Någon typ av förändring pågår, inom mig...

Något stämmer inte, det ömmar i själen, kliar i gamla sår, jag känner mig orolig, nervös och öm i själen.
Om jag sitter still för länge springer det ikapp mig.
Det gäller att hålla igång, gör något, hela tiden...
Kom ihåg att äta, fast att du inte är hungrig.
Kom ihåg att sova fast att du inte är trött..

Stå  inte still
Sitt inte stilla utan att ha något i dina händer.
Tänk inte
Låt inte saker komma ikapp.
Min hjärna springer från något och jag ser inte vad det är.
Jag vet inte längre, kan jag gömma mig ifrån det?

Varför känns rädslan för det okända som förföljer mig som störst i ensamhet?
Varför dränker sorlet av andra människor ut tanken som försöker väcka mig.
Jag letar i alla gamla hål
Ligger det här?
Är de det här jag inte orkar med längre?
Är det detta jag saknar?
Men inget räcker till, den finns fortfarande där.

En ömmande kliande känsla i magen.
Som en obehandlad sorg som väntar på att sticka till och lämna mig i ruiner av mig själv.
Jag kan inte vara lycklig för jag kan inte slappna av.
Det är sekunder av lycka sen ligger tanken där igen.

Ogripbar töjer den mitt sinne
Äter mitt psyke
Och jag kan inget göra förrän den bestämmer för att visa sitt riktiga ansikte.
Är det...
Ensamhet?
Sorg?
Misslyckande?
Alla er borde jag känna igen...
Så det kan inte vara ni.
Vad är du som försöker äta mig och dödar mitt fokus.

Kom fram
Snälla... för jag måste få vila snart.

Som det är ibland så hamnade jag just här...I ett hus i skogens slut.

En gång i tiden bodde en ensam ung kvinna i en liten by.
Den lilla byn låg under de höga molnen, på kanten av en bergssida med en klar kall sjö som speglade livet hos alla de människor som andades den kalla luften där under molnen.
Oftast var sjön blank, lugn, aldrig varm nog för ett bad men en livsgivande källa för de ömma själar som speglades varje dag i dess djup.
De som gjort ont, väntade på isen innan de vandrade ner till sjön, som för att fly från de onda de själva såg där i vattnet. Isarna kom och gick, bar människorna under den bistra vintern till bergen på den andra sidan.
På våren brast den upp, bar med sig resterna efter en lång vinter och rensade den lilla byn från mörker.

Men en dag flyttade den unga kvinnan, sjöns vatten fylldes av vindar, den svalde själar som försökte vandra över dess tunna isar.
Den unga kvinnan försvann, flyttade till en by som fylldes av en stjärnklar himmel i ett hus i skogens slut.

Huset, kallt, tomt och slitet hade saknat en själ i många månader. Tyst varje morgon klev hon upp. Tände i köksspisen och tittade ut över ängarna som rann ner mot den stora sjön långt borta. Sakta började värmen stiga i huset, husflugor och spindlar delade med sig sin varma närvaro och påminde om vackra sommardagar igen.

Tyst tjänade kvinnan huset en tid, för att en dag komma hem och se huset leva igen. Där under stjärnhimlen, på en snöfylld trapp, i skogens slut stillnade äntligen den klara sjöns vatten och lugnet sänkte sig. Tyst satt hon kvar och såg åter livet klart.

"Som det är ibland hamnade jag just här..." tänkte hon tyst.