Någon typ av förändring pågår, inom mig...

Något stämmer inte, det ömmar i själen, kliar i gamla sår, jag känner mig orolig, nervös och öm i själen.
Om jag sitter still för länge springer det ikapp mig.
Det gäller att hålla igång, gör något, hela tiden...
Kom ihåg att äta, fast att du inte är hungrig.
Kom ihåg att sova fast att du inte är trött..

Stå  inte still
Sitt inte stilla utan att ha något i dina händer.
Tänk inte
Låt inte saker komma ikapp.
Min hjärna springer från något och jag ser inte vad det är.
Jag vet inte längre, kan jag gömma mig ifrån det?

Varför känns rädslan för det okända som förföljer mig som störst i ensamhet?
Varför dränker sorlet av andra människor ut tanken som försöker väcka mig.
Jag letar i alla gamla hål
Ligger det här?
Är de det här jag inte orkar med längre?
Är det detta jag saknar?
Men inget räcker till, den finns fortfarande där.

En ömmande kliande känsla i magen.
Som en obehandlad sorg som väntar på att sticka till och lämna mig i ruiner av mig själv.
Jag kan inte vara lycklig för jag kan inte slappna av.
Det är sekunder av lycka sen ligger tanken där igen.

Ogripbar töjer den mitt sinne
Äter mitt psyke
Och jag kan inget göra förrän den bestämmer för att visa sitt riktiga ansikte.
Är det...
Ensamhet?
Sorg?
Misslyckande?
Alla er borde jag känna igen...
Så det kan inte vara ni.
Vad är du som försöker äta mig och dödar mitt fokus.

Kom fram
Snälla... för jag måste få vila snart.