Ett lik som luktar lite illa

Oavsett vem vi är eller vart vi bor är vi matade med tanken om den.
Hur känslan ska få hjärtat att hoppa, läppar som magiskt möts för första gången, ömsesidig förståelse och delade liv med gyllene lördagsmorgnar.

Vi väver in våra liv i en tanke om att en dag, en dag kommer det vara något mer än det tillfälliga telefonummret klockan fyra på natten. Eller den trötta kommentaren "Du jag måste sova så du måste nog gå nu...".

Fast jag är ledsen, ni får bära den drömmen själva för jag har slutat drömma.
Någonstans långt inuti mitt hjärtas svartaste vrår har tanken på kärlek dött. Skrumpnat ihop till en litet torrt lik som luktar lite illa och det har en grimas som talar om ett tyst döende sista skrik.

Jag tror inte längre på de gyllene ögonkasten, rosenbladstäckta sängar och en djup kärlek efter år av prövningar.
Jag kan tro på någon typ av bekvämlighets lösning skapad av en stunds attraktion som fick bränsle av bekräftelsen mellan två organismer drivna i grunden av tanken att föröka sig.

Men saken är att jag tror inte ens på det för mig själv längre, its stuff of legends, not for me.

The London Ensemble – Requiem for a Dream - Lux Aeterna