Jag kan aldrig gör något enkelt...

Ibland tror jag att mitt liv är komplicerat för att jag själv aldrig kan välja den enkla vägen...

Jag kunde inte välja ett gymnasie nära min hemort utan vart tvungen att flytta 90 mil söderut..
När man sen bosatt sig i denna ort i 3 år så kunde jag inte välja att läsa vidare i närheten av mina vänner och mitt sociala liv. Jag packade väskan igen och flyttade över 100 mil norrut för att börja på ett nytt liv på en utbildning jag likaväl kunnat läsa där jag tidigare bodde.
Ett nytt äventyr i en ny stad..

Jag kunde sen efter 4.5 år inte välja ett jobb i närheten av min universitetsstad med mina nya underbara vänner utan utför återigen en flytt på 40 mil till ett helt nytt underbart ställe där jag inte kände någon alls.
Till ett jobb som min utbildning inte riktigt matchar men vad gör det?

Mitt kärleks liv går i samma spår.
Jag hittar alltid män som antingen bor på andra sidan sverige, sitter i fängelse, spenderar ett liv ute i fält tittandes på fåglar eller inte ens vet om dom vill ha mig.
Den sista kategorin verkar vara ett ständigt återkommande tema ironiskt nog i mitt kärleksliv. En gång i tiden var jag rädd och arg, men nu blir jag bara ledsen och konstaterar att sånt är livet... livet är inte riktigt gjort för sådana som mig.

Inte ens i en så enkel sak som hundval kunde jag göra det enkelt. Jag köper inte en slät liten valp av grannen, nej jag köper super lockig pälsbolls madam med äkta terrier temperament, vilket betyder att tillfällig dövhet och ett sinne för små fluffiga djur som inte är hälsosamt för dom små fluffiga djuren.. Hon har dessutom en förmåga att få med hela skogen, inklusive myrorna, i pälsen men jag älskar henne ändå.

Hela mitt liv har jag aldrig valt ut det som gör livet enkelt, men samtidigt ångrar jag inte en enda av alla dessa beslut. Ja det har varit mycket flyttande, krossade hjärtan och man slår pannan mot väggen med jämna mellanrum och frågar sig va fan har du gjort.
Men när det där går över så ja funkar det ändå..

Ibland tänker jag att när jag blir gammal ska jag ha ett levt ett liv som jag skulle vilja läsa om i en bok. Det ska vara spännande, sorgligt och innehålla tvära kast.

Jag kan aldrig göra något enkelt men kanske vill jag inte ha livet enkelt, jag vill ha det bra och vara lycklig och det kanske inte innebär att saker ska vara enkla för att jag ska behöva jaga ikapp det.
Frågan är om det är jakten efter lycka som gör mig lycklig eller tanken på att det kanske kan funka den här gången.. och sen satsar man..
Friheten att välja finns alltid där.
Petter – Krafter

Nytt liv Ny luft inte riktig samma jag längre...

När självständigheten växer till den grad att du faktiskt är mer än det du utför, när jag inser att jag har en stadig inkomst, en säkerhet så lägger ett lugn sig och jag inser att vissa saker förtjänar inte jag.
Jag förtjänar inte att bli bortglömd, sårad och irriterad av människor som borde värna om mig. Jag är så pass självständig att människor som stör sig på det stör inte mig längre. Det är ju inte mitt problem eller hur.
Jag trivs på mitt jobb, ser en möjlig framtid och känner mig som att jag har har landat i den här fjällmiljön och livet här. Köpte längdskidor som ska tas upp på öppna fjället på söndag om vädret tillåter. Jag vet inte men jag har klivit ur melankolin. Jag har slutat ta på mig ansvar som inte är mitt och insett att jag har mycket goda vänner runt om i Sverige. Självgod ja kanske men den som nyttjar ordet kanske skulle behöva lite mer av just det.

Jag har alltid trott om mig själv att jag kan bli precis vad jag vill bara jag bestämmer mig och inser nu när den här utmaningen börjar bli vardag, utmaningen att flytta till en liten ort själv utan körkort och överleva, att man växer och ja jag kan verkligen bli precis vad jag än sätter mig för... Varför satsa på något så enkelt som att bli rik? Varför inte satsa på att bli riktigt lycklig och slippa bli styrd av alla andras ideer om dig själv? Det är det svåra! Rik kan vilken apa som helst bli, lycklig bara vissa få.

