Jag e int bitter.. Grodor!

News; Jag ger upp, framöver dejtar vi inte för att på något sätt tro att den rätte existerar. Ska jag leva ensam så tänker jag åtminstone ha kul på vägen till ålderdom..
Visst jag gillar grodor men nu får det vara nog med pussande av grodor i väntan på prinsar.

Jag tror inte längre på prinsar, bara grodor, tills motsatsen är bevisad.
Det är inget fel på grodor och jag har aldrig varit rojalist!
Over and out.

När livet gick vidare

Under våren har jag i omgångar varit hemskt olyckligt kär i samma man, det gör mig sårbar och kanske lite mer känslig för andras kritik då jag är beroende av stöd från min omgivning när jag själv faller platt för granskning av den man gillar.
Detta har märkts tydligt då jag undvikit att ta beslut för andra och hållit låg profil för att vara mig. Under midsommar helgen ledsnade jag på den tragiska brutna person jag var, tvingade mig att ta mig i nacken, gråta en skvätt och gå vidare med lite mer pondus om möjligt. Det här kan inte ha gått väl hem med alla då jag tydligen lyckades starta en konflikt med 5 ord i en mening.

Då man inte kan bråka själv så inser jag självklart min del i det hela och har inte tänkt att föra den vidare, men samtidigt inte lägga mig platt den här gången. Det finns ingen annan som ser till mig och att mitt liv fungerar, att jag är lycklig och att jag inte blir trampad på. Så nu är vi tillbaka i selen igen, lika ärlig och öppen för allt möjligt och ställer dom svåra frågorna och analyserar människor igen. Alltid lika impulsiv, svår och lika rå ärlig som man varit innan.. Med alla problem som man orsakar med det också. Ja jag inser exakt hur svårt det är för andra när man inte smyger runt saker.. illa eller hur?

Jag har också flyttat, tagit körkort och köpt bil, hela livet lossnade på under 2 veckor! Jag har flyttat till en underbar liten lägenhet som jag älskar! Börjat planera för ett liv här och blir mer och mer kär i fjällen på sommaren. Igår öppnade jag dörren klockan 22 och en blåhake sjöng för full hals i den svala kvällsluften medan solen belyste bergen i bakgrunden. Det är magiskt här.

Idag vandrade jag en timme på fjället ovanför mig och njöt av 26 grader på fjällheden och längtade bara efter en hästrygg att sitta på där uppe! Nej den här platsen och människorna växer mig närmare och närmare och jag börjar känna mig tryggare inför min roll som lärare inför hösten, man kan ju inte göra mer än fel och försöka igen, det är fördelen med ungdomens tid, jag har orken och viljan att försöka och göra fel :). Eller nej jag har inte viljan, jag har inget annat val än att göra fel och rätta till det efter mig så de blir lite mindre fel!
Men jag hatar att misslyckas oftast.. men hur ska jag annars lära mig?
Jag måste bara tro på mig själv känner jag, tro att jag kan göra lite mindre fel!
Nej nu nattar jag ihop för idag och försöker göra livet lite mindre fel än vanligt ;).

I väntan på vad?

Hur många koppar te måste jag dricka ikväll för att sluta?
Sluta tänka och vänta på att livet ska hinna ikapp
Sluta fundera över om mitt liv duger
Sluta vara så jäkla destruktiv i vissa stunder
Bara ge världen fingret och fortsätta som vanligt

Konstatera att rebeller inte lever för andra och inte för sig själva
Alltid denna väntan, detta glapp av ideer när hjärnan laddar upp irritation och skapar handlingskraft ur all irritation.
När man bara presterar under press så leverar livet också bara under psykisk irritation, det är då dom livsavgörande besluten tas och saker går åt helvete.

Vissa dagar vill jag ha ett hus utan varmvatten, utan el och långt ute i skogen... Med plats för ideer och tankar, ingen som hör dig skrika eller undrar vem galningen som glor på en sten i 20 minuter är.
Men sen konstaterar jag att jag bryr mig ändå inte i vad folk tycker och ja jag sparar ju på el här så varför inte bara stänga av den. Och längre från verkligheten kan man inte befinna sig än vad jag gör just nu.

