Våren 2004...Min farmor

Under våren 2004 spenderade jag min påsk i Torup med min farmor. Hon levde fortfarande då och jag var 17 futtiga år.
Idag när jag ser blommor och slås av lusten att skissa dessa blommor fastnar alltid mina tankar hos henne.
För det var vad jag gjorde den där påsken, tecknade, jag kommer så väl ihåg hur jag letade bland alla hennes blommor och fastnade för en tunn tanig liten blomma, inte mer än ett strå med en ljuslila klocka längst upp. Så jag satt där i timmar, med den gamla klockan högt tickande i mina öron, med en doft av gamla böcker och ett varmt levande hus strömmande runt mig.
¨
Farmor var då så dålig att hon rörde sig med rullator men hon fick fortfarande bo hemma. Jag skäms nästan efteråt att jag inte förstod bättre och tog tillvara på tiden med den här underbara kvinnan. Visst förstod hon säkert att en 17 årig tjej hellre hade busat runt med dom andra tonåringarna och festat vilt alla kvällar på påsklovet.

Jag älskar att komma ihåg henne i trädgården, plockandes bort döda blommor med försiktiga fingrar, hur hon kunde namnge varje växt i sin trädgård och komma ihåg vad som växte där förra året. Hur hon gick runt med en vattenkanna bland sina stora hibiskusar i vardagsrummet och varnade oss för att pilla för mycket på blommorna som då kunde ramla av.
Eller hennes vävstol på övervåningen, där hon vävde alla dessa stora bonader, med små gubbar och vackra färgade stråk, en del så mörka och hemska och andra ljusa och glada.
Jag kommer så väl ihåg en stor läderinbunden bok, den om djurens alla sjukdomar, den står hos min far nu. Pärmarna är slitna men vackra, pappret är otroligt tunt och kan nog beskrivas som min bibel i unga år.
Ja jag sörjer att jag inte tog vara på den tiden mer men jag tror hon förstod, min farmor förstod mer än man trodde.

Jag skulle kunna skriva i timmar om hur spännande det var som barn att kliva ner i hennes källare, hur svalt och kallt det var, hur lukten av källare vällde över dig. När hela familjen sov över spenderade vi barn timmar under kvällarna och hittade på läskiga historier om saker som gömde sig i mörkret. Eller jag kunde hitta på historier och mina syskon fick bli rädda, vi skämtade om hur brorsans "råttfälle-säng" skulle slå ihop om natten och sluka honom. Eller hur den stora skrämmande hunden skulle komma krypande i mörkret.
Och alla sov vi där nere i källaren under dom manglade lakanen tysta som möss tills solen kröp fram och väckte oss med ljud från övervåningen. Doften av kaffe och farmor i sina skor som smög lite försiktigt runt på övervåningen.

Det är konstigt hur detaljer som träskor fastnar i huvudet, men jag kommer så väl ihåg dom, farmors träskor, vita med gummisula. Hur hon gick klädd i kjol, blus och strumpbyxor, jag kommer speciellt ihåg dom blåa kjolarna med de vita blusarna. De tunna strumpbyxorna runt hennes smala ben. Hur tunn hon blev efterhand i blusarna och hur hon nästan försvann mot slutet.
 
Vem var då min farmor, hon var en kvinna som tillsammans med min farfar arrenderade mark och drev lantbruk med massor av olika djur i många år. Jag kommer ihåg bilder ifrån när hon var yngre, och vi är rätt lika, långa men ändå inte taniga. Hon uppfostrade fem barn, förlorade sin äldsta son i cancer och skiljde sig senare från sin man. Hon var otroligt jordnära i mina ögon, bestämd men ändå förlåtande. Varför skulle annars lillebror komma undan med att äta köttbullar när vi andra fick fisk? Det fanns inte en enda växt hon inte kunde få att blomma om och om igen i sitt hem.
När vissa har gröna fingrar då måste den kvinnan ha haft ett grönt hjärta som blommade ikapp med växterna i hennes hem. Min farmor var nog min hjälte när jag var yngre, men jag har inte insett det förrän nu när jag är äldre.
Ibland försöker jag bortse ifrån att hon var helt klar i huvudet i slutet, när kroppen inte orkade längre. Det känns som ett grymt straff som hon inte förtjänade i slutet av livet.


Eller att jag inte var ner på begravningen, jag har varit ner till gravstenen i efterhand och bett om ursäkt. Den är där hennes äldsta son ligger så jag tror jag skulle kunna hitta dit i sömnen. Vi har varit där så många gånger tillsammans, jag, mina syskon, och farmor, bytt blommor och pratat med kyrkogårdsvaktmästaren. Sist jag var ner verkade han känna igen mig, han tittade länge på mig och verkade fundera på vart han sett mig innan.

Men idag 9 år senare kan jag verkligen uppskatta min farmor, mer än vad jag gjorde som upprorisk 17 åring med en stor frihetslust.
Jag hoppas att jag ärvt mer hennes namn och att jag kanske kan vara lika vis och ha samma tålamod när jag blir gammal.

Martha Tilston – Milkmaid