Jag växer utanför ramar andra vill finna mig inom och blir förvånade av när man kliver utanför dom. Förvånad var väll ett snällt sätt att framföra det på, irriterade och kanske lite chockade.
Ibland finner jag denna nya livsglädje lite jobbig, man ska inte njuta av livet när man har 39 graders feber och ligger sjukskriven hemma för första gången. Men jo lite gjorde man det men samtidigt visst var de lite synd om mig också?
Men jag tog mig igenom det också och mår helt okej idag första feberfria dagen med en skidtur i kroppen, varför vänta när man kan vara död imorgon?

Därför försöker jag leva efter mina nya regler, är de något som försöker göra att man mår sämre och man inte förtjänar det varför bry sig? Och om man bryr sig låt någon som är orsaken till det få veta exakt hur illa sårad man blir av deras beteende, för det är inte din sak att bära ensam.. men jag har aldrig varit något för att hålla saker inom mig, vilket dom som läst den här bloggen borde veta vid det här laget.

Over and Out från Lofsdalen

Livsöden

Idag var det faktiskt intressant inslag i studierna för första gången.
Två IV-elever var på besök och berättade sina livsöden och hur dom såg på livet nu och framåt. Tjejen och killen som besökte oss var helt otroligt öppna och ärliga om hur livet hade sett ut och varför saker var som dom var.

Hennes livsberättelse om 3 fosterhem, sjuk mor och en far som inte accepterar situationen, skolk och lurendrejerier från årskurs 4 tills nu när saker började räta ut sig under IV-utbildningen, nästan 7 år efteråt var tankvärd. Vad vi lärare missar och hur enkelriktat vuxna kan tänka..men är det bara för att det är enkelt som vi blundar? Jag säger vi för att jag är helt övertygad om att jag säkert missat liknande saker även om det aldrig varit min mening.

Killen som försvarade sin 11 åriga syster från föräldrarnas bråk under alkoholinfluenser berörde nog många. Hur ett barn i grunden fick gå in och vara vuxen när vuxna inte ser. Jag inbillar mig att många som satt där inte hade en tanke på hur livet bakom eleverna som försvinner ser ut.

Dom hade med sig en handledare från IV-programmet, jag satt och undrade hur han tog vara på den här informationen, visste han om pojkens lilla syster som göms undan hos en granne och vänner när föräldrarna bråkar? Eller flickans syskon som är på väg åt samma håll i skolan som hon redan hade gått? Käpprätt åt helvete..och det ansvar ett barn tar för att försöka rädda dom?

Det är sådana här barn/små vuxna jag vill arbeta med, hjälpa dom som har det svårast och egentligen behöver en stabil grund att stå på. En äkta människa att finna sig själv med. Jag vill inte sitta på en överklass skola och gnida mina händer hela livet..varför göra det enkelt för sig när det kan vara svårt?

Kanske känner jag igen mig själv i det dom berättar och vet exakt hur stark och stolt man är över sig själv när man kommer ut från andra sidan? För det gör man, oavsett vad andra tycker och ser så finns det alltid en framtid.
Det finns otroligt hårda livsöden ute i samhället idag, vill vi verkligen se dom? Och hur gör man för att inte känna sig hopplös inför sånt här?
Det kanske man lär sig efterhand, så länge jag inte blir oberörd så är jag nöjd, hellre hopplöshet som leder till aktion än ignorans som lämnar saker som dom är.

Ja mycket tankar blir det.
Men nu har jag äntligen bitit i det sura äpplet och ska till tandläkaren nästa måndag.. ser inte framemot det, men jag måste kolla upp dom här ilningarna i mina lagade tänder. Värsta fall blir det rotfyllning (UScH!) säger jag bara. Huvudsaken är att de slutar göra ont när jag inget gör.. jag gör inte de här som något självplågeri nöje om någon undrade.

Nu måste jag läsa klart Carl Hamiltons bok innan morgondagen och hitta centrala teser, inte så kul som det låter ;). Men de måste göras, see you all.