsen och jag vet exakt hur arg jag hade varit på min kropp om det varit jag som blivit drabbad.. Vilken svikare, kliver ur vid halvlek för att den inte kan..
Och samtidigt ser jag hur min nära kära kommer få eventuellt omprioritera sitt liv, hitta nya värden utanför arbete och prestation..
Och för mig hade det varit svårt, jag är det jag gör, jag är det jag arbetar med, hela mitt självförtroende är baserat på att jag kan prestera saker ingen annan kan, se saker ingen annan kan och hjälp människor med det som ingen annan gör. Utan det hade jag inte varit mycket..
Jag är precis så snygg som dom mil jag sprungit den här månaden, precis så het som den diet jag klarat följa....jag är så jäkla tragisk när man tittar efter..
Kanske ska vi avsluta den här utläggningen nu? Så jag har någon stolthet kvar?
Godnatt Världen..

Långa nätter

Mm dom långa nätterna infaller här också, men de var länge sedan. Med långa nätter innebär tider av samtal och prat om livet, livet som det varit och livet som det kommer se ut. Oro, tankar, funderingar jag är en person som har en hjärna med ett eget liv och ett hjärta med ett eget liv. När de två möts så får de antingen mig att reagera starkt eller så bråkar de om vilket beslut som var rätt.. och dom bråken föder en oro inom mig. En oro som gnager i benmärgen och behöver sättas på pränt i form av musik, dikter eller som idag ett blogg inlägg.

När man ställer stora frågor och ställer sig vid skiljevägar vill jag redan veta vad svaret är, jag vill kunna se vart vägen leder innan jag väljer. När jag inte ser vart vägen lutar hän så undrar jag, oroar jag mig men jag tar klivet.
För jag kan inte stå still, inget har ännu fått mig att sitta ner och säga att skiljevägen räcker för mig. En dag kanske jag kan göra de och de ska bli skönt. Skönt att se andra passera in på andra vägar letande, orolig och funderande. Att veta att jag inte behöver välja och kan stå där jag är. Men i djupet av mitt filosofiska hjärta så funderar jag om det ögonblicket inte innebär döden.

Ett liv utan vägskäl är de verkligen ett liv.. vi har vägskäl varje dag, om än små men de existerar. Ja Hur ska de gå? Den ständiga frågan

Månad av utgifter...Pengar är aldrig kul..

Ja denna månad blir något dyrare än vanligt men jag kan leva med det, har ju fått både lön och saker sålda...
Exempelvis
Tandläkaren 380
Cykel 500
Jacka 500
Linser 500
Resor (utanför Umeå) 800kr
Frisör 400
=3080 kr...
Det är skönt när sådana här utlägg kan motiveras med att dom är faktiskt behövda :) och det ger mig mer motivation att inte festa så mycket denna månad.. Känns skönt, känner mig vuxen när man gör genomtänkta inköp... nästan helt genomtänkta..
Men jag ska släppa min åger över detta, allt behövdes och så är de ibland :) och pengarna fanns faktiskt!

När ingenting händer...

Mycket udda titel egentligen för det här inlägget, jag har haft det ganska körigt nu och har minst två dagar till med körighet innan det blir en söndag av ledighet. Jobb tillfällena hopar sig på hög och tentan är exakt en vecka borta...Visserligen hemtenta och jag läser sporadiskt och försöker förstå mer än jag försöker trycka in saker jag inte förstår så det känns ganska lugnt. Men det är på andra fronter som inget händer.

För precis som alla andra drabbas jag av vårsjuka och en liten molande känsla i hjärtat, men ingenting händer. Fick en djup analys av en kompis i helgen att jag är hemskt dålig på att ragga och har så dåligt självförtroende att det gjorde han arg... Han verkade mycket besviken på mina resultat under våren, men jag har inte försökt riktigt heller...

Hellre safe then sorry har varit min stil nu under en period, de gånger jag har försökt har jag varit för packad att bry mig, om det har varit anledningen att jag lyckats när jag försökt det låter jag stå obesvarat...

Jag har en sjuk tendens att falla för de icke villiga och glömma alla andra, inte skitstövlar som alla andra brukar gnälla på, nej snarare sådana som precis kommit ur förhållanden och ja leker av sig.. Inte riktigt det jag vill ha kanske, eller ännu värre dem som väntar förhoppningsfullt på den andre partnern. Vem blir då boven i dramat om inte jag. Jag kanske ska börja bryta mönstret, men det får ske efter torsdag nästa vecka, då är tentan klar och jag kan känna mig ganska lugn.

Det är inte att jag vill ha en rest men jag har aldrig skrivit så dåligt att jag varit nära en rest så jag har tappat stinget lite. Men stressen sparkar väll igång på lördag någon gång efter jag har arbetat klart på Barn Nolia...Cigg och kaffe, samt en stor mängd choklad blir strategin. Ska erkänna när jobb och skola hopar sig över mig så hade det varit skönt att ha någon att gnälla till och någon som kunde tycka synd om mig lite mer än vad jag gör...

Nu hänger liksom allt på mig, det finns inget skyddsnät, det måste funka och så är det. Det är utmattande ska ni veta. Over and Out från the soul of skin and bones