Just nu kliar det i mig som alltid på våren, man vill starta upp allt och göra stora planer inför sommaren och för hösten. Se hur livet kommer bli så där jäkla underbart och allt löser sig.
Ye right..
Ett visst mått av stiltje och general error i mitt liv verkar stå lite i vägen just nu.

Det är varför man finner sig själv talandes till sin dator, eller snarare till spotify, i frustration över att saker inte riktigt gör som dom ska när man försöker lyssna på U2 – I Still Haven't Found What I'm Looking For

Inte människor heller vilket egentligen är grunden till att man från början pratar med en dator och inte med en människa. Elektronik kanske inte kan tala men dom lyssnar åtminstonde när man i sin irritation dödshotar dom för deras inkompetens att fungera som det är tänkt.

Nu kanske inte människor kan fungera som "dom är tänkt" för det förutsätter att det ska finnas en större mening med allt och oss, vilket jag inte riktigt tror på.. Men ibland, hur egoistiskt det än låter så kunde dom få fungera så som jag hade tänkt.. bara lite, bara för 1% av tiden i sitt liv.

Men Nej. Man funderar om personer som Stalin, Hitler och Reinfeldt någonsin tänkt samma sak när saker börjar barka åt h*lvete,
"Åh varför kan inte människor inte bara fungera som jag hade tänkt".
Helt plötsligt finner man en viss glädje i att folk inte fungerar som andra hade tänkt, eller vi får hoppas på det till nästa val.. så slipper Reinfeldt fundera mer på det om vi har tur.

Nej U2 – Pride (In The Name Of Love) har aldrig fungerat, och då menar jag bara låt titeln. Det är bara att vräka ur sig sin själ öppet inför skottlinjen och hoppas att delar av den kanske kan återvända utan allt för stora hål, för satsa och förlora är ett genomgående tema.
Bara för att repetera ett väl använt citat från Ligga i P3.
"Jag är inget bombnedslag men jag duger i krig".
Sen har sverige inte varit i krig på x-antal 100 år, vilket talar för sig själv om mig och mitt kärleksliv.
Nu ska jag ut och rota efter huggorm, eller något annat som är mer levande än kylan i min tomma stuga.
Over and Out

Jag kan aldrig gör något enkelt...

Ibland tror jag att mitt liv är komplicerat för att jag själv aldrig kan välja den enkla vägen...

Jag kunde inte välja ett gymnasie nära min hemort utan vart tvungen att flytta 90 mil söderut..
När man sen bosatt sig i denna ort i 3 år så kunde jag inte välja att läsa vidare i närheten av mina vänner och mitt sociala liv. Jag packade väskan igen och flyttade över 100 mil norrut för att börja på ett nytt liv på en utbildning jag likaväl kunnat läsa där jag tidigare bodde.
Ett nytt äventyr i en ny stad..

Jag kunde sen efter 4.5 år inte välja ett jobb i närheten av min universitetsstad med mina nya underbara vänner utan utför återigen en flytt på 40 mil till ett helt nytt underbart ställe där jag inte kände någon alls.
Till ett jobb som min utbildning inte riktigt matchar men vad gör det?

Mitt kärleks liv går i samma spår.
Jag hittar alltid män som antingen bor på andra sidan sverige, sitter i fängelse, spenderar ett liv ute i fält tittandes på fåglar eller inte ens vet om dom vill ha mig.
Den sista kategorin verkar vara ett ständigt återkommande tema ironiskt nog i mitt kärleksliv. En gång i tiden var jag rädd och arg, men nu blir jag bara ledsen och konstaterar att sånt är livet... livet är inte riktigt gjort för sådana som mig.

Inte ens i en så enkel sak som hundval kunde jag göra det enkelt. Jag köper inte en slät liten valp av grannen, nej jag köper super lockig pälsbolls madam med äkta terrier temperament, vilket betyder att tillfällig dövhet och ett sinne för små fluffiga djur som inte är hälsosamt för dom små fluffiga djuren.. Hon har dessutom en förmåga att få med hela skogen, inklusive myrorna, i pälsen men jag älskar henne ändå.

Hela mitt liv har jag aldrig valt ut det som gör livet enkelt, men samtidigt ångrar jag inte en enda av alla dessa beslut. Ja det har varit mycket flyttande, krossade hjärtan och man slår pannan mot väggen med jämna mellanrum och frågar sig va fan har du gjort.
Men när det där går över så ja funkar det ändå..

