Leende tar jag mig igenom after worken och samlingen av människor, inombords registreras den kalla känslan. Vem som inte talar med vem, vem som absolut bara talar med någon.
Vilka vi hälsar på, vilka vi knyter an våra kontakter. Vi accepterar er existens men erkänner den inte.
"Vilken konflikt det finns inget att tala om, nej nej vi kommer så bra överrens, eller hur?"
Leende lägger man armar runt varandra, ler över bardisken till kvinnan du en gång träffat och starkt ogillade, varför vet du inte. Det inre leendet slocknar och noterar hennes ofokuserade blick, klockan är bara åtta, ömkan bara växer över hennes sorgliga framträdande. Eller när jag hälsar glatt till mannen som spenderade hela förra kvällen att stirra ner i din urringning och ignorerade alla inlägg du kanske hade framfört.
Varför orsakar vi oss själva det här? Varför går vi igenom ett rum som osar, konflikter, oliktänkande och möter inte diskussionen?
Vad är vi rädda för, att finna att andra människor är olika från oss själva? Att alla andra kanske dömmer oss som personer? Helt korrekt.
"But Man cannot live alone—he must enter into relationship with his fellows if he is to develop and maintain adequate mental and physical health."
//The Western Socialist, Vol. 29 - No. 226, No. 2, 1962, pages 20-21
Möta makten, ifrågasätta verkligheten och skapa om den, väg varje ord i guld, men guld är bara en metall som gör ont när den träffar den du diskuterar med. Så kasta försiktigt, låt dom ha möjligheten att fånga, beundra och äga dina ord. Då kommer de vilja ha mer.
Mer av den kanske sinande källan av rikedom, så länge du vågar tala om den tysta konflikten
