Tågluffs planer..

Okej efter att några vänner till mig reser bort i juli och så får jag ändra lite planer, planen var att hänga i Umeå en tid men åker folk bort känns det lite tråkigt :(. Så nu planeras det för att eventuellt ge sig ut och tågluffa i Europa i 22 dagar..
Planen ser ut så här än så länge..

Köpenhamn 1 dygn
Amsterdam 3dygn ca...
Sen blir det England.. tanken är att jag ska ända upp till Edinburgh och sen över till..
Irland och där spendera drygt 1 vecka..
Fast jäklar jag hade helt glömt OS.. Inte kanske den bästa erfarenheten att resa till London under OS tiden.. Får undvika London helt enkelt..
Eller kanske ska vi skippa öarna överhuvudtaget, har ju varit på Irland och i Skottland, men inte i Edingburgh.. Hm nu måste vi tänka om.

Så Köpenhamn,
Amsterdam
Paris då istället kanske.. 4 dagar...
Vidare från Paris till...
Ja gud vet, det enda land jag inte vill till är Tyskland, Spanien kanske, eller mer av frankrike och sen Italien och en riktig doldis är Budapest i Ungern.. Men då måste man nästan åka via Tyskland hem.. Usch nej det blir det inte..

Hm om man inte planerar undrar om man blir fast i Paris då i 3 veckor.. Lätt hänt men waste of money verkligen. Så vi får väll hitta en alternativ lösning när OS råkar komma ivägen för brittiska öarna..

Story of my life all over again..

I wanna hold your heart in my both hand, Now I know you never loved me.. "Drunk"

Ett glas vin, tomt hus, tom själ och tomma andetag.. Should I.. Maybe I get drunk again.
Nej livet är på repeat igen, all by myself, I'm here again all by myself.
För jag har en rutin som återupprepar sig, under de senaste två åren har 4 män gått turen och alla fyra har gett samma resultat, en period osäkerhet oro och sen en stund lycka och nyfikenhet om detta kommer gå eller ej...Then crash and burn.. Jag kastar in hjärtat före hjärnan och lever på det som kanske kan vara och aldrig det som faktiskt blir.

"Du borde ha lämnat denna mannen nu ikväll" ett citat till från en ny låt, men jag är lyckligare nu, eller kommer vara i över morgon.. När insikten att hellre ensam än olycklig i par blir realitet igen.
Hade jag haft en ärlig chans?

Frågan är realistisk, inget jag gör och inget jag är, ger mig det jag tror mig kunna se runt hörnet ibland.
"Jag har vakat många nätter, förhandlat med mig själv."Och det gör man, om och om igen, den här gången svider det på ett annat sätt, för jag var realistisk från början och hade en liten känsla av att nej du ska inte tro på det här, men hoppet går inte att döda. När det dör kommer tårarna, och sorgen över något som egentligen aldrig fanns, då känner man sig tragisk.

"Think, let your mind go, let yourself be free." ytterligare en sång. Jag hade egentligen kunnat begrava mig i arbete och försökt sluta tänka, men istället handlar mina tankar om vad som är fel på mig? Är jag för ful, fet och otränad, dum eller smart... Men egentligen oavsett vad som är fel på mig, kan man inte leva med det.. Varför ska man då ens tänka sig en möjlighet ens till en kompis relation?.. Så säger realisten men vem har någonsin lyssnat på den?

Nu blev det ju ingen relation alls för mig, som vanligt, jag är stark och vart igenom det här förut, men ibland vill jag vara svag och må dåligt.. Tänka på tomheten och hur det där lilla saknas. Gräva ner mig och må precis så jävla dåligt som jag bara kan. Men nått säger mig att jag just idag inte kommer orka göra det.

Jag är rädd, rädd för en morgondag ensam, vakna ensam, leva ensam, och inte finns det någon som kan.. vara den där speciella..
Jag vaknar alla dagar ensam, jag bor själv, men det är/var med kunskapen att det kanske fanns någon, vilket det inte gör nu.
Ensamheten blev så mycket tuffare helt plötsligt.
Jag önskar att det var arbetsdag imorgon, att jag kunde jobba och glömma bort det där för en stund..
Men nej imorgon ser mörk ut, och läskig, innehållslöst.. Så det är bäst att göra stora planer!
Jag har inte ens hästen kvar att bryta mina tankar med, vad ska avbryta hur jag mår en söndag? Vad hände med det ljuva livet?
Nått så nära kan vara så extremt långt bort.. Men bryt inte ihop nu, livet går vidare har man sagt.

Baby save up all your tears you might need them some day... baby save up all your tears, cause you'll be crying over me..Cher – Save Up All Your Tears

Fokus förflyttning

Sjukdom har flera stadier,
Nr 1 är när du ömkar dig över ditt sorgliga anlete, du hatar det och tycker extremt synd om dig själv. Du hade hellre genomgått ett boot camp i Kuba än varit sjuk..