Ibland tänker jag att när jag blir gammal ska jag ha ett levt ett liv som jag skulle vilja läsa om i en bok. Det ska vara spännande, sorgligt och innehålla tvära kast.

Jag kan aldrig göra något enkelt men kanske vill jag inte ha livet enkelt, jag vill ha det bra och vara lycklig och det kanske inte innebär att saker ska vara enkla för att jag ska behöva jaga ikapp det.
Frågan är om det är jakten efter lycka som gör mig lycklig eller tanken på att det kanske kan funka den här gången.. och sen satsar man..
Friheten att välja finns alltid där.
Petter – Krafter

Medvetet mentalt självmord.

Att läsa gamla kärleksbrev är verkligen ett mentalt självmord, speciellt när man vet att det du läser inte existerar längre eller är på väg bort. Det är som att frivilligt knyta upp ett rep och lägga det om halsen, varje ord gräver sig lite längre ner till psykets halspulsåder. Varje ton av kärlek, längtan och förhoppning svider som saltpetersyra i mitt hjärta. Sorg och hopplöshet dränker själen och en förödande tomhet där det som borde förtjäna dessa känslor borde ha funnits. Men inte finns något mer.

Det handlar så sällan om att känslorna är döda, det handlar om att enligt all logik så kommer en fortsättning bara innebära tragik för två sargade själar som inte vill förstå, inte vill se sanningen i vitögat. Att inse att något destruktivt inte är vad som behövs just nu, att det finns behov som inte kan tillfredsställas och en frustration mot varandra just pga av det.
Den insikten svider när det inte är känslorna som saknas, det är matchningen som är fel.. Personligheter som inte i dagsläget kan möta varandra..
Hade känslorna saknats hade inga tårar fällts, hade drömmar och förhoppningar aldrig bildats hade detta mentala självmord aldrig skett.

Men nu i väntan på att någon faktiskt ska släppa en fotbollsmatch och få höra just dessa tankar och hur mina känslor inte är problemet.
Men att det vi står för och upplever hos varandra.. det ska inte fortsättas på. Upplever vi att vi enbart vill förändra varandra ska man lägga ner.. Hur illa det än känns och hur ont det än gör att lämna en känsla man vill hålla kvar. Men det blir inte bra, det blir bara sorg och förvirring. Ingen kärlek, ömhet, sårbarhet inför varandra. Bara en vaktig attityd och elaka samtal.

_____________________________________________________________________

Dagen efter; fortsättning...
Nu ska vi se tror vi någon ringde upp efter fotbollen? Nej...
Vet inte om jag ska vara mest arg eller bara sucka. Men det är inget jag kan påverka för tyvärr där personen ifråga sitter kan jag inte ringa upp honom. Så idag packar jag ner allt som han skickat och returnerar det till författaren. Mentala självmord får inte pågå i all evinnerlighet.
Det är bättre med rena avslut även om den andra partnern inte klarar det eller har förstått hur läget ligger till.
Och ett avslut kan inte bli tydligare än ett meddelande som talar om för personen att inte ringa mig och att det är slut. För det var man ju inte intresserad av att göra igår och få höra det direkt från mig, så det slipper han att någonsin göra.
Mitt liv levs inte på andras premisser om det inte finns en riktigt god anledning till det hela och det gör det inte i det här fallet. Hoppas han får en god läsning när alla brev kommer fram.
Avslut i ett stadie är en början av ett annat..

Det sorgliga är att jag är inte riktigt så arg som jag borde vara men någonstans har väll mitt hjärta insett hur saker ligger till när svaret på frågan om det finns några känslor har under 2½ vecka varit "Jag vet inte". Nej bra men då jag ger jag dig inget val längre, jag tar tillbaka kontrollen över mitt känsloliv och du är en förlorad själ i strömmen.
Det enda jag kan känna är sorg över att vi aldrig var möjliga för varandra.. men inte ilska.

Jag hoppas ditt liv blir så underbart som du vill och att du blir lycklig med någon som passar dig mer än vad jag gör. Jag hoppas alla dina planer och drömmar slår in och att du blir lycklig och gammal.

Det hade jag tänk försöka vara.

