Svensk, kvinna, lärare och 25 år.. standard mönstret brutet.

Kommer ihåg känslan när jag sätter mig på tåget till Jönköping efter att ha landat i Göteborg från Edinburgh och möter på ett helt gäng svenska unga killar som ska ut och tågluffa, speedade och laddade, och jag själv hade inte riktigt accepterat att jag var i Sverige igen.. Gud vad jag hatade att vara i Sverige just då, man "visste" hur folk skulle reagera/tänka, man "visste" hur saker fungerar och man visste "hur" man skulle göra saker på det enkla sättet.. Utmaningen var som borta..allt var bara en stilla lunk igen och äventyret mycket litet.. och när äventyret var litet så blev friheten inskränkt, här var man svensk och kvinna, en standard profil. Lägg där till lärare och i tjugofemåring så fanns det listor över hur jag "är".

Det är kanske därför folk kan reagera så olika på mig och vad jag säger och gör, för listan är inte riktigt anpassad för någon som har en direkt koppling mellan mun och tanke. Eller någon som faktiskt inte backar ur utan hugger tag i saker...
I veckan var jag på en föreläsning, hamnade bredvid en dam i åldern mellan 40-50 och framför någon som jag träffat 2 gånger tidigare. Bara när jag tittade ut över alla lärare från härjedalen som var samlade där inne så slog en sak mig.
"Undrar vad genomsnittsåldern är här inne?" Sa jag lite halv högt utan att förvänta mig något svar..
Kvinnan brevid mig vänder sig om och tittar bestört på mig " Men vilken konstig fråga att ställa!?"
Min första tanke var Opps hon skäms för sin ålder, min andra tanke var, varför är det en konstig fråga.
Så jag svarar med mina ack inte så logiska svar.
"Inte för någon som är 25." Och ler nöjt mot henne, hon upprepar förvånat mitt svar och vänder sig om igen som hon funderar på det.
Kvinnan bakom mig förstod nog precis hur jag tänkte för hon svarade snabbt " Mellan 50-60, så om tio år har du massor av jobb att välja på!". Också skrattar hon. Jag hugger chansen att förklara mig. "Ja det var ungefär så jag tänkte, att det kommer bli tomt på många platser!"..

Där någonstans visade kvinnan bredvid mig att jag absolut inte passade in i schablonen för en lärare i 25 års åldern, kvinna och svensk.. Men det är ofta så.. Jag gillar det ibland när folk blir chockade över vad jag sitter och tänker på, när dom inte är beredd på en rak fråga, eller när dom börjar tänka i nya banor, diskutera dom där sakerna vi alla egentligen tänker på men inte pratar högt om.
När jag var utomlands var det ingen som bedömde dig, och gjorde dom det så var det inget att bry sig i för vad vet dom om svenska kvinnor, lärare och 25 år. Kanske är dom alla så här, kanske är det något dom missat!

Idag vet jag inte egentligen vad jag vill berätta, vad mitt liv kan tillföra alla andras. Så egentligen borde jag inte skriva, bara sitta här och vara       ...tyst..

Det är så långt ifrån vem jag är så det hade ju knappast hänt.

Tystnad är för dyrbart för att slösa det på en blogg.

Vilka projekt snurrar hjulen den här veckan, jag skriver ytterligare ett manus, manusförfattare trodde jag aldrig att jag skulle bli, men tack och lov enbart för små skolpjäser.

Årets tema, ack så välkänt, låt oss resa jorden runt.

Men låt oss göra det till en parodi!

Självklart har vi den intelligenta akademikern från uganda, den mycket skolade indiska läraren, den kinesiska läkaren och ja amerikaner dom får stå för humorn. 

Vad har man dom annars till?

Europeer vi är den ständigt okunnige, som kan allt,

It's funny because it's true..

Vem ska vara boven?

Hur ska de sluta?

Hur ska vi lyckas få upp det här på scenen med barnen..

Ja återkom 3 veckor innan jul så vet ni..

Sen så reser vi norrut på fredag, försöker se de som en äkta roadtrip, avfärds tid okänt, ankomst tid ännu mer okänt, första hållplats Umeå så klart..

Därefter får vi se hur långt hjulen tar oss..

Läste igenom min egen blogg för första gången på länge idag, slogs av hur ofta jag påpekar min egen lycka och skönhet, undrar om det är för att det är sant. Eller för att jag försöker göra det sant genom att återupprepa det igen och igen.

Men det är så många olyckliga, osäkra, ensamma, deprimerade och sorgsna människor därute som skriver.

Och ingen som läser, så jag kände för att ha en period av happiness och ingen som läser.

