Som det är ibland så hamnade jag just här...I ett hus i skogens slut.

En gång i tiden bodde en ensam ung kvinna i en liten by.
Den lilla byn låg under de höga molnen, på kanten av en bergssida med en klar kall sjö som speglade livet hos alla de människor som andades den kalla luften där under molnen.
Oftast var sjön blank, lugn, aldrig varm nog för ett bad men en livsgivande källa för de ömma själar som speglades varje dag i dess djup.
De som gjort ont, väntade på isen innan de vandrade ner till sjön, som för att fly från de onda de själva såg där i vattnet. Isarna kom och gick, bar människorna under den bistra vintern till bergen på den andra sidan.
På våren brast den upp, bar med sig resterna efter en lång vinter och rensade den lilla byn från mörker.

Men en dag flyttade den unga kvinnan, sjöns vatten fylldes av vindar, den svalde själar som försökte vandra över dess tunna isar.
Den unga kvinnan försvann, flyttade till en by som fylldes av en stjärnklar himmel i ett hus i skogens slut.

Huset, kallt, tomt och slitet hade saknat en själ i många månader. Tyst varje morgon klev hon upp. Tände i köksspisen och tittade ut över ängarna som rann ner mot den stora sjön långt borta. Sakta började värmen stiga i huset, husflugor och spindlar delade med sig sin varma närvaro och påminde om vackra sommardagar igen.

Tyst tjänade kvinnan huset en tid, för att en dag komma hem och se huset leva igen. Där under stjärnhimlen, på en snöfylld trapp, i skogens slut stillnade äntligen den klara sjöns vatten och lugnet sänkte sig. Tyst satt hon kvar och såg åter livet klart.

"Som det är ibland hamnade jag just här..." tänkte hon tyst.