Don't let me get you..

Alla här vet vid det här laget att ett antal personer har passerat den här dörren och ingen har blivit kvar särskilt länge. Men jag hatar när jag börjar skymta ett mönster.

Mönstret är så som följer.
The happy moment
 Flörtande som får öronen att rodna. Man är social, det är peppande som fan och mitt självförtroende skjuter något extremt i höjden av allt det intresse som visas. Vi pratar eller skriver i mängder, jag får tydligt förklarat för mig att wow, du är verkligen någon jag gillar och vill lära känna mer. Det finns ingen mer intressant person just då i det ögonblicket verkar det som..
Vilket i min cyniska hjärna just nu betyder ungefär detsamma som "Låt mig klä av dig naken och leka lite i mörkret."

The almost happy moment
Det här stadiet inträder efter 2 eller kanske 3 träffar, efter the first sexual contact, vi ses, leker som barn i sängen, träffar vänner och hittar på äventyr. Det här stadiet kan pågå i 1-2 veckor eller nästan 1-3 månader.
Efterhand börjar man inse att okej, det där beteendet var kanske inte helt okej, men jag kan acceptera det för jag tycker om personen.
I regel är jag mer tolerant än jag borde, vilket jag har lärt mig den hårda vägen. När dom "inte-helt-okej" beteendena är fler än dom "okej-beteendena" har jag numera lärt mig att säga ifrån.
Vill ni ha exempel?
Nej det är inte okej att...

• Låta mig åka 30 mil för att sen vara barnvakt åt någon som är sjukt bakis och sen ska hänga med sina vänner.
• Låta mig åka 30 mil för att sen låta saker krypa fram om hur synd det är om honom att han inte känner något längre.
• Backa ur att träffa min familj/vänner en kvart innan.
• Spendera alla morgnar (klockan 4) från maj-oktober i skogen.
• "Glömma" bort min födelsedag och allahjärtansdag, samma år.
• Inte dyka upp på fester hos mig när så förväntas av alla mina vänner
• Bara sticka för ett nytt säsongsarbete utan att säga "hej då" när pendlingsavstådet är 1h och snabbt ökar till 6h.
• Använda mig som booty-call när man själv kan röra på häcken precis lika mycket som jag.
• Låta mig hämta upp dig 30 mil hemifrån för att du inte riktigt hade tänkt igenom hur du skulle ta dig upp till mig.
• Ljuga friskt om hur man avslutar saker för "min skull", jag är inte dum i huvudet, jag hade avslutat det själv för "min skull" om jag velat..
• Avsluta ett förhållande och packa alla mina saker åt mig i vår gemensamma lägenhet innan jag kommit hem.
• Dra den fina lögnen om varför vi bara ses hos mig när du jobbar utomlands och har en lägenhet i en mellanstorstad i södra Sverige, jag fattar också att du är gift..
• Låta det ta två veckor innan det kryper fram att det inte "klickade".
• Först ljuga om att man är bortrest när man hör av sig efter 4år och börjar flörta när man egentligen sitter i fängelse och sen tro att det ska finnas ett stabilt förtroende mellan varandra, när man missar en sådan liten detalj..
• Tro att det ultimata livet för mig är: hemmafru i en lägenhet i stockholms innerstad, sen fixa lägenheten efter att vi har avbrutit relationen och återkomma 5 månader senare med kommentaren "Jag gjorde ju allt för din skull!".. Mm men det här med kommunikation mellan varandra det kanska också ska fungera?

Det värsta är att det här är bara början..  Jag brukar ju säga att mitt liv ska vara en bok, efterhand inser jag att den här boken hade jag faktiskt vilja läsa just nu. Alla dom här sakerna är absolut inte från samma man, det är ett hopplock av flera och jag bara kände att det kanske skulle behöva luftas lite exakt vad en kvinna kan ha upplevt innan hon fyller 30..

Och jag har känslan av att det här är bara början, bring it on..

The very sad moment
Den finns alltid där, när man börjar känna tvivel över den andres känslor och hur seriös personen faktiskt är i sina intressen. Jag har faktiskt i alla mina "påbörjade-relationer/dejtande" de senaste 3 åren varit väldigt tydlig med att det är något seriöst jag är intresserad av och inget annat.
I början funderade jag mycket om jag var psyksjuk som började tvivla så snabbt vissa gånger på den andres intentioner, beteenden som absolut inte är okej, känslor som inte visas osv..
Men jag har lärt mig just under det här året, att den där första tvivlande känslan har en sund grund. Det är bara att dra isär fluff fluff gardinerna och ta ett steg tillbaka för att se lite klarare.
Jag försöker verkligen låta folk vara dem som de faktiskt är, jag blir galen om människor ska ändra på mig så varför skulle jag ändra på någon annan.

Sen kan det börja gå utför, i regel har man ju börjat bygga upp rätt många bra känslor till den här personen i det här stadiet.
Jag vill inte se, jag drar mig ifrån att skåda verkligheten i solljuset. Istället offrar man lite till av sin personlighet, mår lite sämre, tar skulden på sina egna axlar. Tills det inte går längre..
Det kommer ett stadie när motståndet är större än vinsten av att offra lite mer av sig själv. Då sätter man ner foten.
Försöker vara vuxen, försöker ta ett vuxet samtal med den andre och alla gånger utom en, har jag haft rätt. Det är något som inte stämmer..
Sen står du där P!nk – Please Don't Leave Me

Jag önskar att jag kunde vara Drama queen, arg, skrikandes och hatandes över att ha blivit så totalt lurad. Men jag gillar ju faktiskt dessa människor och vill inte tro det om dem. Accepterar jag att någon lurat mig, då är det jag som ska skämmas, det var jag som lät mig bli lurad.
Det dessutom av en människa som jag vill tro hade ärliga känslor för mig, nej jag blir aldrig en drama queen.
Inte förrän efteråt.. För mig själv..