Kvinnor är löjliga... MEN

Män är ännu löjligare. Annars hade ni inte haft med kvinnor och göra eller hur?
Nej erkänner att jag har tråkigt och har inget annat att göra än skriva utdragna ointressanta reflektioner till tonerna av My Chemical Romance.
Dagen slutade ganska bra, ny artikel medföljde att jag inte behövde plåga mig igenom en intervju idag. Och imorgon är vi för upptagna för det.

Åter till de ack så långdragna referenserna. I'm not afraid to walk this world alone, en text snutt ur ytterligare en sång som susar förbi. Vem kan vara rädd för att spendera livet ensam? För är du egentligen någonsin ensam eller är ensam bara ett sinnestillstånd? Ett tillstånd som medför att du känner dig utsatt och plågad. Människor är ju gruppdjur så ensamhet är sällan uppskattat. Men samtidigt kan jag gilla att vara ensam när den är självvald för då vet man att i andra ändan kan man alltid välja motsatsen, att inte vara ensam.
Sen har vi det här väntandet vid telefonen som jag vet att inte enbart ett kön håller på med. Kvinnor och män är lika stora suckare och uttalar sig lika ofta kring "Oh varför ringer hon/han inte" så efter en googling och ha läst en hel del trådar om hur himla hemskt det är att vara en sån som väntar vid telefonen så kan man börja fundera.
Varför är det tragiskt att göra det? Är det för att vi visar ett beroende till en annan person, ett skrämmande beroende som vi inte vill göra offentligt oavsett hur mycket vi hoppas till när det kommer ett okänt ljud någonstans ifrån, för det kunde varit mobilen med det där mycket efterlängtade samtalet..
Ibland kan jag tycka att det inte egentligen är särskilt tragiskt utan ganska sött, så länge det dyker upp bland båda könen och så länge det inte påverkar ditt sociala liv!

Varför blir vi så rädda för att andra är intresserade av oss? Varför skräms vi av saker som kan innebära engagemang? Eller är vi bara rädda om våra ack så fragila hjärtan.. Jag vet att jag är det.. jäkligt rädd!
Men sen väntar jag inte vid telefonen... Det är ju tragiskt.. jag råkar bara ha den liggande nära om den skulle råka ringa.. haha vilket bull shit man försöker slå in i sin egen hjärna.

So what happend när personen inte ringer? Ja i grunden ingenting det är ju själva problemet..
En vän till mig förklarade det här intressanta fenomenet som vi människor har, att en icke händelse kan medföra att vårt liv plötsligt blev sämre.. han ringde inte oh nej vad gör man! Hm ja i regel så känner man sig förnärmad, bortglömd och irriterad, för varför prioriteras inte jag högre än allt annat i hans liv? Men efter den där lilla diskussionen med en vän till mig så har jag ändrat inställning.. man gör ingenting för ingenting har egentligen förändrats!

Okej ja det kanske är ett tecken att de här är inte för dig/han/hon/er men du står fortfarande mitt i livet och allt annat finns kvar, eller så har bara telefonen dött eller personen lider av tillfällig senilitet.. eller är apfattig och har slut på pengar, har hänt mig mer än 1 gång.

Sen när personen väl hör av sig slokörad, för att förklara någon av ovanstående alternativ så ligger ens egen känslonivå långt ifrån det klassiska stalker euforiska tillståndet där man inleder ett samtal med ett " Oh nej det var ingen fara jag satt inte alls uppe och väntade på ditt samtal" fast i verkligheten var du uppe tills ögonen gick i kors och du kanske till och med grät en skvätt.

Du kanske till och med kan tänka separat från ditt hjärtas euforiska rörelser över att höra personens röst och klämma ur dig att du tyckte de var tråkigt att inte höra av personen men va fasen du har ju ditt liv så det var ju offret för din kärlek som gick miste på din uppmärksamhet inte tvärtom!.. vilket du inte hade sagt om du faktiskt tog det personligt att den andre inte ringde när du förväntade dig. Grow som balls people... för dom kan behövas.

Kanske är det egoistiskt att säga att leva för sin egen del är alltid nr uno men ska jag vara ärlig så är det mer attraktivt.
Men sen är ju allt sånt här bara ord, ord på en blogg och ja jag kanske inte alltid har det modet att agera så men på något sätt har jag alltid i grunden en känsla av "Fuck You om saker inte passar så dra" när det kommer till relationer.. för jag gillar mitt liv och har inte en tanke att ändra just det. Men du får gärna följa med och ge mig idéer till hur det kan utföras..och kanske kan vi göra gemensamma planer.. som räcker länge..
Over and Out från en tankfull kväll utan att jag väntar på att telefonen ska ringa..för nu är de för sent.. God Natt världen.

