Vem är jag....

Jag är en kvinna med ett helvetes jävla humör, jag hatar att bli besviken och sviken. Jag avskyr att förlora, människor, tävlingar eller vänner. Jag vill sällan mer än bara bli gillad och accepterad för den jag är.

Jag spelar spel, tränar och ägnar mitt liv åt allmänt lösdriveri. Läser böcker, spårar djur, fiskar och pillar på alla djur och växter jag hittar här i världen.

Idag är jag en kvinna som känner sig bruten, styckad i delar när jag försöker jämföra mig med någon annan och inser att den jag är inte räcker till. Därför måste jag skriva det här, vem jag är så jag inte glömmer det och försvinner.

Mitt liv levs i textform, jag skriver, ritar och målar för att få ur mig allt det jag känner. När det inte räcker dövar jag mina känslor genom träning som smärtar eller underbara vänner som får mig att glömma, känna glädje, och försöker dränka en existensiell ångest som faller över mig.

Idag känner jag att jag inte räcker till.

Jag har kandidatexamen i religion, en examen som gymnasielärare, jag har spenderat 4.5 år på univeristetet och hatar att behöva definiera mig som akademiker. Är jag inget mer än de böcker jag läst och de papper, prov och arbeten jag gjort?

Jag är en människa som har stora känslor, små känslor finns inte, oavsett om det är kärlek,ensamhet, lycka, hat, avundsjuka eller ångest är inget någonsin så litet att det inte dränker hela min hjärna. Så jag dränker min hjärna i arbete för att inte behöva känna, för att slippa vara en människa för en stund. Sen kommer helgerna och jag måste leva med mig själv, och jag vill inte.

Snälla låt mig bara jobba, bränna ut allt det jag känner genom rutiner, genom att få vara kreativ i det jag kan och förstår. Snälla tvinga inte mig att behöva känna efter mer. Jag orkar inte.

Jag vill lämna ett spår bakom mig, ett spår brett nog för att andra ska se och tänka, världen måste ändras. Här är en människa som försöker, snälla följ mig. Ändra världen. Riv bilden av kvinnor som något annat än människor. Erkänn oss för det vi är. Döda bilden av skillnader som uppstår av nationsgränser, snälla förstå att det du ser runt oss är det vi har och inget annat får vi, ta hand om det.
Någon måste börja, om vi accepterar världen som den är nu kommer det aldrig ske en förändring.

Jag har så stora, stora krav i mitt liv, stora krav som jag inte kan fylla riktigt.
Krav att vara fulländad, älskad, normal.. Jag har tur om jag klarar av en av alla dessa.

Ibland har jag gråa perioder, perioder när jag vill tvinga min kropp att känna något, att leva, det är som hela mitt liv dränkts i en dimma som inte glider undan. Jag känner inget, minns inget från dom perioderna, jag kunde lika väl vara död emotionellt sätt. Jag räds alla dessa stunder, men numera vet jag att dom tar slut..

Men just idag när jag bråttas med flera stora känslor vill jag dit en stund, eller dit och bort därifrån till den där stunden när jag känner lycka igen. När dimman lättar och man börjar känna sig klar med melankolin

Jag är inte perfekt, jag är inte normal och jag undrar ibland hur det här ska sluta och när.
Men mest av allt vill jag bara bli älskad, jag vill inte höra "Du förtjänar bättre än mig", jag vill inte vara ensam..
Visst litar jag inte på er första gången jag träffar er, men vinner ni mitt förtroende kan jag nästan ta vilken skit som helst.. Fast ni får ju självklart höra det. Men fortfarande kan jag inte hata er. Någon gång ansåg jag att du förtjänade mitt förtroende och det måste finnas något mer att hämta då än bara tack och adjö vid motgångar.

Ju mer jag skriver inser jag att det här är inte sunt.. Det här är inte normalt, känner andra så här? Eller är det bara jag som har sjukt ostabilt förhållande med mig själv och min omgivning?

Jag känner mig som flickan med hjärtat i handen, bjuder ut det till er som kommer nära nog. Det finns där för alla att se, så lätt för alla att beröra, tittar man noga ser man sprickorna från när jag senast limmade ihop det, men det blir bara mindre och mindre bitar.

Samtidigt vet jag, att när jag blir riktigt arg, när inget annat än förakt finns kvar då hade jag inte velat komma ivägen för mig. Det finns inget sätt min hjärna inte kan komma på som kommer få dig att känna dig precis så värdelös som du är i mina ögon.
Den elden som oförätter och förakt tänder i min själ bränner hål på allt annat, det är otroligt kreativt. Jag känner mig så otroligt stark när jag vet att jag förtjänar bättre och världen kommer få veta det.
När jag vet att jag har rätt och du har fel.

Bara tanken, bara att skriva om ilska, hat och förakt bränner redan ut den tidigare känslan av att inte räcka till som jag skrev.

Kom igen världen, det finns inget jag inte klarar, det finns inget ni kan hindra mig från att klara! Slå mig, misshandla mig, slit hjärtat ur min kropp och stampa på allt jag står för. När jag brinner kan du aldrig nå mig.

Det finns inget jag inte kan göra, ge mig Mount Everest, Marinergraven, Moderater och allt annat det finns ingen gräns.. Jag litar på min förmåga att hantera det som kommer..
Så alla stora skrämmande känslor kom hit, ni ska skärskådas i ljuset av insikten att egentligen finns det ingen som jag, så vad har ni att komma med som påstår att jag inte skulle räcka till?
Mallen för normal är för andra, den är för smal för mig så jag får skapa mina egna ramar.
Eller va fan skit i ramarna, vi freestylar.