Ignorans kring vad som händer sen, för vem tänker på framtiden när nuet fyller upp varenda cell i din kropp.
I vissa stunder av den här fluffiga världen där varenda dag inte räknas, när varje minut eller timme inte har "något som måste göras" saknar jag stunder när min existens hade lite mer mening. Just nu existerar jag enbart för mig själv, jag har inget jobb, inga måsten och ingen mening förutom att vakna varje dag och genomleva ytterligare en dag av intet..
Eller det blir ju aldrig intet, det blir något eller mycket litet, inget planerat och inget jag verkligen måste genomföra, ingen effektivitet och ingen utmaning. Jag letar just nu efter det, en utmaning som jag kan känna ger mig lite mer av värde, något som gör att min existens just idag är viktig och kommer fortsätta vara viktig för mig. En utmaning som pressar mig lite vidare i vem jag är utan att vara för lätt...
Jag är inte gjord för att vara ledig, sökandes och undrande över vad jag ska göra nästa dag, låt mig arbeta och utmanas igen. Men nu är det bara 1 månad och 10 dagar kvar av min semester så snart måste jag väl vara i andra ändan igen ;).
Helt plötsligt förstår jag vart min impulsiva sida kommer ifrån, den del som ständigt ser en ledig helg, vecka eller liknande och tänker "Nu måste vi resa, vi måste åka...!" Rastlösheten pyr ur en en eld av sökande av något annat som kan fylla upp de tysta stunderna jag aldrig vill höra eller ha. Helt plötsligt flammar en stark önskan om förändring fram, för verkligheten räcker inte till som den är just nu. Sökandes, letandes vandrar man runt tills det inte längre går att gräva i dom gamla spåren.
Ge mig obanad mark och släpp lös mig, låt mig finna det som ni inte sett ännu, njuta av en detalj i det vi alla missar när vi springer från punkt A till B för att tillfredsställa våra instinkter av hem och trygghet. Jag har redan tillfredsställt behoven av trygghet så jag kan göra annat...
Föd mitt sinne med adrenalin, låt mitt hjärta pumpa hårdare för kicken av frihet.
Ge mig höjden och djupen av den mänskliga själen.
Ge mig sorgen och förlusten.
Visa mig hur depraverade vi i grunden är.
Låt mig smaka era ljuva läppar av äventyr och lust.
Låt mig hänföras av era klara blickar och se en del av er verklighet innan jag försvinner igen.
Visa mig vad som ingen annan ser, jag kommer inget att säga jag lovar.
För snart återvänder jag från en värld dränkt i ideologier och idéer till mitt hem där tanken har plats.
Plats att växa, längta tillbaka och se en annan skönhet.
För visst semestrar jag här i den kittel av liv som världen är.
Men på något sätt känns mitt hem isolerat från detta. Mitt tysta rum i kanten av ett berg, i djupet av en skog där lugnet sätter klorna djupt i dig för att enbart släppa dig när rastlösheten efter resten av världen blir alltför stor...
And then we run...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar