Våren 2004...Min farmor

Under våren 2004 spenderade jag min påsk i Torup med min farmor. Hon levde fortfarande då och jag var 17 futtiga år.
Idag när jag ser blommor och slås av lusten att skissa dessa blommor fastnar alltid mina tankar hos henne.
För det var vad jag gjorde den där påsken, tecknade, jag kommer så väl ihåg hur jag letade bland alla hennes blommor och fastnade för en tunn tanig liten blomma, inte mer än ett strå med en ljuslila klocka längst upp. Så jag satt där i timmar, med den gamla klockan högt tickande i mina öron, med en doft av gamla böcker och ett varmt levande hus strömmande runt mig.
¨
Farmor var då så dålig att hon rörde sig med rullator men hon fick fortfarande bo hemma. Jag skäms nästan efteråt att jag inte förstod bättre och tog tillvara på tiden med den här underbara kvinnan. Visst förstod hon säkert att en 17 årig tjej hellre hade busat runt med dom andra tonåringarna och festat vilt alla kvällar på påsklovet.

Jag älskar att komma ihåg henne i trädgården, plockandes bort döda blommor med försiktiga fingrar, hur hon kunde namnge varje växt i sin trädgård och komma ihåg vad som växte där förra året. Hur hon gick runt med en vattenkanna bland sina stora hibiskusar i vardagsrummet och varnade oss för att pilla för mycket på blommorna som då kunde ramla av.
Eller hennes vävstol på övervåningen, där hon vävde alla dessa stora bonader, med små gubbar och vackra färgade stråk, en del så mörka och hemska och andra ljusa och glada.
Jag kommer så väl ihåg en stor läderinbunden bok, den om djurens alla sjukdomar, den står hos min far nu. Pärmarna är slitna men vackra, pappret är otroligt tunt och kan nog beskrivas som min bibel i unga år.
Ja jag sörjer att jag inte tog vara på den tiden mer men jag tror hon förstod, min farmor förstod mer än man trodde.

Jag skulle kunna skriva i timmar om hur spännande det var som barn att kliva ner i hennes källare, hur svalt och kallt det var, hur lukten av källare vällde över dig. När hela familjen sov över spenderade vi barn timmar under kvällarna och hittade på läskiga historier om saker som gömde sig i mörkret. Eller jag kunde hitta på historier och mina syskon fick bli rädda, vi skämtade om hur brorsans "råttfälle-säng" skulle slå ihop om natten och sluka honom. Eller hur den stora skrämmande hunden skulle komma krypande i mörkret.
Och alla sov vi där nere i källaren under dom manglade lakanen tysta som möss tills solen kröp fram och väckte oss med ljud från övervåningen. Doften av kaffe och farmor i sina skor som smög lite försiktigt runt på övervåningen.

Det är konstigt hur detaljer som träskor fastnar i huvudet, men jag kommer så väl ihåg dom, farmors träskor, vita med gummisula. Hur hon gick klädd i kjol, blus och strumpbyxor, jag kommer speciellt ihåg dom blåa kjolarna med de vita blusarna. De tunna strumpbyxorna runt hennes smala ben. Hur tunn hon blev efterhand i blusarna och hur hon nästan försvann mot slutet.
 
Vem var då min farmor, hon var en kvinna som tillsammans med min farfar arrenderade mark och drev lantbruk med massor av olika djur i många år. Jag kommer ihåg bilder ifrån när hon var yngre, och vi är rätt lika, långa men ändå inte taniga. Hon uppfostrade fem barn, förlorade sin äldsta son i cancer och skiljde sig senare från sin man. Hon var otroligt jordnära i mina ögon, bestämd men ändå förlåtande. Varför skulle annars lillebror komma undan med att äta köttbullar när vi andra fick fisk? Det fanns inte en enda växt hon inte kunde få att blomma om och om igen i sitt hem.
När vissa har gröna fingrar då måste den kvinnan ha haft ett grönt hjärta som blommade ikapp med växterna i hennes hem. Min farmor var nog min hjälte när jag var yngre, men jag har inte insett det förrän nu när jag är äldre.
Ibland försöker jag bortse ifrån att hon var helt klar i huvudet i slutet, när kroppen inte orkade längre. Det känns som ett grymt straff som hon inte förtjänade i slutet av livet.


