Jag vill stanna men det kliar i mig...

Imorgon lämnar jag Umeå igen, alltid lite samma tomma känsla av att man borde bosätta sig här..
Livet borde få fortsätta här, med mina vänner och alla gamla minnen. Lämna fjällen och bergen för den här tiden...

Alla dom här tankarna gör att jag får mer och mer panik inför när det är dax att åka igen, jag vill bara komma iväg snabbare. För jag hade lätt stannat. Stannat i Umeå för ett par år till..
Nu kliar det i mig, imorgon klockan sju kommer jag inte kunna komma iväg tillräckligt snabbt, innan jag får andra tankar och ideer om hur livet skulle kunna vara.

Oftast känns ju tanken att flytta någonstans oftast som en rosa fluffig dröm om hur livet skulle kunna vara, men jag har ju faktiskt bott i den här staden innan... Jag vet även hur det är i mars när isen ligger tät på gatorna och man bara halkar runt.. Eller i November när jag längtar efter 1m snö, decembermörkret är inte heller den bästa perioden.

Jag flyttade ju härifrån i längtan efter mer vildmark, jag valde därför att bosätta mig i den ultimata vildmarken... Nu önskar jag att mitt hem och fjäll låg mycket närmare den här staden.
Vi får väl se vad som händer helt enkelt...

Just nu kliar det i mig, imorgon åker jag för att om två dagar längta tillbaka hit och till alla människor.

See you soon people!