I väntan på vad?

Hur många koppar te måste jag dricka ikväll för att sluta?
Sluta tänka och vänta på att livet ska hinna ikapp
Sluta fundera över om mitt liv duger
Sluta vara så jäkla destruktiv i vissa stunder
Bara ge världen fingret och fortsätta som vanligt

Konstatera att rebeller inte lever för andra och inte för sig själva
Alltid denna väntan, detta glapp av ideer när hjärnan laddar upp irritation och skapar handlingskraft ur all irritation.
När man bara presterar under press så leverar livet också bara under psykisk irritation, det är då dom livsavgörande besluten tas och saker går åt helvete.

Vissa dagar vill jag ha ett hus utan varmvatten, utan el och långt ute i skogen... Med plats för ideer och tankar, ingen som hör dig skrika eller undrar vem galningen som glor på en sten i 20 minuter är.
Men sen konstaterar jag att jag bryr mig ändå inte i vad folk tycker och ja jag sparar ju på el här så varför inte bara stänga av den. Och längre från verkligheten kan man inte befinna sig än vad jag gör just nu.

Just nu kliar det i mig som alltid på våren, man vill starta upp allt och göra stora planer inför sommaren och för hösten. Se hur livet kommer bli så där jäkla underbart och allt löser sig.
Ye right..
Ett visst mått av stiltje och general error i mitt liv verkar stå lite i vägen just nu.

Det är varför man finner sig själv talandes till sin dator, eller snarare till spotify, i frustration över att saker inte riktigt gör som dom ska när man försöker lyssna på U2 – I Still Haven't Found What I'm Looking For

Inte människor heller vilket egentligen är grunden till att man från början pratar med en dator och inte med en människa. Elektronik kanske inte kan tala men dom lyssnar åtminstonde när man i sin irritation dödshotar dom för deras inkompetens att fungera som det är tänkt.

Nu kanske inte människor kan fungera som "dom är tänkt" för det förutsätter att det ska finnas en större mening med allt och oss, vilket jag inte riktigt tror på.. Men ibland, hur egoistiskt det än låter så kunde dom få fungera så som jag hade tänkt.. bara lite, bara för 1% av tiden i sitt liv.

Men Nej. Man funderar om personer som Stalin, Hitler och Reinfeldt någonsin tänkt samma sak när saker börjar barka åt h*lvete,
"Åh varför kan inte människor inte bara fungera som jag hade tänkt".
Helt plötsligt finner man en viss glädje i att folk inte fungerar som andra hade tänkt, eller vi får hoppas på det till nästa val.. så slipper Reinfeldt fundera mer på det om vi har tur.

Nej U2 – Pride (In The Name Of Love) har aldrig fungerat, och då menar jag bara låt titeln. Det är bara att vräka ur sig sin själ öppet inför skottlinjen och hoppas att delar av den kanske kan återvända utan allt för stora hål, för satsa och förlora är ett genomgående tema.
Bara för att repetera ett väl använt citat från Ligga i P3.
"Jag är inget bombnedslag men jag duger i krig".
Sen har sverige inte varit i krig på x-antal 100 år, vilket talar för sig själv om mig och mitt kärleksliv.
Nu ska jag ut och rota efter huggorm, eller något annat som är mer levande än kylan i min tomma stuga.
Over and Out

Kvinnor är löjliga... MEN

Män är ännu löjligare. Annars hade ni inte haft med kvinnor och göra eller hur?
Nej erkänner att jag har tråkigt och har inget annat att göra än skriva utdragna ointressanta reflektioner till tonerna av My Chemical Romance.
Dagen slutade ganska bra, ny artikel medföljde att jag inte behövde plåga mig igenom en intervju idag. Och imorgon är vi för upptagna för det.