Wow

Semester
Ja wow så har man landat i Umeå efter en lite udda tid i södra sverige som blev mest att ta det lugnt i 30 gradig värme, skjuta med hagel bössa, jag sköt 3 duvor och ett träd..lerduvor ska det då sägas. Men till mitt försvar så vill jag säga att duvan gick bakom trädet!

Dessutom åkte jag genom hela landet med ett enormt blåmärke på överarmen efter bössan, den hamnade fel när jag sköt med dubbla skott, detta resulterar alltid i stora blåmärken på överarmen. Men ingen någonstans frågade om jag hade blivit misshandlad. Jag har fått mer blickar och kommentarer med en djup urringning än med ett enormt blåmärke.. Okej folk på stockholms centralstation tittade lite länge på mig, och jag bara ler och viker upp armen lite mer. Men ingen frågade vad som hade hänt..

Jag spenderade också en kväll i halmstad och då helt perfekt lägligt ramlade ett enormt migrän anfall in! Så jag avslutade kvällen vid tolv, gick hem med syster och hennes pojkvän till kompisens lägenhet och somnade in efter att ha nattat lillasyster som var riktigt på gasen.. och hon bad om en hink efter 1h.. Vad gör man inte för syskon?
Morgonen därefter spenderade i Lähderkorpis stall med mockning, ösregn och trevliga hästar, helt frivilligt :) och migränen hade nästan släppt! Tyvärr var jag tvungen att åka hem sen men ja migränen återkom på kvällen och jag skyller allt på vädret.. Jäkla lågtryck. Men hade en jätte kul återträff med Lina och Mia efter 4 år.. vi kommer fortfarande överrens trots att vi har blivit lite ärrade efter livets väg och haft ett lite tufft liv. Jag verkar vara den som har kommit lindrigast undan.. det kanske går över nu till januari vem vet..

Det känns stressande och oroande att jag ska egentligen vara bärande, vuxen och färdig för arbetslivet efter den här terminen. Men jag försöker ta det som det kommer och inte förstöra nuet med det som kan komma.. för det kan ju faktiskt vara helt underbart och då har jag lagt allt det där tänkandet på fel saker.

Sen ramlade de in andra konstiga saker under tiden jag var i småland, en gammal kontakt ringde precis innan han åkte utomlands men han skulle ringa mig direkt när han var tillbaka i Sverige, det återstår att se om han gör. Det var en positiv och glad överraskning faktiskt då jag funderat en del på den här killen, vi är väldigt lika och så fokuserade på vad vi gör att vi missar hela världen runt oss. Inte helt konflikt fritt har de visat sig när två sådana människor stöter ihop.. men funkar fint när båda har samma agenda..

Sen jag återkommit till Umeå för fyra dagar sen har jag tagit mig i kragen, köpt träningskort och börjat träna (2 ggr så här långt) idag vilodag och imorgon träning. Jag har hittat två mysiga unghästar som en tjej behöver hjälp med och hon verkar helt otroligt snäll. Jag blev helt hysterisk när jag insåg att jag bundit mig till 6 månader utan hästkontakt, det skulle inte funka och det visste jag. Så de löste vi fortare än vinden.

Samtidigt har jag tagit tag i den ack så spännande läsningen från Abisko, just nu enorma samlingar med geologiska studier som ska läsa = hemskt tråkiga, det enda som får mig att tända till är när dom börjar prata kemiska formler, då kommer vi till saker jag förstår.. men inte geologer tydligen.
Men efter imorgon så är det bara djur och blommor mina starka sidor :).

Så ska vi sammanfatta detta enorma utlägg så har mitt liv gått på 4 dagar från ett semester läge till full fart framåt mot den sista terminen. Förhoppningsvis..

Så vem är jag inför höst terminen 2010?
Singel
Hundägare
Hästskötande
Tränande
Pluggande ( 150% studier i höst)
och vad mer?

