Jag är inte rädd längre för vad ni ska se, kom och titta

Det här inlägget ska egentligen handla om hur bra jag trivs med mitt liv just nu, jag har spenderat 1 vecka med att vara sjuk och samtidigt försöka lägga en hel del tid på att träffa en underbar människa som nu har lämnat fjällvärlden. Bara för att ta vara på tiden innan den sprungit bort tillsammans med det instormande smältvattnet som rör om och ändrar om i världen runt oss.

Vilket känns som en humoristisk sak att säga när jag nästan bara har legat i sängen och kvidit av smärta.
Nu är jag behandlad mot min magkatarr, friskare, rastlös och irriterar mig mer på min ensamhet än jag gjorde som stackars sjukling.

Allt skriker vår här, snön rinner bort, fåglarna skriker ut sitt habegär i varje buske och i min kropp kliar det efter nya äventyr och jag blir bara mer och mer rastlös för varje plusgrad. Varje gång väderkartan kommer upp tittar jag på alla andra länder och tänker, men dit då, dit kanske vi ska resa.. Eller dit! Så jag missar nästan alltid vilket väder vi ska få om det inte bara är lokala väderrapporter.

Men i den här rastlösheten finns det ändå en trygghet i mig själv, jag ser tillbaka på de två senaste vårarna jag har varit här och inser att jag mer och mer börjar uppskatta mig själv. När jag lyckas med det då kan jag dessutom reflektera över alla andra människor runtom mig på ett annat sätt. En lärare har svårt att inte se alla människor som projekt som kan behöva lite hjälp och stöd för att "bli något".

Men jag känner mer och mer att jag fascineras av alla människor jag möter, alla dessa personligheter och historier som finns där, jag ser dom som faktiska personer och inte som projekt.
Vissa mer än fascinerar, dom trollbinder och jag kan inte sluta att vilja veta hur dom tänker, hur deras tankar vandrar och vad som får dom att vara dom. Jag som inte har något tålamod brukar ju då ta chansen att fråga ;).

Nej när man slutar vara rädd, och slutar tänka och lägga onödig tid på alla dessa tankar kring sig själv och hur andra ser på mig som person då hinner man plötsligt att se det där andra som finns runt omkring. Och vem vet vad som döljer sig i gruppen av människor.
En dag kanske det är ett annat hjärta där som vill dela allt det jag tänker och gör. Vilket är en hel del om jag ska vara ärlig..

Tomas Andersson Wij – Oroshjärta