Åter till de ack så långdragna referenserna. I'm not afraid to walk this world alone, en text snutt ur ytterligare en sång som susar förbi. Vem kan vara rädd för att spendera livet ensam? För är du egentligen någonsin ensam eller är ensam bara ett sinnestillstånd? Ett tillstånd som medför att du känner dig utsatt och plågad. Människor är ju gruppdjur så ensamhet är sällan uppskattat. Men samtidigt kan jag gilla att vara ensam när den är självvald för då vet man att i andra ändan kan man alltid välja motsatsen, att inte vara ensam.
Sen har vi det här väntandet vid telefonen som jag vet att inte enbart ett kön håller på med. Kvinnor och män är lika stora suckare och uttalar sig lika ofta kring "Oh varför ringer hon/han inte" så efter en googling och ha läst en hel del trådar om hur himla hemskt det är att vara en sån som väntar vid telefonen så kan man börja fundera.
Varför är det tragiskt att göra det? Är det för att vi visar ett beroende till en annan person, ett skrämmande beroende som vi inte vill göra offentligt oavsett hur mycket vi hoppas till när det kommer ett okänt ljud någonstans ifrån, för det kunde varit mobilen med det där mycket efterlängtade samtalet..
Ibland kan jag tycka att det inte egentligen är särskilt tragiskt utan ganska sött, så länge det dyker upp bland båda könen och så länge det inte påverkar ditt sociala liv!

Varför blir vi så rädda för att andra är intresserade av oss? Varför skräms vi av saker som kan innebära engagemang? Eller är vi bara rädda om våra ack så fragila hjärtan.. Jag vet att jag är det.. jäkligt rädd!
Men sen väntar jag inte vid telefonen... Det är ju tragiskt.. jag råkar bara ha den liggande nära om den skulle råka ringa.. haha vilket bull shit man försöker slå in i sin egen hjärna.

So what happend när personen inte ringer? Ja i grunden ingenting det är ju själva problemet..
En vän till mig förklarade det här intressanta fenomenet som vi människor har, att en icke händelse kan medföra att vårt liv plötsligt blev sämre.. han ringde inte oh nej vad gör man! Hm ja i regel så känner man sig förnärmad, bortglömd och irriterad, för varför prioriteras inte jag högre än allt annat i hans liv? Men efter den där lilla diskussionen med en vän till mig så har jag ändrat inställning.. man gör ingenting för ingenting har egentligen förändrats!

Okej ja det kanske är ett tecken att de här är inte för dig/han/hon/er men du står fortfarande mitt i livet och allt annat finns kvar, eller så har bara telefonen dött eller personen lider av tillfällig senilitet.. eller är apfattig och har slut på pengar, har hänt mig mer än 1 gång.

Sen när personen väl hör av sig slokörad, för att förklara någon av ovanstående alternativ så ligger ens egen känslonivå långt ifrån det klassiska stalker euforiska tillståndet där man inleder ett samtal med ett " Oh nej det var ingen fara jag satt inte alls uppe och väntade på ditt samtal" fast i verkligheten var du uppe tills ögonen gick i kors och du kanske till och med grät en skvätt.

Du kanske till och med kan tänka separat från ditt hjärtas euforiska rörelser över att höra personens röst och klämma ur dig att du tyckte de var tråkigt att inte höra av personen men va fasen du har ju ditt liv så det var ju offret för din kärlek som gick miste på din uppmärksamhet inte tvärtom!.. vilket du inte hade sagt om du faktiskt tog det personligt att den andre inte ringde när du förväntade dig. Grow som balls people... för dom kan behövas.

Kanske är det egoistiskt att säga att leva för sin egen del är alltid nr uno men ska jag vara ärlig så är det mer attraktivt.
Men sen är ju allt sånt här bara ord, ord på en blogg och ja jag kanske inte alltid har det modet att agera så men på något sätt har jag alltid i grunden en känsla av "Fuck You om saker inte passar så dra" när det kommer till relationer.. för jag gillar mitt liv och har inte en tanke att ändra just det. Men du får gärna följa med och ge mig idéer till hur det kan utföras..och kanske kan vi göra gemensamma planer.. som räcker länge..
Over and Out från en tankfull kväll utan att jag väntar på att telefonen ska ringa..för nu är de för sent.. God Natt världen.