En fast punkt i röran

Just nu funderar jag ganska mycket kring vilka personer jag kan låta ta vilket ansvar, jag ska ju två veckor framöver ha ansvaret för ett hundpensionat och 7 hästar.. majoriteten ska gå på bete visserligen och jag tar så många hundar jag vill och kan. Mina frivilliga medarbetare under vissa tider, troligen mest på kvällarna och när det kommer till hästarna är en 14 årig tjej och en hårt arbetande moder till x-antal barn. Båda äger en vardera av hästarna så självklart vill dom hjälpa till så gott det går med sina egna hästar.

Det kluriga i situationen är vad jag kan begära att vem gör, 14 år så vill man vara stor och få bekräftelse, man vill hjälpa till men kanske inte riktigt hela tiden. Är man hårt arbetande så gör man så gott man orkar och klarar av.
Det är nu jag förstår varför jag inte arbetar med högstadie elever.. för antingen är dom vuxna eller barn. Och det inom 20 minuter.
Jag är ju den som är huvudansvarig men egentligen inte för deras djur mer än att se till att dom har bra med mat, skydd och den omvårdnad dom behöver.

Jag kan ha otroligt dåligt humör när någon stressar mig och står och hoppar och studsar och frågar "Kommer du nu då?", "Vi väntar på dig!". Ja och? Antagligen är det jag gör nu mycket viktigare än det du väntar på att jag ska göra annars hade jag inte prioriterat på det sätt jag gör. Barnsligt men ifrågasättande är inte min riktiga favorit, och att ha ett extra samvete som pratar in i mitt öra hela tiden gör mig inte glad. Barnsligt av mig och jag får väll ta och växa upp kanske lite. Eller lära mig att sätta gränser först för mig själv, alltså inte bli irriterad och sen för andra kring mig, förklara varför jag gör som jag gör.
Ett barn och en besserwisser är det jag det?

Det är tur att man blir utmanad i sin vardag så man utvecklas lite på flera plan ;), för jag har ingen fast punkt just nu där jag kan sjunka ner och bara vara Lisa. Därför blir det svårt för mig ibland att hitta lugnet, allt är stressande, absolut allt. Från morgonen när jag vaknar och funderar vart är jag, vad är klockan. Tills jag går och lägger mig och funderar, vad har jag sagt idag och vem har jag stött mig med nu. På en liten ort är det svårt att inte stöta sig med någon.
Jag behöver andas in och andas ut när jag känner att de rycker i ögonbrynet, rycka på axeln och gå vidare.