På en trappa vid en tall..

På en trappa vid en tall sitter en liten själ.
Tystnaden susar runt och avbryts bara av en hackspetts hårda skratt.
Snön virvlar mjukt som anddun i himlen.
Kylan är skarp mot kinden.

"Om" tänker själen.
"Om det här är allt jag minns från den här tiden"
"Då ska det vara ett minne som ska tysta arga elaka röster som river och sliter i mig."
Suckande och smått leende solar sig själen i det bleka solljuset som strilar genom en grafitgrå molnbank.
En liten stråle letar sig allra längst in i dom mörkaste vrårna.
Torkar dom allra tyngsta tårarna.

"När" tänker själen.
"När min kärlek är som tyngst och känns så långt borta från mig."

"När det här är allt jag minns ska jag njuta av den värme som smekt min kind."
Tyst lyssnar den bleknande själen på viskningarna i vinden och låter den leka med håret.
Så går vi in och glömmer den dagen..
Varför skulle vi njuta nu när vi alltid tror att vi kan njuta en annan dag..
Själen gick in men jag sitter kvar och njuter än.. 
Det blev så lugnt och skönt..