Eller att jag inte var ner på begravningen, jag har varit ner till gravstenen i efterhand och bett om ursäkt. Den är där hennes äldsta son ligger så jag tror jag skulle kunna hitta dit i sömnen. Vi har varit där så många gånger tillsammans, jag, mina syskon, och farmor, bytt blommor och pratat med kyrkogårdsvaktmästaren. Sist jag var ner verkade han känna igen mig, han tittade länge på mig och verkade fundera på vart han sett mig innan.

Men idag 9 år senare kan jag verkligen uppskatta min farmor, mer än vad jag gjorde som upprorisk 17 åring med en stor frihetslust.
Jag hoppas att jag ärvt mer hennes namn och att jag kanske kan vara lika vis och ha samma tålamod när jag blir gammal.

Martha Tilston – Milkmaid

My first not so sober one...

Ideer och tankar kommer enklare när man är ensam med en flaska..hm.. måste kolla.. just det ja Chapel Hill pinot noir rose, som jag fick i utflyttningspresent och därför nyttjar till mitt inspirations tema.
Wow så nu är det dags att skriva ner all dom där tankarna som man aldrig skulle säga nykter. Men mitt problem att jag har som inte några sådana tankar.. jag säger allt rakt ut oavsett om jag druckit eller är nykter. Men kanske är de dags för en reflektion över de senaste 4.5 åren i Umeå..

Imorgon lämnar man staden, för gott kanske eller så får man se, det kan bli en återflyttning.
Men samtidigt så tror jag inte det, jag brukar inte återkomma till gamla synder hur roliga dom än varit.
Tillskillnad från mitt flytt från h-stad för många år sedan så behöver jag inte skapa mig ett nytt rykte från min tidigare bostadsort. Umeå blev min första vuxna bostadsort, här slutade man vara 16 och galen. Man lade ner alla bus och tokigheter, lade dom till historien och trodde dom var försvunna likt förra årets snö. Men nej egentligen inte, man levde på dom och saknade lite vansinnighet ibland, men höll tillbaka, fann mycket goda vänner och byggde ett liv som innebar flytt varje år och fattigdom som bara studenter utan sponsrande föräldrar kan uppleva.

Så ikväll när jag skriver dessa ord skäms jag inte för den här perioden, det var 4.5 år av mitt liv jag alltid kommer vilja ha tillbaka, precis som alla andra år jag haft. Mitt första år spenderades i osäkerhet, boende på östteg med hästen nära men vännerna långt ifrån. Någonstans där i mitten klev Aron in och ett förhållande på gott och ont påbörjades, visst njöt vi möjligen av varandras sällskap men var vi någonsin riktigt kära? Det tror jag inte. Därav avslutades det hela 1 år senare och jag påbörjade mitt 1.5 år i Umeå.
Under den här terminen av sorg, tråkigheter och ledsamhet återfann jag tidigare vänner från insparken jag glömt, alla mina underbara manliga vänner klev in och därefter även mina älskade vänster vänner. Jag vet inte vad man ska säga mer än att ni gav mig livet åter under den terminen. Vem vill inte sitta längst bak i klassrummet och måla serier om föreläsaren. Skriva ut afrikanska barn och spika upp dom på väggen för att förstå vilka som skulle motivera oss.. och dricka whiskey när man konstruerar ck1 uppgifter.
Tack för att ha givit mig en alternativ syn på skolarbete, vem trodde de var ni som skulle göra det ;).
Sen vet jag inte vad som hände, jag flyttade till Obbola och blev av med biologerna, fann en ny verklighet och kom fram till att ja Obbola är väll helt okej men de kommer inte funka mellan dig och mig Obbola.
Visst du har underbar natur men en pappersfabrik som förpestar mitt liv och en granne som får mig att ringa brandkåren nja de motiverar inte mig till att stanna kvar.
Så åter till staden, nu till ett liv som vikarie, lärarstudent, och den ständiga singeln... inte för att mitt liv saknat män men dom blev aldrig långvariga...gud vet varför men dom dög nog inte riktigt..
Så var vi nu här, jag skriver på mitt examensarbete och flyttar från Umeå, under vägen har jag dessutom skaffat hund och insett ett flertal sanningar.. bland annat att sådana som jag är inte för alla men samtidigt kan sådana som jag fånga dom mest udda människor i mitt nät så varför ska man inte ta reda på vart den där udda tråden kan leda. Jag har alltid klarat mig innan så varför skulle de ändra sig?
Mitt mål med livet kommer aldrig vara att bli rik, är jag lycklig så räcker de långt..
För det är ett svårare mål än rikedom när det kommer till mig. Så nu återvänder jag till rötterna för att avsluta vissa trådar, påbörja nya och fortsätta väva mitt liv till den mycket komplicerade väv som påbörjades 2003 när jag flyttade hemifrån blott 16 år gammal.