Nr 2. Du är frisk, eller egentligen inte men orken börjar återvända, du tycker det är extremt onödigt att ligga och lata sig, vi är uppfostrade arbetsnarkomaner och arbete är det som skapar eget värde. Mopp, skurhink, krattor och datorer löser det plötsliga arbetsbehovet.

Nr 3. Fokus förflyttning, insikten slår dig i ansiktet som en flugsmälla. Du är sjuk ja, men kommer knappast dö, må dåligt ja, hosta blod ja, ömma muskler ja.. men inte dö nej. En ton, en låt en musiksnutt får dig att flytta dina funderingar från dig själv och ditt självömkande, se nyheterna på tv för det som det verkligen är. Verkligheten.
Se på de omkring dig för det dom egentligen är. Människor! Plötligt blir den sjukdom som gör dig hemma bunden en gåva, en möjighet att filosofera över alla dessa saker, komma med nya frågor att söka svar på.. En chans att i din sjuksäng finna dom svar du aldrig hade haft tid för när du arbetar, för då arbetar du oavsett om du är ledig eller ej.

Så just idag gick jag igenom stadie 1 klockan 8, drog i mig te och huvudvärkstabletter, somnade om, tog stadie två klockan 10:00 matade hunden och gjorde frukost.
Jag är nu i stadie 3 vilket infann sig sittandes på duschgolvet med vatten strilande över mig och min badanka. Ja jag sitt duschar, hade jag haft ett badkar hade jag bott där, som en groda. Nu har jag bara 15 min varmvatten så det här är en ganska torrlagd groda.. Men duschar man 3 gånger om dagen blir saker bara bättre!

Så nu filosoferas det helt och hållet på kärlek, män, kvinnor, krig, syrien, poesi, vår, förlåtelse, smärta, sorg, glädje, ensamhet, skönhet.. får se om någon av tankarna ramlar ut här.

Over and out från groddammen.

Hatar att vara begränsad av mig själv..

Det är en sak att vara begränsad av ekonomi, världsläget mm. Men när sjukdom kryper in och påminner oss om vår skörhet då blir jag bara arg.. Eller först blir jag lite eller ganska mycket ledsen, grät faktiskt en liten skvätt över hur ont det gör och hur trött jag var och ingen hjälp fanns att få enligt vc. Men sen blir jag förbannad, Nr 1 det är min kropp, den känner jag bäst. Vc kan inte påstå något om den för jag vet hur det känns när jag hostar så jag kräks, inte kan andas när jag vaknar på nätterna, knappt kan svälja mitt eget saliv för halsen skriker. Det vet inte dom, dom var inte där inatt när allt bara var ont..
Nr 2, varför tror min kropp att den får bete sig så här. Få mig att må riktigt illa och sen inte vara tillräckligt sjuk för att bli behandlad.

I grunden är jag nog mest arg på att inte kunna styra över det här, jag hatar verkligen att bli sjuk. Samtidigt är jag lite rädd, what if liksom.. What if jag verkligen inte får luft, What if jag inte orkar sköta mig själv, What if... Det värsta med att vara sjuk och bo själv är att det är läskigt..

In sickness and in health

Just nu är det mesta sjukdom, en helg som skulle vara vigd till ridning och löpträning då invaderas min kropp av en elak hosta, svullen hals och ont i bröstkorgen.. Sen regnar det som tusan,  så jag har massor av tid att utföra lite arbete på hemma plan. Grejen är den att jag inte vill jobba, så jag ligger på soffan och Blänger på skräpet.. Blir jag inte bättre i halsen så kommer det bli svårt att jobba då jag är lite stum för närvarande...

Men va fan man fler väll ta tag i sig själv.. Laga frukost och jobba lite.. Sen måste hästen in, ett skönt avbrott. Det svåra är att inte ge sig ut och rida, för det kanske känns som en bra idé just då men det slutar med lunginflammation... Bad idea!

Dansa, fastän - Säkert!

Som det är ibland..

Så hamnar man där, där utan återvändo, med mer minnen än framtid. Med mer sorg än glädje. Bunden till den jord som föder oss, vingklippt. Anden har gått ur oss, sorg gör oss tunga. Livets ungdom känns främmande och vi låser in oss i vårt tungsinne.

På vår utsida skönjas inget av det vårt djup döljer, en vägg av spegel glas möter dig. För inom oss har lågan slocknat.

Som andar rör vi oss i en annan värld när vår inre blivit till aska. Inget som sker omkring mig kan nå de mörka djupen. Inget kan åter tända en levande låga.
Ett ljus för det rädda barn som döljs där i mörkret.
Värme för denna frusna kropp.