Ja långfredagen har återkommit, ett år till har gått och inte märks det på något speciellt vis. Jag och vovven har tagit ann en filosoferande livsstil, jag i soffan och hon på golvet... vem av oss som har den djupaste insikten har vi inte kommit fram till ännu.
Jag har dock funnit sanningen idag i en av mina totala favoritböcker. Betänk detta alla ni humanister.
"En gång i tiden var saker och ting så mycket enklare. Då var universum fullt av okunskap och vetenskapsmänen fick vaska sig fram likt guldletare som lutar sig över en bergsbäck på jakt efter den gyllene kunskapen gömd bland oförnuftets grus, osäkerhetens sand och vidskepelsens åttabenta och håriga simmande små tingestar.
Till och från reste någon sig upp och sa saker som " Hurra, jag har upptäckt Boyles tredje lag" Och då visste alla var man stod. Problemet var bara att okunskap var så mycket mer intressant, i synnerhet den stora fascinerande okunskapen om de väldiga och viktiga tingen, såsom materia och skapelse. .... Så istället för att ägna sig åt riktig vetenskap ( som till exempel att hitta den där förbaskade fjärilen, vars vingfladder är upphovet till allt de oväder vi haft på senaste tiden och få den att sluta fladdra) började vetenskapsmän plötsligt tala om hur omöjligt det var att veta något och att det egentligen inte fanns något man kunde kalla verklighet att veta något om."/ Citat från Terry Pratchett ur Häxor i faggorna.
Detta tycker jag flummande humanister ska betänka, för om man kommer fram till detta betyder ju det att deras yrke inte borde existera, för de försöker studera något som inte finns. Vi kan lika väl starta en institution för studier av tomtar.
Men om vi försöker bevisar att vi inte existerar och får rätt i den frågan skulle vi upptäcka oss själva svävande i den tomma rymden. Så varför försöka bevisa något sådant? Det kommer bara sluta olyckligt.. Over and Out från Pratchett studiernas lååånga fredag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar