Sakna, glädjas och acceptera... som livet är för det mesta..

Den här musiken är kvällens mood setter.
För ikväll saknar jag någon, någon som jag inte borde sakna, någon som inte borde tänka på att den är saknad.
Men oftast är jag den som reser bort, lämnar, byter miljö, men nu är det någon annan i en helt annan del av världen.

Saken är den att milen mellan oss känns, dom skaver som en dåligt anpassad sko. Tillslut kommer det börja blöda igenom innan det kan läka ihop runt allt det här som skaver.
Så det får skava, jag får längta och vara lite ledsen, en dag kanske vi ses igen. Vem vet när det sker igen.

Men samtidigt vet jag att jag alltid kommit hem från resor som en ändrad människa, med helt andra prioriteringar, dom som är hemma har inte alltid passat i den nya världen jag upplevt.
Det är som att du vet en hemlighet ingen annan gör, det blir så svårt att anpassa sig igen till den världen.
Nu kommer jag vara den där världen som står utanför kunskapen, det där som inte passar och så avslutas saker, eller det är det jag är mest rädd för.

Förändringar som leder till att den jag saknat inte längre är den jag längtade efter, eller att jag inte är den som någon en gång letat efter. Inombords försöker jag att acceptera den tanken, att svälja den sura läxan.

Så vad försöker jag säga?
Att jag längtar, att jag räds för hur saker kommer bli sen, att jag tror något kommer förändras, att jag försöker glädjas för någon annan, att jag försöker acceptera hur saker kan bli.