Varför göra livet enkelt? Det är aldrig dom som blir ihågkomna!
Så låt oss starta ett nytt äventyr med samma huvudperson men med fler statister... det blir som MacGyver, något att minnas!

"Den grymmaste av sanningar" från Juli 2009

Läkta ärrs ömande minnen skrapar på mitt inre
En rädsla för vad som varit
En tanke på vad som kunde ske

Minnen av tårar, brända dagar och tomma dagar
Minnen av ett liv som försvunnit och ersatts av luft och sköna dagar
Varför skulle jag vilja tillbaka dit?
Varför skulle sånt ske igen?

Mina ärr och blödande själ talar om minnen jag grävt ner för åratal sedan.
Dem viskar med bilder av glädje och kärlek överskuggad av svek hat och förvirring.
Ett löfte givet av en kvinna ståendes i ruinen av vad en gång fanns, skrivet i tårar och döda timmar

Jag kommer ihåg en dröm som aldrig inföll, ett svek utan återvändo en kall natt.
Sista gången tänkte jag.
Ur askan reste sig den kvinnan som idag står här.
Sin egen och ingen annans nej Aldrig mer.

En orm har lagt sig runt mitt hjärta, sakta kvävs jag i ett vakum utan kärlek eller hopp till andra. Binder mig ner i min mörka håla, när mitt trots, mitt hat och min starka ande. Den talar genom min mun inför andra. Det finns bara en person i ett liv utan tilltro.

Den personen är inte du.
Jag stjäl ditt hjärta, leker med din själ, beräknar din uthållighet bara för att lämna dig lika tom som jag. Det kan inte kallas kärlek men absolut frihet.

Ingen kommer nära mig igen. I en värld för mig finns bara jag. Se vad världen skapat för mig att hämta ur, se vad livet lämnat kvar efter sig. Lär av den som vet och börja vara fri.

..Är man den samma idag?

I stunder när MSN plingar till och en person du inte har sett mer än en gång i ditt liv, men tycker är helt schyst och kommer ihåg som den enda av killarna som inte blottade sig i bastun den kvällen, så kan funderingen dyka upp, 3 år efter vem är vi idag? Är vi dem samma?

Antagligen inte, men det är fortfarande kul att man på något sätt har ett kul minne av varandra, det är då man börjar kolla kläder, kolla kilon och försöka se hur mycket man ändrats. Är jag fortfarande så där omotståndlig som jag var då? Är jag fortfarande den där modiga som brukade le åt pojkar och få ett leende tillbaka.. och kanske lite mer än så..

Okej omotståndlig kanske är att ta i, men jag saknar ibland tiderna när man vaknade i en säng på lördagen, somnade i en annan på kvällen för att på söndag kväll äntligen få sova i sin egen. Idag stannar jag upp, tystnar och säger Nej... skumt eller börjar jag bli mogen och tråkig?

Jo visst skulle jag kunna ha det så idag, men allt är helt plötsligt så komplicerat idag, man börjar alltid fundera på imorgon då? Bakis, dödstrött och okej så het var han inte...jag erkänner dem heta pojkarna kan till och med få följa med mig hem. Men nej man har tappat stinget, tror jag saknar mina wing womens, för vilka kunde göra Halmstad lika farlig som vi. Hem tog vi oss alltid och jag tror jag betalade taxi 1 gång kanske.. Nostalgi varför alltid denna nostalgi.

Vi har ju fortfarande finna närmare exempel från stockholms helgen, när jag skötte mig och blev bara klämd på brösten och inget annat..och det inte bara av män av någon udda anledning..men det betyder inte att jag inte hade chansen. Jag har bara blivit pryd som någon en gång i tiden sa. Det måste ändras för Jag kan inte vara pryd, då lurar jag någon tror jag..
Over Out från nya nostalgi tankar och gamla, för livet är inte slut om jag nu verkar tro det ;)