Bara för att den här bloggen är barntillåten skrivs inte alla mina tankar.

Inte alla mörka små hemligheter rotar sig ner här

Oftast bara en glimt av dagens sanning.

Som är morgondagens lögn.

Snacka om en klyschig mening...

Just nu sitter jag och funderar vad jag gör om 10 år, har jag gett upp min frihet för något annat..

Rotat ner mig och är sisådär lycklig med en människa som duger.

Eller jagar jag fortfarande det ultimata livet

Är jag i Bolivias djungel eller i en förort utanför Östersund.

Är jag lycklig, om inte och jag råkar läsa det här.

SLUTA NU.

Det finns ingen mening att du som 35 åring inte ska försöka skapa den idealiserade världen du tror på nu.

För någonstans tror jag på att den värld vi accepterar runt om oss är precis så som världen blir.

Om vi väljer att inte acceptera vissa saker

Vara ärliga med oss själva

Och fundera på saker som sker kring oss

Så blir det bättre

Så ge inte upp.

Igår gjorde jag en analys över mig själv

Varför jag tände en låga efter våld och hat vid en viss stund.

Vad som föder en sådan känsla när du egentligen aldrig skulle kunna tänka dig att agera så.

Följande ord dök upp i en ganska kort analys: vanmakt, kontroll brist, sorg, hämnd och allt detta grundas i en känsla, rädsla.

Rädd för att det åter ska ske, rädd för att folk skulle tro att de är tillåtet att agera så här, rädd för att det ska hända igen pga att jag inte agerat just med våld, det mest uttrycksfulla sättet att säga ifrån som vi har.

Flight och fight, det mest basic du  kan komma med i en mänsklig själ.

Så någonstans gror allt våld, känsla att våld behövs, att finna nöje i en tanke av våld, i en rädsla.

Vi räds det som kan göra ont, vilket vi vet av erfarenhet.

Eller som vi tror kan orsaka smärta.

Kan vi inte fly vill vi kämpa för att inte hamna där.

Men vi är inte stenåldersmän längre

Och tur är väll det

Fast ibland kan man tvivla när man tittar på vissa nationer...

Second time around

Det här är det andra inlägget för dagen, men med den fuktiga kalla luften som susar in runt mina fötter, kapten röds underbara texter som slickar mina sår så känns det här mer publicerings bart än de tidigare.

Hunden har fått en promenad i de blöta gräset, en fluga surrar runt mina öron och hamnar udda nog i min urringning.. Efter lite svordomar och omkring hoppande är det nu en x-fluga. 

Det här är en dag som började med ett leende, älskar att ligga i min säng och bara njuta av att känna hur kroppen sträcker ut sig, alla muskler spänner sig och man känner sig så skönt utvilad och vacker. 

Den övergick till ett utbrott av ilska som jag väll i efter hand inser kanske inte behövs, livet straffar vissa direkt andra får leva med sin dumhet hela livet. Och med den tanken kan man susa vidare i lördags morgonen.

Det är svårt att skriva det jag vill säga om idag.

Försmådd ja.

Dumpad ja, för sisådär 2 månader sen, men inte arg längre nej.. 

Jag går vidare med mitt liv och älskar det och troligtvis gör du det också. Fast skillnaden är att jag tror inte du är lycklig, möjligen för stunden. 

Jag tror i grunden sitter det en olycklig person som inte kan leva med sina egna tankar för sig själv, ensam, utan kräver andra för att inte krascha ner i det där djupet som omger allt som du tänker. 

Du räds tankarna som din själ vill berätta om dig själv, känner inte igen den person som din hjärna vill presentera för dig själv med den person som du vill vara.

 

Så du kräver en kärlek, spelar ingen roll egentligen vems kärlek, men du behöver veta att det finns någon som håller dig ifrån det där. Det du inte vill möta själv.. någon som berättar för dig att nej det är inte alls sån du är. Men i ensamma stunder kryper saker fram ur mörkret.

I det mörkret du räds har jag lärt mig en sak som du kanske aldrig kommer finna, i slutet när det bara finns mörker kvar, så är det bara du och inte någon annans gyllende trådar som kan lyfta dig ur det. 

I det mörkret måste man vara sin egen, kunna se sig själv i spegeln och stå för allt du gjort, även det som skadat och sårat andra. För där kan du inte gömma dig.

Men självklart behöver det inte vara så med dig..

Dock har jag varit där, och numera kan jag leva med allt jag gjort, erkänna det som en del av mig och se vart den vägen ledde mig. If Life gives you shit, grow flowers...

Shaking thrue my spine, Now I'm dreamin on..