Kanske arbetande kan läggas till...när tiden tillåter

Och jag brukar inte alls definiera mig efter vad jag gör nej... (OBS Ironi=)

Kärlek

Men det ska erkännas att ju närmare vi kommer hösten ju mörkare och tommare känns den utan någon bredvid mig. Jag känner mig väldigt klar med mig och vem jag är och hur jag fungerar. Jag känner mig faktiskt så klar att jag gärna hade velat dela en del av mig med någon annan.. så visst tittar man och små flörtar lite men jag vet inte.


Det är inte en ensamhet som skär i hjärtat eller en desperation som jag känner, det är snarare en liten person som ler mjukt åt romantiska låtar. Som kan börja känna med i romantiska filmer igen.. de hade jag aldrig gjort för 1 år sen. Den där lilla personen har börjat le åt människor man går förbi, och ibland så råkar den le stort och skratta lite. Jag kan börja känna mig stabilt lycklig igen och skulle vilja dela just den lyckan med en annan. Leka och vara kär igen...

Igår konstaterade jag att egentligen är man bara ett barn som råkade få bröst och bli sexuellt aktiv.. jag vill fortfarande leka och busa mer än något annat och ha roligt med någon annan för att sen få vara vuxen under mina täcken eller kanske vid strandkanten eller mitt på en äng. Varför ska alla vara så vuxna, jag vill bara få leva i den där euforin av lycka som man kan ha när man får vara barn och vuxen samtidigt.

Jag vill kunna springa ifatt längs med en strand för att sen sitta och mysa i en båt på väg ut till fiskeplatsen.. För man kan leka som vuxen och jag tycker någonstans att jag måste få göra det. Annars blir de så mörkt och tråkigt när man inte får vara barn litegrann.

Kärlek är egentligen bara en plats där två människor kan vara just det, barn och vuxen samtidigt och där man vågar leka ihop utan att tänka på andra.

Men än så länge får jag leka med mina vänner och med min hund och det funkar det med... vem vet när det är som allra mest olämpligt kommer jag hitta en till lekkamrat och de ska bli kul.. för vet du äntligen har jag vågat vara drömmande om kärlek igen och jag kanske till och med kan kallas blödig.. men bara kanske ;).

Over and Out Umeå

You've got mail

Vi sitter och tittar på denna underbara romantiska komedi, jag och salza, inte för första gången och jag saknar den tiden när filmer kunde göras så här vackra men ändå roliga. Salza saknar mest en skål med nötter och chips.
Tom Hanks säger något mycket tänkvärt " You've got mail, how powerful aren't those words". Och en som numera har hamnar i nätdejtandets djup kan bara hålla med.

Varje gång du loggar in så finns det en liten pirrande fråga i huvudet, har någon, gärna någon speciell, skickat något tillbaka. Och den pirrande känslan kan dyka eller förstärkas med den lilla blinkande loggande, 1 meddelande... eller avsaknaden av den..
Jag är en passionerad människa som älskar att göra saker "ordentligt". Många mail, mycket kontakt och mycket tydligt visat intresse, jag vill veta mycket och har mycket att berätta. Men det är inte alla som delar mitt synsätt..
Ibland blir jag lite frustrerad och vill sätta ner foten och be folk fara och flyga, varför skulle jag vilja lägga ner del av min tid och mitt intresse om du inte är beredd på detsamma? Men så har jag kanske blivit lite äldre och inser att varför ska jag lägga tid på att bry mig om att bli frustrerad från första början? Den tiden kan någon annan få..

Så ibland finner jag mig skrivandes ett irriterat mail, för att sen sudda ut det irriterade mailet och stänga ner datorn. Den tiden behöver inte någon som inte visar intresse få, så försvinner människor bort ur mitt sorteringssystem i nätdejtingens djup.
Dom flesta ner i högen duger inte och ibland någon enstaka ner i högen för dom som gör saker ordentligt..
Så antingen gör man något ordentligt eller så gör man det inte alls..
Det är tråkigt när det blir så mycket rensande bland människor, det är ju faktiskt verkliga personer bakom varje mail och inte en maskin.
Så ni där ute som precis som jag letar kärleken, gör det ordentligt. Sitt inte och fundera, det finns två högar, ja eller nej, ett ja betyder arbete och intresse för att kanske och i slutändan finna den själs vän vi tror existera.