"Just leave and never come back"

Ibland känner jag mig som en parodi av mig själv. Just nu är jag en sådan parodi, kvinnan som längtade bort men samtidigt längtade efter ett hem. Kvinnan som vill bryta sig fri, men samtidigt vill rota sig.
Den som saknar äventyret men längtar efter en trygg vrå. Allt är svart eller vitt, aldrig grått.
Jag tror jag håller på och går sönder sakta inombords när alla dessa sidor mals mot varandra, det svider, ömmar och jag längtar.
Men jag vet inte efter vad, jag kan inte sitta still nog för att vara hemma, då gräver jag ett trädgårdsland eller städar. När jag åker bort längtar jag aldrig hem, jag vill bara fortsätta, ta sakerna och vandra vidare.

Jag hittar ingen ro, förutom när jag är med andra, det är som att dra ett djupt andetag, där jag bara kan få vara i stunden. Sen rasslar verkligheten in, vi lämnar varandra, flyttar och försvinner.

Men jag vill inte längre, jag vill inte börja om, dom där stunderna med er andra slutar alltid med att jag tänker på att snart är dom slut. Den enkla glädjen byts ut mot skräcken, snart är det slut. Alltid slut. Allting försvinner.

Jag borde andas och acceptera förändringen, men det vill sig inte längre. Ska förändringar ske vill jag vara den som gör dem, inte den som måste stå kvar.
Visst förändring kan leda till nya möjligheter, men jag är trött nu, jag vill inte ha förändring. Jag orkar inte med mer nu. Jag vill ha trygghet, jag vill kunna balansera på gränsen och veta att någon fångar mig.

Men allt jag bryr mig om går sönder, akta er jag gillar er som Emil Jensen säger.

Snart orkar jag inte gilla mig själv mer, för då kommer jag gå sönder helt.
Det är det här som gör att jag snart måste packa väskan och ge mig av, i slutet av juli brukar jag ha hittat tillbaka till mig själv igen. Hittat ett egenvärde jag kan leva i, ett som jag själv kan acceptera.

Just nu är det nog problemet, jag jagar, jagar mig själv och vet inte vad jag ska finna när jag hittar henne. Vem ska stå där på andra sidan när jag sprungit alla dessa mil, undersökt alla dessa hörn, när vi uppfunnit hjulet för 8:e gången.
Vem kommer jag att vara när jag fångat mig?

För just nu vet jag inte vem jag är, fotbollspelaren, ryttaren, feministen, läraren, singeln, vännen, hundägaren, konstnären, löparen, bokmalen, skönheten, älskaren, den deprimerade, äventyraren, trädgårdsmästaren, kontrollnörden, musikälskaren, frihetsälskaren... Det finns så många titlar för mig, men jag vet inte vem av dem som passar just mig.

Ibland vill jag bara vila, veta att någon ser till att jag kan vila, att någon finns där och ser till att livet inte går åt helvete när jag utmattad faller mot marken bara för att känna hur världen stannar upp en stund.
Kan någon bara hålla kvar mig en stund?
Håll hårt för jag kommer kämpa emot en stund, innan jag landat och kan se igen. Se världen för vad som finns, istället för att oroa mig för det som ännu inte är.
Se till att jag vet att ni håller mig, när allt är på väg att springa iväg, för jag kommer inte sluta själv.
Inte innan jag själv faller handlöst.

För det vet jag hur man gör.

Falla

Skrapa upp sig

Blöda

Ligga kvar flämtande

Med tung själ förakta det man blivit

För att sen kämpa sig upp mot hatet.

Hatet mot mig själv

För att jag 

Föll.