söndag 12 oktober 2008

Tillbaka.


Och trött, en helg där jag återsåg gamla vänner och träffade nya. Mycket funderingar har susat i huvudet under helgen och det inte bara i brist på sömn. Även om det verkligen skär ihop sig i huvudet just nu. Det var rätt barn intensivt under helgen, och jag har alltid haft svårt för små barn. Men det svåra med dom är nog att jag har ingen aning hur man hanterar små barn. Jag är inte mamma eller har varit mycket barn vakt (knappt alls och då endast för äldre barn). Mina syskon kom för tätt inpå och sen efter det så har jag inte haft småbarns kontakt.

Det är där den ökända idiotiska stoltheten och hjärndödheten dyker upp, för allt i mitt liv hamnar i det momentet att är det något nytt då vill jag inte göra bort mig. Jag ensam med ett barn inga problem, då kan jag vara precis hur löjlig och dum och göra misstag. Men inte med nya människor. Då låter jag hellre bli.

Men det är svårt när trycket av barn och föräldrar var så högt som i helgen, man känner sig lite ensam om sin situation. Jag kunde inte komma undan någonstans förutom tidiga morgnar och kalla kvällar utomhus. Därför känns min hals som om en rotborste har arbetat lite för hårt och alla kläder behöver tvättas.
Ciggaretter, jag föll i min vanliga fälla. När något blir jobbigt eller jag blir osäker då går jag alltid hellre ut. GE mig då en bättre anledning än ciggaretter.
Asocial som tusan ibland.

Hemresan innehöll många funderingar på vad alla jag träffat åkte hem till. Sin partner och sina barn, och sen vad jag åkte hem till. Då känns ens liv ganska jäkla löjligt och meningslöst för att ramla in i gamla hjulspår via nya avstickare.

Men det är tomt. Hänsynslöst tomt och jag är otrolig dum ibland. Jag kan inte ta relationer längre än till vänskap numera. Det känns som jag höjt handen tusentals gånger för att knacka någon på axeln och visa att jag tycker dem är intressanta. Men det är allt. Jag höjer handen thats it..den kommer aldrig ner.
Jag väntar idiotiskt nog som en gammal 1700-tals dam på att någon ska knacka mig på axeln och hellst skriva en tydlig lapp vad dom vill så man förstår och slipper missuppfatta signalerna.
Nej nu lägger jag ner mitt hjulspår för ikväll hoppar in i duschen och lägger mig i soffan under en filt för att vänta på den där lappen.
Som aldrig kommer.

1 kommentar:

Anonym sa...

Nej men oj kan man väl säga, inte märkte jag nåt sånt!?

Du är ju underbart mjuk, en stark liten (okej lång) person som jag känner att jag tycker mycket om.
Fyfy inte röka, snusa som jag :-D

Underbar blogg! Önskar att jag va bra på att skriva sådär till varags men det blir bara poesi serru.
Poeter.se där finns jag som yrre.
Allt gott önskar jag dig tack för trevlig sång och samvaro!!