Imorgon ska enligt någon lite fluga som viskat i mitt öra mitt ex från det senaste "vad det nu var" förhållandet på ett år, gifta sig. Det var mer än 4 år sen det tog slut, men ändå blir man lite förvånad hur långt människor kanske har tagit sig..
Det är tills man dragit in luften en eller två gånger och jämför sig själv från när man var 21 tills nu.. och inser vad långt man själv har kommit..

I första hand vill jag säga att jag hoppas dom blir grymt lyckliga, grymt trevlig kille och hoppas livet blir som dom tror.
Sen vill jag i all egoism lämna det spåret.
Jag har två ex i mitt liv, båda är numera förlovade,vet inte vad det säger om mig men efter mig verkar dom veta vad dom vill.
Själv susar jag vidare och försöker hitta mig själv i allt det som blev kvar, idag är jag grymt glad och lycklig. Jag är så glad i mig själv att jag är nästan narcissistisk, älskar mitt liv. Inga möbler, bara en massa kläder och en bil samt en "packnings lagom stor hund"  gör att jag alltid kan röra på mig om jag hittar ett nytt äventyr, men det är inte alla som kan gå ut en dag och bara se berg (riktiga berg), skog och luft som gör en hög. Så mycket syre känns det som att det är här.
Det finns plats för mig, att vara mig själv, kreativ och lite flummig... Det finns tid att slappna av, för du kan inte riktigt stressa här. Det finns äventyr om man vill ha dom..Okej vi har kanske lite brist på folk men ibland är det bara en fördel.. Hur ska jag annars kunna vara flummig och sitta på en sten i skogen med en bok utan att folk tittar på dig med en konstig blick.. Eller prata med en förbi flygande fågel om hur vackert livet är, fånga grodor och spana på fiskar.

Eller gå och sjunga för mig själv till min MP3 utan att någon ringer efter psykvården, vandra natten igenom en kall vinter, titta på norrsken, ligga i en snödriva och räkna stjärnor. Bara ta mig själv och göra det själen skriker efter just då. Om det så är spåra björnar för adrenalinet eller bada fötterna i en kall vårbäck tuggandes på ett blad njutandes av de första varma solstrålarna med gräset under min rygg..

Här finns det en så stor frihet att ibland får man skapa sina egna regler för att inte bara sväljas upp av det helt gränslösa. Och det gäller allt från mitt jobb till min övriga tid... Go with the flow kan verkligen inte vara mer verkligt än det är här, idag är vi trötta på klassrummet,böcker och pennor så vi kräks, ja bra då kan vi dra på stövlarna och utföra lite utomhus lektioner, eller idag ösregnar det, vi flyttar den där idrotten till imorgon och gör den där laborationen som smäller, som vi sen diskuterar, eller går in på förskolan och övar på att läsa högt inför andra.. Allt är kunskap du måste bara se på det från rätt vinkel..

Så här vill jag se på det som hänt och skapats under året, blunda för den dåliga våren, kalla sommaren, långa hösten innan snön faller, och se det som är så speciellt här. Den dag jag går ut och bara känner frustrationen växa över det här stället, hur jag äcklas av avståndet till andra och söker med mitt hjärta något annat då får jag ta min lagom stora hund och flytta antar jag..
Men inte idag.. nej inte idag..

Sömn, en bristvara visar det sig..

Ja, sov inte mitt på dagen, drick kaffe vid sju, gå en 1,5 h promenad och ät middag vid 10 om du tror att du ska sova sen.. För så fungerar inte livet, inte mitt i allafall. Inatt blev sömnen totalt 4h, efter 5h vridande, vändande och funderande.
Jag upplevde frustration, min hjärna fick panik när jag väl började somna in för den var rädd att jag skulle glömma allt det där viktiga jag funderat på, som titlar på bra låtar, vad jag skulle säga till kollegor och hur snygg jag är också vidare. Det var som att min hjärna var 1 person och jag (min kropp) och resten var en annan.. Inte det roligaste. Sen hade jag stängning på jobbet så för att inte somna in direkt när jag kom innanför dörren blev det tvunget en jogging runda, den segaste på flera veckor, klister i skorna inget sug och låg energi nivå.

Jaja så är de ibland, men inte allt för ofta för mig, så för att garantera en trött hjärna och kropp ikväll så ska de nu dessutom städas.. Men alla vet vi vad som egentligen har den absolut bästa effekten på en överladdad kropp, surt att det är så hemskt tråkigt att göra själv bara .. Det problemet måste ju lösas någon gång..

Over and Out från en pigg pilot.. Eller kroppen är i alla fall det..inte hjärnan ^^