Ett helt år bara borta...

Man får mycket att tänka på när sommarjobben drar igång..Man går igenom det gångna året och finner sig på en helt oväntad plats som man aldrig trodde sig vara...
Aron är det som sårar mig mest, en människa som man verkligen har delat livet med och byggt upp runtiner som bara försvinner ut i intigheten...Ett liv en vänskap..eller det kanske är bara jag som saknar den tryggheten och styrkan man har i att vara två personer? Ibland skulle jag vilja höra av en annan människa att mitt liv faktiskt har spelat en stor roll för dem och att det vi delade var värt något.. Det är sånt här som får mig att fundera på ciggaretter..
Men det sårar mig djupt när man bara klipps bort och raderas ur någons liv, jag hade nog behövt en annan person ibland... Men nu gör jag motsatsen, isolerar mig från allt med kärlek och liknande att göra. Jag vill inte ens tänka åt det hållet längre när jag träffar nya människor, ingen har orkat stå ut med mig mer än 1år hittills så varför skulle jag orka spender tid med något som är dödsdömt från början?
Nej den som ens tänker tanken att bli kär i mig kommer få jobba hårt för att jag ens ska tänka på möjligheten att ha ett förhållande med personen, för det har aldrig fungerat hittills och jag orkar inte riktigt med det här...
något
Jag ska högmodigt bära fanan för singelivet och falla när den brinner för att återuppstå i askan och åter ta upp kampen för ett liv där inget kan såra dig.

För det är ren idioti att säga som jag gör, att jag kan se mig själv som singel resten av livet. Jag vet att jag aldrig kommer lyckas med det, det kommer komma små andningshål med relationer som sen trasas sönder också står man där man var för ett år sen.. Singel utan planer eller pengar och inget riktigt eget liv.

Tragiskt men varför inte se verkligheten i vitögat och acceptera det.. Kärlek är aldrig något jag kommer vinna några medaljer i..

Panik, värsta sättet att bli väckt på

Paniken stormade in med ett telefon samtal. Chefen ringde och frågade vart jag var, aldrig ett bra tecken, speciellt när man ligger i sin sköna säng och tänker att det där är inte ringklockan. Efter ett stressat samtal där allt jag fick ur mig antagligen var nej jag är säker på att det står den 11 på mitt schema så blev utgången att jag verkligen börjar på onsdag och inte idag. Vet inte vem av oss som hade fel, om jag missat någon vital del utanför schema läggningen eller om han har sett fel. Men som försvar så är jag schemalagd den 11 men inte den 9 och den 10. Men usch vad jag hatar den känslan. Jag har aldrig någonsin kommit sent till ett jobb eller missat en dag utan legitim orsak...kan legitim orsak räknas som att jag inte visste? Jag hatar verkligen att göra människor besvikna, det är en hemsk känsla.. Över and out

Mycket har hänt.

Ja det är sanning, nu är det semester och jag har så tråkigt så det finns inte. Men jag är dessutom hundägare till en helt underbar Kerry blue terrier och jag bor numera i obbola i min etta. Ledig till den elfte, suck tiden går långsamt, men nu ska jag upprätta lite rutiner (tror jag) så hunden kan följa dem när jag inte är hemma. Jag har dessutom (thank good) hittat en hundpromenerare hoppas jag som ska ge henne en rastning under dagen... nej nu ska jag fördriva tiden med dålig tv,grus och hundkärlek och kyla because baby natten är äntligen här och jag kan leva igen..för vem kan ha missat värmen som sköljde in? Inte jag i alla fall, jag hatar värme. Over and out skriver mer imorgon när jag orkar...or maybe not.