Ett helt år bara borta...

Man får mycket att tänka på när sommarjobben drar igång..Man går igenom det gångna året och finner sig på en helt oväntad plats som man aldrig trodde sig vara...
Aron är det som sårar mig mest, en människa som man verkligen har delat livet med och byggt upp runtiner som bara försvinner ut i intigheten...Ett liv en vänskap..eller det kanske är bara jag som saknar den tryggheten och styrkan man har i att vara två personer? Ibland skulle jag vilja höra av en annan människa att mitt liv faktiskt har spelat en stor roll för dem och att det vi delade var värt något.. Det är sånt här som får mig att fundera på ciggaretter..
Men det sårar mig djupt när man bara klipps bort och raderas ur någons liv, jag hade nog behövt en annan person ibland... Men nu gör jag motsatsen, isolerar mig från allt med kärlek och liknande att göra. Jag vill inte ens tänka åt det hållet längre när jag träffar nya människor, ingen har orkat stå ut med mig mer än 1år hittills så varför skulle jag orka spender tid med något som är dödsdömt från början?
Nej den som ens tänker tanken att bli kär i mig kommer få jobba hårt för att jag ens ska tänka på möjligheten att ha ett förhållande med personen, för det har aldrig fungerat hittills och jag orkar inte riktigt med det här...
något
Jag ska högmodigt bära fanan för singelivet och falla när den brinner för att återuppstå i askan och åter ta upp kampen för ett liv där inget kan såra dig.

För det är ren idioti att säga som jag gör, att jag kan se mig själv som singel resten av livet. Jag vet att jag aldrig kommer lyckas med det, det kommer komma små andningshål med relationer som sen trasas sönder också står man där man var för ett år sen.. Singel utan planer eller pengar och inget riktigt eget liv.

Tragiskt men varför inte se verkligheten i vitögat och acceptera det.. Kärlek är aldrig något jag kommer vinna några medaljer i..