10 år sen!

Vem hade kunnat tro att man är där man är idag, 10 år efter att jag kom in på älskade Plönninge..
Som liten sextonåring, fullt beredd på att åka hemifrån och packa ihop hela livet och bara fara från den lilla byn i skogen. Bosätta sig på internat med dom andra en kort resa utanför Halmstad, bara 90 mil hemifrån.

Jag flyttade in på Skog, vi var minst 25 som delade kök, vardagsrum och allmänt stök. Vattenkrig, duschkrig och disk i hela köket med grön päls. Killen i frysboxen och skon i micron är fortfarande rätt klara minnen, precis som dagen man kommer hem och det är fil i HELA korridoren, verkligen hela! Gud vad det luktade jävligt trots städning.

Eller kvällen vi rumlat hem från stora Harplinge och somnat i soffan, skolan var utrustad med Securitas vakter för att minska ner den allmäna fyllan, blir väckt av en ficklampa och skrammlet av nycklar.. Nickar lite till vad nu han än sa, troligtvis något vitsigt om hur man mådde, och lindar in sig ett varv till i täcket och somnar om.. 

Och egentligen blev saker inte bättre när man blev äldre, ettan var ett ganska lugnt år i gymnasiet, tvåan blev en början på en rätt stabil relation och det tog väll tonen av det värsta, trean lossnade det mesta..
 Mycket dumheter men gud så jäkla roligt man hade ibland.. Och alla tog vi oss igenom gymnasiet..

Jag tror aldrig att jag hade varit den jag är idag utan att ha bott på internat med alla andra dårar.

Men varför jag skriver om det här är för att vi träffas med jämna mellanrum, i vintras var en underbar dam upp till mig! Jag brukar stanna förbi på vägen hem från mina resor söderöver hos alla olika människor, och ikväll kommer en helt magiskt underbar dam hit till mig!

Två år sen sist vi sågs men tid spelar verkligen ingen roll för oss, vi har umgåtts nästan varje dag i 3 år så 2 års uppehåll är väll en piss i havet ;). Vi plockar upp där vi var förr, och fortsätter framåt.
Det är vad vänner är, vänner som finns trots tid och förändringar.
Jag blir lite facinerad av hur saker bara kan fortsätta oavsett hur lång tid det var sist vi sågs.
Men Glad Midsommar på er där ute!

När saker inte blir som man vill...

Det är en sak att välja bort det man inte gillar, en annan att välja bort det du så gärna vill ha men inser att det kommer sluta i sorg och missär.

När jag inser att det här kan inte sluta så som jag vill, men jag brukar inte kunna ge upp...

I mitt liv håller man i något som en bulldog, tar chanserna man får och släpper inte något som jag så gärna vill ha. Men jag ogillar tanken på att göra om ett misstag bara för att stå med bitarna kvar av det jag så gärna ville ha.

Det är ett misstag jag gjort om så många gånger, jag pratar om människor, kärlek och vad man känner för någon annan.

Det var ett uttryck som fastnade "Man väljer dom pusselbitarna man vill ha och bortser helt och hållet från dom som inte passar, för man vill så gärna få saker att fungera."

Mitt pussel har ibland haft så få bitar och sakna en så stor del av himmlen att man kan tro att en konstant dimma har täckt mitt liv. Det är bara vitt, vitt av drömmar och tankar som inga bitar lyckats passa in i.

Men jag har en del av ett träd, en liten bit hav, kanske en liten bild av ett korallrev längst ner i ena hörnet där resten av gräsmattan borde vara och i mitten en bild av mig, skuggan av någon annan. Jag håller i små små trådar, en tub lim och en sax, mina bubblor av pussel, där en del av bitarna är mina och jag försöker få ihop dom andra bitarna från någon annan i mitt pussel.

Klipper formar om mina bitar, men inser att avståndet mellan bitarna inte går att fylla ut hur mycket man än klipper, det blir bara mindre och mindre bitar, men inte fler.

Någonstans får man inse att pusslet inte räcker, att det inte blir som jag vill.. Som vi kanske vill..

Så innan bitarna har blivit konfetti måste man vara ärlig med sig själv, pusslet passar inte just nu.. En dag kanske dom gör det, en dag kanske dom bara faller på plats.

Eller inte, det kan vi inte veta idag.

Vi kan bara veta att just nu passar inte pusslet.

Inte för oss.

Det gör lite ont i mig men vad gör man inte för att inte såra någon som inte förtjänar det.

För det gör varken du eller jag.