Philosophers song, bara för att jag alltid tjatar om den!

Jag glömmer aldrig vissa filosofer och det är för monthy phyton har gjort dom odödliga på sitt sätt...

Immanuel Kant was a real pissant Who was very rarely stable Heidegger, Heidegger was a boozy beggar Who could think you under the table

David Hume could out-consume Schopenhauer and Hegel And Wittgenstein was a beery swine Who was just as sloshed as Schlegel

There's nothing Nietzche couldn't teach ya 'Bout the raising of the wrist Socrates, himself, was permanently pissed

John Stuart Mill, of his own free will On half a pint of shandy was particularly ill Plato, they say, could stick it away Half a crate of whiskey every day

Aristotle, Aristotle was a bugger for the bottle Hobbes was fond of his dram And Rene Descartes was a drunken fart "I drink, therefore I am"

Yes, Socrates, himself, is particularly missed A lovely little thinker But a bugger when he's pissed

Långa nätter

Mm dom långa nätterna infaller här också, men de var länge sedan. Med långa nätter innebär tider av samtal och prat om livet, livet som det varit och livet som det kommer se ut. Oro, tankar, funderingar jag är en person som har en hjärna med ett eget liv och ett hjärta med ett eget liv. När de två möts så får de antingen mig att reagera starkt eller så bråkar de om vilket beslut som var rätt.. och dom bråken föder en oro inom mig. En oro som gnager i benmärgen och behöver sättas på pränt i form av musik, dikter eller som idag ett blogg inlägg.

När man ställer stora frågor och ställer sig vid skiljevägar vill jag redan veta vad svaret är, jag vill kunna se vart vägen leder innan jag väljer. När jag inte ser vart vägen lutar hän så undrar jag, oroar jag mig men jag tar klivet.
För jag kan inte stå still, inget har ännu fått mig att sitta ner och säga att skiljevägen räcker för mig. En dag kanske jag kan göra de och de ska bli skönt. Skönt att se andra passera in på andra vägar letande, orolig och funderande. Att veta att jag inte behöver välja och kan stå där jag är. Men i djupet av mitt filosofiska hjärta så funderar jag om det ögonblicket inte innebär döden.

Ett liv utan vägskäl är de verkligen ett liv.. vi har vägskäl varje dag, om än små men de existerar. Ja Hur ska de gå? Den ständiga frågan

Omotiverad...

Det existerade en inbjudan om grillning denna dagen, men jag har varit hemskt blasé under lördagen så jag valde att stanna hemma, ta en promenad, titta på solnedgången. För jag cyklade hem igår vid soluppgången vid 2 någon gång. Nu sitter jag gäspande och lyssnar på Notes About Freedom och känner mig fortfarande omotiverad till aktion eller sällskap.

Jag kommer antagligen ta en dusch och krypa ner mellan mina grodlakan. Jag känner mig så hemskt klar med Umeå just nu, jag är så klar att jag är nästintill spy less. Vad hände med vårtecknen? Fåglarna, gräs och blommor? Islossningar och lukten av ruttnande löv, fuktiga dimmiga morgnar.. Nej det finns inte i stan, jag kan aldrig leva i en betong värld särskilt länge utan att känna mig rastlös.

Men det är 2 veckor kvar tills jag överger staden och gör mina studier till distansstudier för att vara djurvakt. Jag längtar så själen värker, hellre mocka skit än 1 månad till med böcker och datorn som mitt trogna redskap. Just nu är man bara rastlös, uttråkad och blasé.. Det blir många långa promenader för att hitta något som tickar igång naturintresset igen och ja Salza finns ju alltid :).

Det är hon och vännerna, som man umgås med när man känner sig lite mer positiv, som gör tiden här uthärdlig. Men jag behöver nog ett break och få miljö ombyte, sen brukar denna melankoli övergå i ett sug efter ett eget hem med egna regler och sovmorgnar till klockan 10 varje dag. Eller man kanske är studietrött som vi studenter säger.. Ibland kan jag förstå min väninna som spenderar en period i Sverige arbetande, för att senare lämna Sverige under majoriteten av året. Omväxling förnöjer..

Men i grunden så längtar jag så efter en gård just nu, ett fast arbete, körkort och en gård som kan få vara mitt riktiga hem, det målet har legat i botten av mina studier hela tiden och det är kanske 1 år bort, kanske. Jag vill ha mitt riktiga hem, ett hem där jag kan krypa ihop i soffan med en filt, en kopp te och höra regnet mot taket... eller där det krävs målning, städning och reparationer.. ett ansvar tror jag att letar efter och ett riktigt hem.

Jag inbillar mig att för att vara nöjd så måste jag ha motvikter till det jag älskar att göra, annars blir det jag älskar att göra meningslöst, det är inte kul att sova till klockan 10 varje dag, ledighet kan inte värderas om du aldrig arbetar, och ensamhet blir överflödigt när det är konstant..
Du måste ha det dåligt för att känna av när det är bra.
Så på vissa sätt har jag det för bra och behöver mer motsättningar.... trevlig slutsats..Därför avslutas min kväll med följande musikstycke.

Jag får ingen ordning på mitt liv