Jag saknar och längtar... vart är du?

Vad säger man när det är det enda ens hjärta och hjärna tänker just nu.

Hur mycket man hoppas att du läser det här.

Att jag längtar, saknar och jag vet inte.. önskar att saker slutat annorlunda.

Livet är lite tungt idag, att vara ambitiös är tydligen något man kan se som negativt.  Jag blir tvungen att arbeta lite hemifrån för att känna att jag ligger i fas.

Jag har svårt att vara nöjd med mig själv just idag. Det hade varit mycket enklare om jag visste att det fanns någon mer än jag som tyckte om mig. Någon som du. En person jag bryr mig mycket om.

Bara vila i den tanken hade gjort saker enklare, lättare, det är tungt att bära allt själv.

Veta att du fanns i mitt liv, brydde dig och någon som jag kunde fokusera på och se livet ur en ny vinkel. Dela minnen med om hotellrum, stugor, dimma, månar, sömniga timmar en sen natt eller en tidig morgon. Det känns så obeskrivligt hårt att inte kunna glädjas över dom minnena med dig längre.

Kunna få ett samtal, som lyfte hela min dag, en tråd ut från min bubbla ut i verkligheten. Till en varm själ som din. Den jag bryr mig om och ville inget hellre än dela saker i mitt liv med.

Vad gör du nu?

Är du lycklig?

Tänker du på mig ibland?

Eller gör du som jag och flyr in i allt annat för att slippa tankarna, men tankarna dom smyger in precis innan man går och lägger sig. Som får mig att vrida mig om och om igen i sängen, tankar om värme, närhet och lycka.. Borta.

Jag har en rynkad panna när jag vaknar, suckar och undrar varför, en själ som kliar som vill mer än vad verkligheten blev. Det äter min tid och mina tankar. Det är som ett behov jag inte kan tillfredställa, ett behov av just dig.

Ibland går mina tankar till att det måste vara så här att bli avgiftad, dina tankar snurrar runt precis det du inte kan få. Jag har aldrig klarat av det särskilt väl att inte få det jag så gärna vill ha.

Irriterad, grinig och ledsen går jag runt runt runt i en tom lägenhet. Det finns en film, en bok och ett linne som är dina. Jag vet inte vad jag ska göra av dom.

Ge tillbaka dom, ja säkert det vill jag, men hjälp tänk om jag möter på dig. Skulle jag orka det?

Jag tror inte det, jag vet inte ens om jag orkar gå in genom dörren till din trappuppgång eller gå förbi ditt hus.

Vad är meningen med att må så här egentligen. Mina vänner säger att det är för att jag vågade, vågade bli emotionellt inblandad. Ja det kan jag inte förneka, lika lite som min kropp inte kan sluta skaka när jag skriver det här. Med rädslan att du faktiskt skulle läsa det här. För vad skullle kunna hända?

Ingenting i värsta fall,

Allt i ett ännu värre fall.

Eller jag vet inte vad som skulle vara svårast.

För det gör nog ingen skillnad vad jag känner..

Martha Tilston – Silent Women