And my heart beats

...huvudet har ett vakum, ett totalt dimmigt litet hål som sakta äter upp mig. Mina ögon observerar inte längre, allt är avtrubbat och livet saknar på något sätt luft.

Jag håller andan veckan går, sakta, förbi... Ibland kan jag få en sipp av luft för att sen åter sjunka in i det vakum mitt liv har blivit.
Arbete för arbetets skull, själsdödande, kliver in i klassrummet, andas in och andas ut.
Stiger in i nuet, utanför den dörren finns inget annat, i mitt huvud finns bara jag och mina elever. Vi pratar om människor, djur, livet och hur provet nästa vecka ska gå. Hur vi alla har våra små saker som påverkar oss.

Ser jag ett skratt kliva över era ansikten har jag lyckats och jag lyckas om och om igen. Plötsligt är tiden slut och sinnet slutar åter igen fungera, håller andan, kliver från min scen in i det där andra.

Sittandes i min isolation vid skrivbordet längtar jag tills jag kan få kliva in igen, känna hur ni fascineras av min enmansshow en stund. Hur ni tålmodigt står ut med mina förklaringar, försöker lära er saker som kan verka helt oviktiga... Hur jag betalar er tillbaka genom att tålmodigt stå ut med frågor kring det ni inte hörde, för instagram, twitter eller facebook erbjöd något bättre.

Och däremellan slår mitt hjärta, men jag är aldrig så mycket i nuet som när jag står framför 20 studerande ögon, någonstans mellan gud och djävul.. Jag äger stunden, men det är bara för att ni ger mig den.
Att vara lärare är att vara skådespelare och att vara sig själv samtidigt. En magisk kombination av "människa" och "purfekt rollmodell".. och när eleverna varnar biologi läraren under sexualkunskapen att man får akta sig så man inte framstår som en sexgalning...
Då ler du bara tyst en stund...